Genom den judiska historien har det varit relevant att fråga sig vem som är jude. I dagens postmoderna samhälle är det däremot alltmer viktigt att också fråga på vilket sätt någon är jude. Eller som det heter på engelska: inte bara ”Who is a Jew?” utan också ”How do you Jew?” Den som vet mer än de flesta om detta är Lars Dencik, svensk jude och professor i socialpsykologi vid Roskilde Universitetscenter i Danmark.

Dencik har i sin forskning intresserat sig för många olika frågor, bl.a. har utformande och förändring av identiteter varit föremål för hans intresse. Minoriteter lever i ett spänningsfält mellan en förpliktelse att bevara sin identitet och trycket från det omgivande samhället, särskilt majoritetskulturen, att anpassa sig till den. Då det samtidigt sker stora – för att inte säga dramatiska – samhälleliga och kulturella förändringar uppstår verkligt intressanta processer. Judarna i Europa är en grupp som påverkas starkt av dessa mekanismen. å ena sidan handlar det om en minoritet med stark gruppkänsla och med en lång tradition, å andra sidan har judarna i modern tid ofta varit de första att omfatta nya idéer och strömningar (tänk t.ex. på deras roll inom socialismen och psykoanalysen).

Dencik har själv gjort en omfattande undersökning av judarna i Sverige. Men han har också data från andra länder att tillgå då han gör sin analys. Hans teorier kommer dock att presenteras som gällande de svenska judarna, men det är alltså skäl att hålla i minnet att de är tillämpbara också mer allmänt. Dencik har i en serie artiklar i tidskriften Judisk Krönika presenterat resultaten av sin undersökning, som också är sammanfattade i uppsatsen ”Jewishness in Postmodernity: The Case of Sweden” i Z. Gitelman (Ed.): New Jewish Identities in Conteporary Europe, Budapest 2003 (under utgivning).

Vår tid kännetecknas, menar Dencik, av rationalism, sekularisering och individualisering. Rationalismen tar sig uttryck i att effektivitet och nyttotänkande ges högsta prioritet, sekulariseringen har gjort det möjligt att ifrågasätta etablerade värderingar och traditioner, individualiseringen har betytt att individen har lösgjort sig från sitt sociala sammanhang och att mänskor idag i första hand behandlas som individer, inte som medlemmar av någon grupp. Hur har judarna i Europa påverkats av denna utveckling?

De svenska judarna har idag en stark judisk medvetenhet. Men till skillnad från vad 1800- talets antisemiter hävdade, nämligen att judarna inte kunde vara lojala mot det land där de bodde, så är den starka judiska identiteten inte något som gör de svenska judarna till mindre svenska. Dencik hävdar att det inte längre är fråga om att vara jude eller svensk. Den ökande multikulturalismen innebär att det inte handlar om ”antingen-eller” eller ”fifty-fifty”. Judarna i Sverige är både judar och svenskar fullt ut, inte båda till hälften. I ett sammanhang upplever de sig som helt och fullt judar, i ett annat åter som helt och fullt svenskar. Det går lätt att skifta mellan olika identiteter utan att den ena förminskar den andra.

Denciks undersökning visar klart att religionen inte är den viktigaste indentitetsskaparen för de svenska judarna. Det här är föga överraskande eftersom Sverige hör till de mest sekulariserade länderna i världen. De svenska judarna har i stället en etnisk-kulturell uppfattning om vad det är att vara jude. Det syns bl.a. i att de högtider som de flitigast firar är de som innebär en markering av judendomen som en nationell kultur, medan de traditioner som framför allt har religiös innebörd ofta ges en symbolisk innebörd.

Ett viktigt värde i dagens västerländska samhälle är jämlikhet och jämställdhet. Judendomen är – liksom de flesta andra religioner – traditionellt mansdominerad. De svenska judarna ger ett starkt stöd till en förändring av kvinnans situation inom judendomen, de vill se kvinnan jämställd med mannen också inom det religiösa livet, vilket bl.a. kan betyda att man är beredd att acceptera kvinnliga rabbiner. De är alltså i denna fråga klart påverkade av moderna ideal.

Ett annat ideal är individuell autonomi, dvs. att varje individ skall ha rätt att välja helt fritt både livsstil och livspartner. Traditionellt har judar gift sig med andra judar (tänk på Tevjes upprördhet i Spelman på taket då en dotter ville gifta sig med en icke-jude), men under 1900-talet blev blandäktenskap mycket vanliga. De svenska judarnas inställning till blandäktenskap är accepterande, men det är ändå många som menar att en jude helst borde gifta sig med en annan jude. Motiveringarna är nog inte religiösa och har absolut inget att göra med att man skulle se icke-judar som sämre mänskor. I stället handlar det om omsorg om att den judiska befolkningsgruppen på sikt kan överleva.

Denciks undersökning visar också att de svenska judarna är mycket intresserade av och engagerade i judisk kultur. Detta engagemang ser ut att vara vad man kunde kalla en ”tredje väg”. Sedan slutet av 1800-talet har det funnits två huvudsakliga vägar att uttrycka sin judiskhet genom: den religiösa (i olika former, allt från liberal till ultra-ortodox) och den nationella (framför allt genom sionismen). Man har menat att den som inte engagerat sig i någon av dessa har börjat vandringen mot assimilering. Men idag finns det judar i Sverige och andra länder som varken är religiösa eller särskilt sionistiska, men som har en stark judisk identitet och ett stort intresse och engagemang för judendomen, men då framför allt dess kulturella yttringar.

Dencik sammanfattar sina undersökningsresultat och hävdar att de svenska judarna idag ger uttryck för

• en stark judisk självmedvetenhet
• en klar etnisk-kulturell identifikation som ”judar”
• en hög aktivitetsgrad, speciellt inom ”judisk kultur”
• en kombination av fritt val och judisk praxis
• en tendens att tillskriva de judiska seder som de tillämpar nya betydelser.

Dencik talar om dagens judar som ”smörgåsbordsjudar”. I stället för att strikt hålla sig till judiska traditioner är dagens moderna svenska judar benägna att välja fritt från det stora kulturella smörgåsbordet. Så kan man se judar som firar de traditionella judiska helgerna men också har julgran, som lever som andra sekulära svenskar men som fastar på Jom Kippur, som hemma håller de judiska matreglerna åtminstone delvis men inte gör det när de äter ute, osv.Det enda säkra i den postmoderna verkligheten är att ingenting är säkert. I vår tid är utmaningen att klara av tvetydighet och att, med ett uttryck Dencik lanserat i ett annat sammanhang, ”kunna känna sig hemma i hemlösheten”. Inom judendomen har detta kallats diaspora eller med ett hebreiskt ord galut. Dencik menar att där galut setts som något negativt, en förbannelse, måste man idag se diaspora som en möjlighet, ett medvetet val att vilja leva som jude i en icke-judisk miljö. Multikulturalismen gör att det är lättare än tidigare att vara en ”bindestreckssvensk”, t.ex. ”svensk-judisk”. Sverige är kanske också inom detta en föregångare. Denciks undersökning visar att de svenska judarna manifesterar hur en diasporisk smörgåsbordsjudendom är möjlig i ett postmodernt samhälle.