Dramat om Maria Åkerblom på Wasa Teater visar att totalitära ideologier, skenande sekter och våldsamma personliga relationer har mycket gemensamt, skriver Ann-Christine Snickars.

I en intervju i Hbl strax innan premi­ären på Under liten himmel skissar pjäsförfattaren/regissören Peter Snickars Åkerblomrörelsen som ett slags potentiell finlandssvensk al-Qaida. Man hajar till. Senare tänker jag att den slirande utsagan mer handlar om hur pressen lärt sig (oss) föredra rafflande uttalanden fram­om rimliga proportioner. Pjäsen (premiär på Wasa Teater 3.12.) inne­håller inga liknande spekulationer, varken öppna eller dolda. Det är en av dess grundförtjänster.

En annan förtjänst är att pjäsför­fattaren inte frossat i spektakulära scener och detaljer – såna fanns det gott om runt Maria Åkerblom. En tredje är att skeendet gestaltas så konsekvent att själva sektmekani­ken avtäcks. Retoriken och manipu­lationstekniken visar att totalitära ideologier, skenande sekter och våldsamma personliga relationer har mycket gemensamt. Alla exploa­terar mänsklig tillit och i många fall lägger man också vantarna på folks tillgångar: man får dem att skänka bort rubb och stubb.

Åkerblomrörelsen tog fart på 1910-talet kring en ung flicka som oväntat började predika från sjuk­bädden. Hon var inte ensam om att vara ”sömnpredikant”. Man vet att Finland producerat flera sådana, gärna under hårda tider. I sin dok­torsavhandling om Åkerblomrörel­sen (som efterfrågats så mycket att den tryckts i en andra upplaga) be­skriver Gustav Björkstrand den samhälleligt och kyrkligt oroliga si­tuationen under tidigt 1900-tal. I pjäsen känns det plausibelt att låta detta glimta fram som tydligare gro­grund. I kaotiska tider framträder förkunnare av alla de slag. Eller kan­ske: i kaotiska tider har man lättare att falla för förkunnare av allehan­da slag. ”Nationen är ju bara ett par veckor gammal!”, utropar Eino Var­tiovaara (sedermera Maria Åker­bloms gynnare, ”fosterfar” och part­ner) läget i inledningen. Han är själv sjuk av oro och nervpress.

provocerande

allvarligt

Ytterligare en förtjänst med upp­sättningen är att skådepelarna är så jämnt sam- och ihopspelta. De bär alla upp bitar av den tunga käns­losörja som blir mylla för en spiran­de, allt mer bisarr organism. Niklas Åkerfelt förkroppsligar steglöst ut­vecklingen från bekymrad affärsid­kare till hänsynslös styresman. Som profetissans närmaste man är han receptiv på det där hårdhudade sät­tet som bara framgångsrika före­tagsledare och väckelsepredikanter kan vara. Maria Lundström har en remarkabel utstrålning, men inte ens Åkerblom får henne att köra fullt. Jag minns henne inte heller i främsta hand med brinnande blick och predikanthöjda armar, utan i stället när hon som ung sektledare intar scenen i provocerande illasit­tande klänning – och med odiskuta­bel härskarhållning. När hennes målmedvetenhet träffar Vartiovaa­ras exekutiva talanger kan det gå hur långt som helst.

De knöligaste rollerna tillhör präs­terskapet, i dramat får de jämförel­sevis enkelspåriga uppgifter. De är heller inte lika utsatta för korstryck utifrån eller inifrån. Men publiken låter sig påverkas av helheten, det känner man. Och den som länge stö­nat över finlandssvenska teatrars un­derhållningsrepertoar noterar som särskild merit att Under liten himmel innehåller högst två replikskiften som räknar med skratt. Det förefal­ler också vara ett slags test. Är ni kvar fast det blev så här allvarligt?

En ängel, stor och mångtydigt tystlåten, uppträder redan i början, tränger sig regelbundet in i de mer laddade scenerna. Den skulle kun­na vara svår att stå ut med om den inte hade Sue Lemströms gestalt. I upplösningen gör hon stor sorti i rök och ljus, sen är Marias predikan utan klang. Men man anar redan en ny profetissa.

En femte förtjänst som scenpjä­sen om Åkerblomrörelsen har är den undertext som tycks sippra fram mellan scenerna. Där läser jag detta: alla är ansvariga för sina handlingar, finns ingen dispens för dem som säger sig ha aldrig så epok­görande syften – eller kontakter uppåt. Det är en bra undertext.

Under liten himmel. Historien om Maria Åkerblom av Peter Snickars i regi av författaren.
Scenografi: Maria Jaskari.
Musik: Thomas Almqvist.
I rollerna: Maria Lund­ström, Niklas Åkerfelt, Sonja Ahl­fors, Patrick Henriksen, Sue Lem­ström, Susanne Marins, Marc Svahnström m fl.

Premiär på Wasa Teater 3.12.

Ann-Christine Snickars

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.