Det ironiska är att militärbasen med fånglägret ligger på Kuba, ett land vars rättsväsen inte uppskattas särdeles högt av det officiella USA. Men det känns nog som om rättssäkerheten på Kuba i övrigt trots allt skulle vara högre än den i Guantánamo.
– Detta land har länge sagt att vi är här för att rättvisa ska skipas, det är det som principen om amerikanism innebär för många mänskor, sade USA:s chefsförsvarsadvokat för Guantánamo, överste Will Gunn, i juli.

Det är dock sannolikt att den amerikanska rättvisan inte kommer att framstå i någon särdeles vacker dager när domarna börjar falla och avrättningarna inleds. Det sägs för övrigt att Gunn inte är så glad över sin post, han skulle hellre ha varit åklagare.

Rättens ingenmansland

Trots att processerna strider mot rättsmedvetandet i den civiliserade världen kommer de ändå på sitt sätt att utgöra ett framsteg. Huvuddelen av de ungefär 700 fångarna har levat först i hönsburar, sedan i litet större celler men under primitiva förhållanden i omkring ett och ett halvt år i fullständig ovisshet om sitt öde.Huvuddelen av dem togs till fånga i slutet av år 2002 i Afghanistan, där de kämpade för talibanerna, alltså för Afghanistans regering, som angripits av USA. Trots detta vägrar USA att erkänna dem som krigsfångar. I stället kallas de unlawful combatants, illegala stridande, ett begrepp som är mycket oklart i internationell rätt.

Och eftersom de hålls fångna utanför USA gäller inte heller USA:s konstitution, har amerikanska domstolar bekräftat. Männen har alltså hamnat i ett svart hål, utanför all civilisation. På vilken grund USA anser sig ha rätt att döma dessa män är oklart. Om de verkligen är krigsförbrytare kunde de ställas inför internationella brottmålsdomstolen (ICC), men den vill ju USA inte erkänna.

Amerikansk rättvisa för icke-amerikaner

Att de hålls fångna, döms och kanske avrättas på något som inte är amerikansk mark, men ändå anses vara det illustrerar den amerikanska dubbelmoralen. Det gör också det faktum att George W. Bush i sin order om upprättandet av fånglägret bestämde att amerikanska medborgare inte fick sändas dit. Amerikanska medborgares rättigheter får inte kränkas på detta sätt. Det får däremot utlänningars.En federal domare konstaterade för ett år sedan att amerikanska domstolar inte har något att göra med saken eftersom fångarna inte hålls på amerikanskt område. Ändå ansåg hon det befogat att understryka att fångarna inte anklagas för någonting och att de därför inte berövats de rättigheter som anklagade har!

Till det absurda kommer ännu att även om några av männen som åtalas trots allt skulle frikännas kan de trots detta hållas fångna i Guantánamo hur länge som helst, om de betraktas som farliga för USA:s säkerhet. Det avgör i sista hand Wolfowitz, Rumsfeld och Bush. Man kan knappast misstänka dem för oväld.

Ovilliga försvarare

Det är inte heller sannolikt att fångarna kommer att få något ordentligt försvar.Processerna i Guantánamo faller inte under justitieministeriets jurisdiktion, utan reglerna för dem har helt gjorts upp av försvarsministeriet och försvarsminister Donald Rumsfeldhar gett biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz ansvaret för dem. Det betyder att sedan huvudmilitäråklagaren gjort upp åtal mot fången ska Wolfowitz godkänna det och sätta i gång processen. Han kommer också att utse de officerare som sitter i den särskilda krigsrätten. (Det rör sig om en speciell institution utan motsvarighet i fredstid.) Och om medlemmarna inte blir eniga om procedurer eller fakta avgörs saken av Wolfowitz, som alltså inte bara är överste åklagare utan också överste domare. Han kan också byta ut medlemmar av krigsrätten utan att behöva motivera det.

Förbundet för amerikanska brottmålsadvokater har rekommenderat sina medlemmar att inte fungera som försvarsadvokater i Guantánamo, eftersom förutsättningar inte finns för ett hederligt arbete. Därför kunde advokaters medverkan ge processerna en legitimitet som de inte förtjänar.

De åtalade tilldelas militära försvarare, men måste själva ersätta eventuella civila försvarare, som de inte skulle ha rätt att tala med på tu man hand. Civila advokater måste också betala för den säkerhetskontroll de underkastas, vilket kan kosta tusentals dollar. Men inte ens om de genomgått denna kontroll har de rätt att ta del av hemlig bevisföring, liksom inte heller de åtalade själva. Vidare måste de själva ordna och betala för resorna till Guantánamo. (Det är förresten fortfarande förbjudet för amerikaner att resa till Kuba, men för Guantánamo gör man kanske ett undantag.)

En bestämmelse som också stört advokaterna är att de måste informera militären om allt som kan tyda på ett framtida brott, något som ju kan vara svårt att tolka (räcker det med att fången förefaller att vara en oförbätterlig fundamentalist?).

Men eftersom fångarna inte har några möjligheter att kontakta omvärlden är tanken på civila advokater också därför omöjlig.

Amerikansk rulett

Det är speciellt olyckligt att fångarna inte har möjlighet att konsultera en egen advokat (den militära advokaten kan knappast anses som egen) när de uppenbarligen ställs inför en valsituation som de måste ha svårt att hantera.Nu har president Bush nämligen utsett (antagligen på förslag av Wolfowitz) de första sex mot vilka åtal ska prövas. De har fått ett anbud: erkänn, och acceptera en fängelsedom på 20 år, eller ta en rättegång och riskera dödsstraff!

En amerikansk rulett av det slaget känns väldigt främmande – det känns mer som spelteori än om sökande efter sanning och rättvisa.

Men uppenbarligen ingår den i amerikansk rättspraxis. Kolumnisten Bob Herbert i New York Times berättade nämligen häromveckan om ett rättsfall där en efterbliven 17-åring i Louisiana år 1999 dömdes till döden för ett mord som begåtts våren 1997. Han väntar fortfarande i dödscellen på att domen ska verkställas. Han har alltid bestridit att han haft något med det att göra. Ett halvår efter det första mordet begicks ett annat mord nära platsen för det första. För det greps en man som med tiden erkände sig skyldig till dådet och fick 20 år fängelse för dråp.

DNA-prov har senare visat att han också var skyldig till det första mordet, som han dessutom lär ha skrutit med i fängelser. Dessutom passar hans gestalt bättre in på vittnesuppgifter om mördaren än ynglingens. Saken borde alltså vara klar, men att upphäva en fälld dödsdom är inte lätt, och den efterblivna ynglingen sitter fortfarande i dödscellen och ingen vet vem som kan göra vad för att få honom fri. Fallet är inte alls unikt i USA.

Det intressanta med fallet i dethär sammanhanget är att det pekar på en sannolik mekanism. Om åklagaren erbjuder en uppgörelse med den åtalade om lindrigare straff mot erkännande är det troligare att den som verkligen är skyldig går in på affären medan den som är oskyldig indignerat tillbakavisar förslaget – och kanske döms till döden.

Ynglingen i Louisiana hade ändå en riktig försvarare som kunde hjälpa honom, men männen i Guantánamo har bara en lagkunnig amerikansk officer som de kanske bara kan kommunicera med genom tolk och knappast kan lita på. Oddsen är inte goda. Dessutom kommer rättegångarna att vara en prestigesak för Pentagon (vilket vanliga processer sällan är för domstolarna) och åklagare, domare och försvarare representerar alla som sagt Pentagon.

I som här inträdenÉ

Arbeit macht frei löd parollen över många tyska koncentrationslägersportar – här skulle de starkaste fångarna arbeta tills de stupade. Det är inte aktuellt på Guantanámo, där får fångarna praktiskt taget inte alls röra sig. I stället kunde I som här inträden, låten hoppetfara stå som motto över fånglägret.Det är ändå inte riktigt så illa. Några få fångar har redan frigetts. Efter långvariga undersökningar har de befunnits oskyldiga.

En av de första frigivna var pakistaniern Mohammad Sagheer som flögs tillbaka till hemlandet i oktober. I juli meddelade hans advokat att hans klient stämt USA på 10,4 miljoner dollar i ersättning. Enligt advokaten hade den 60-årige 16-barnsfadern utsatts för fysisk tortyr och psykiska påfrestningar. Han hade utlovats ersättning för fångenskapen, men hade bara fått 100 dollar. En mager summa om den ska ersätta att en oskyldig hållits fängslad i ett år.

Offshore-rättvisa

Der Spiegel tog i en grundlig artikel i våras upp behandlingen av fångarna i Pentagons kombinerade militärbaser och fångläger i Guantánamo, Diego Garcia och Bagram i Afghanistan. Det sammanlagda antalet fångar i dessa läger uppgår till ca 3 000 och Guantánamo är inte värst, det är uppenbarligen Bagram där det finns en speciell avdelning för tortyr. Där har minst två fångar avlidit till följd av misshandel under förhör.”Efter den 11 september 2001 bedriver USA en kamp mot terrorismen som om de elementäraste reglerna för rättsstaten skulle ha satts ur kraft när World Trade Center rasade. Antagandet om den misstänktes oskuld – avskaffat. Rätten till en advokat – förvägras. En rättvis process med domare och jury – uteslutet. Tortyrmetoder av sydamerikanskt snitt, som man redan trodde var ett passerat stadium – såsom att hålla mänskor nakna i burar i veckor eller att i flera dygn hindra dem från att sova – hör nu på nytt till USA:s Way of Fight”, sammanfattar tidskriften.

Liksom i tiden i Chile eller Argentina känner man inte till ens namnen på huvuddelen av de hundratals mänskor som efter den 11.9 kastats i amerikanska fängelser.

Tortyr light

Der Spiegel tar som exempel behandlingen av Omar al-Faruk, som var al-Qauidas representant i Sydostasien. Han arresterades i Indonesien efter ett tips från CIA och flögs genast till Bagram. CIA:s förhörare höll honom isolerad i en cell där ljuset lyste dygnet runt, gav honom bara lite att äta, höjde emellanåt temperaturen till 38 grader för att sedan strax sänka den till minus 12. De anslöt honom till lögndetektorer och lät honom ligga naken i cellen. Tre månader stod han ut innan han började berätta. ”Det var inte direkt tortyr, men så nära det som möjligt”, beskrev en amerikansk tjänsteman behandlingen.Men i speciellt besvärliga fall har man skickat vidare fångar till säkerhetstjänsterna i länder när grovare metoder används, som Saudiarabien eller Egypten. En som råkade ut för det var tysksyriern Mohammad Haydar Zammar, som likaså hade en central ställning i al-Qaida. Tyska förhörare lyckades inte få något ur honom. Men efter en tid i ett syriskt fängelse började han tala. Han hölls flera månader i en cell som var 90 centimeter bred och knappt en meter hög – själv är (eller var) han 195 cm lång och vägde 140 kg. Allt emellanåt fördes han till förhör som inleddes med slag med kablar mot fotsulorna, en tortyrmetod som blivit allt populärare eftersom den inte efterlämnar just några fysiska spår. Däremot nog psykiska. Till slut berättade han vad amerikanerna och tyskarna ville höra.

Amerikanerna är helt på det klara med vilka metoder som används i dessa fängelser. Ofta sitter CIA-män bakom en spegelvägg och följer med t.ex. hur de arabiska säkerhetstjänsterna sprutar in medvetandeförändrande droger som natriumpentatol för att få fångarna att tala.

På slagfältet i USA

Bushadministrationen anser sig befinna sig i ett globalt krig som utspelas också i USA, vilket innebär att mänskor kan tas i ,militär fångenskap också här.Detta drabbade i juni studenten Ali Saleh Kahlah Al-Marri från Qatar. En order från presidenten stämplade då honom som en enemy combattant i al-Qaidas tjänst. Han skulle ha ställts inför rätta för kreditkortsfusk och för att ha ljugit för polisen, men överfördes till ett militärfängelse misstänkt för att ha besökt ett av al-Qaidas utbildningsläger i Afghanistan.

Presidentens order innebar att han förlorade det skydd som det civila rättssystemet ger och som ”stridande fiende” kan han hållas fången hur länge som helst och har inte rätt till advokat om inte militären besluter ställa honom inför krigsrätt.

Washington Post gjorde de sista dagarna i juli en grundlig genomgång av läget för några av krigsfångarna i USA. Den mest kända av dem är Jose Padilla, som är amerikansk medborgare och har arresterats i USA. Han har stämplats som ”illegal stridande” och misstänks ha förberett en ”smutsig bomb”. Hans advokater har ingen kontakt med honom. han har ”tagits på gatan och kastats i ett svart hål”, säger de.

Bushadministrationen förklarar att detta beror på hans värde som underrättelsekälla. Man säger att framgångsrika förhör förutsätter en bestående ”atmosfär av beroende och förtroende mellan den förhörda och förhöraren”. Den får inte störas av någon advokat.

I det amerikanska rättssystemet har man naturligtvis inte beaktat sådana önskemål från statsmaktens sida, men 9-11 förändrade läget och gav möjlighet att utlysa ett inofficiellt krigstillstånd i landet.

Hans advokater vill inte acceptera detta. ”Det vi begär för Padilla är något jag ser som ett mycket grundläggande amerikanskt värde: Man har rätt att bli hörd i domstol. Det är hur vi sköter saker och ting här. Vi kastar inte folk i fängelse bara för att vi anser eller tror att de är onda”, säger den ena av dem.

Men det hjälper inte mycket. Frågan som Washington Post formulerar den: Kan en amerikansk medborgare, som arresterats på amerikansk mark, hållas isolerad från omvärlden i ett militärt fängelse hur länge som helst – utan att anklagas för ett brott, utan att få ha kontakt med en advokat? Tidningen ger inte svaret, men det verkar vara ja.

Hissade den vita flaggan

Och budskapet har gått hem, t.ex. hos de sex unga män med jemenitiska rötter som arresterades i den forna stålstaden Lackawanna i delstaten New York i september förra året. De sex, av vilka fem var födda i Lackawanna och alla var amerikanska medborgare, hade råkat lyssna på en eldig predikant som i början av 2002 talade i én i Lackawanna, en tidigare ukrainsk-ortodox kyrka. De tog sig i april-maj 2001 till något av al-Qaidas träningsläger i Afghanistan, men hade inte blivit särskilt intresserade av livet där utan återvänt hem redan i juni. Detta skedde alltså innan USA inledde krig mot Afganistan, så det är inte lätt att se på vilket sätt de överhuvudtaget skulle ha brutit mot amerikansk lag.Ändå gick de med på att dömas till fängelse i mellan 6 1/2 och 9 år. Washington Post gav sig ut för att ta reda på varför. Svaret är enkelt. Bushadministrationen hotade med att kasta dem i ett hemligt militärfängelse utan rättegång och där kunde de ha fått sitta hur länge som helst utan tillgång till advokat eller domare.

”Vi måste oroa oss för att de åtalade skulle föras ut ur rättssalen och förklaras för illegala stridande om processen började gå alltför bra för oss”, förklarade en av ynglingarnas advokater. ”Så vi hissade den vita flaggan och kapitulerade.”

Detta trots att åklagarsidan aldrig lade fram några bevis för att de sex skulle ha haft några avsikter att begå några terrordåd. I Washington hotade man med dödsstraff för de sex. Bilden mänskorna har i Lackawanna av de sex ynglingarna är att de gjort en dum expedition, men inget brottsligt. För hela den jemenitiska gemenskapen i Lackawanna börjar det kännas som en mardröm.

Och inte bara för dem.