Dramat om Maria Åkerblom på Wasa Teater visar att totalitära ideologier, skenande sekter och våldsamma personliga relationer har mycket gemensamt, skriver Ann-Christine Snickars.
I en intervju i Hbl strax innan premiären på Under liten himmel skissar pjäsförfattaren/regissören Peter Snickars Åkerblomrörelsen som ett slags potentiell finlandssvensk al-Qaida. Man hajar till. Senare tänker jag att den slirande utsagan mer handlar om hur pressen lärt sig (oss) föredra rafflande uttalanden framom rimliga proportioner. Pjäsen (premiär på Wasa Teater 3.12.) innehåller inga liknande spekulationer, varken öppna eller dolda. Det är en av dess grundförtjänster.
En annan förtjänst är att pjäsförfattaren inte frossat i spektakulära scener och detaljer – såna fanns det gott om runt Maria Åkerblom. En tredje är att skeendet gestaltas så konsekvent att själva sektmekaniken avtäcks. Retoriken och manipulationstekniken visar att totalitära ideologier, skenande sekter och våldsamma personliga relationer har mycket gemensamt. Alla exploaterar mänsklig tillit och i många fall lägger man också vantarna på folks tillgångar: man får dem att skänka bort rubb och stubb.
Åkerblomrörelsen tog fart på 1910-talet kring en ung flicka som oväntat började predika från sjukbädden. Hon var inte ensam om att vara ”sömnpredikant”. Man vet att Finland producerat flera sådana, gärna under hårda tider. I sin doktorsavhandling om Åkerblomrörelsen (som efterfrågats så mycket att den tryckts i en andra upplaga) beskriver Gustav Björkstrand den samhälleligt och kyrkligt oroliga situationen under tidigt 1900-tal. I pjäsen känns det plausibelt att låta detta glimta fram som tydligare grogrund. I kaotiska tider framträder förkunnare av alla de slag. Eller kanske: i kaotiska tider har man lättare att falla för förkunnare av allehanda slag. ”Nationen är ju bara ett par veckor gammal!”, utropar Eino Vartiovaara (sedermera Maria Åkerbloms gynnare, ”fosterfar” och partner) läget i inledningen. Han är själv sjuk av oro och nervpress.
provocerande
allvarligt
Ytterligare en förtjänst med uppsättningen är att skådepelarna är så jämnt sam- och ihopspelta. De bär alla upp bitar av den tunga känslosörja som blir mylla för en spirande, allt mer bisarr organism. Niklas Åkerfelt förkroppsligar steglöst utvecklingen från bekymrad affärsidkare till hänsynslös styresman. Som profetissans närmaste man är han receptiv på det där hårdhudade sättet som bara framgångsrika företagsledare och väckelsepredikanter kan vara. Maria Lundström har en remarkabel utstrålning, men inte ens Åkerblom får henne att köra fullt. Jag minns henne inte heller i främsta hand med brinnande blick och predikanthöjda armar, utan i stället när hon som ung sektledare intar scenen i provocerande illasittande klänning – och med odiskutabel härskarhållning. När hennes målmedvetenhet träffar Vartiovaaras exekutiva talanger kan det gå hur långt som helst.
De knöligaste rollerna tillhör prästerskapet, i dramat får de jämförelsevis enkelspåriga uppgifter. De är heller inte lika utsatta för korstryck utifrån eller inifrån. Men publiken låter sig påverkas av helheten, det känner man. Och den som länge stönat över finlandssvenska teatrars underhållningsrepertoar noterar som särskild merit att Under liten himmel innehåller högst två replikskiften som räknar med skratt. Det förefaller också vara ett slags test. Är ni kvar fast det blev så här allvarligt?
En ängel, stor och mångtydigt tystlåten, uppträder redan i början, tränger sig regelbundet in i de mer laddade scenerna. Den skulle kunna vara svår att stå ut med om den inte hade Sue Lemströms gestalt. I upplösningen gör hon stor sorti i rök och ljus, sen är Marias predikan utan klang. Men man anar redan en ny profetissa.
En femte förtjänst som scenpjäsen om Åkerblomrörelsen har är den undertext som tycks sippra fram mellan scenerna. Där läser jag detta: alla är ansvariga för sina handlingar, finns ingen dispens för dem som säger sig ha aldrig så epokgörande syften – eller kontakter uppåt. Det är en bra undertext.
Under liten himmel. Historien om Maria Åkerblom av Peter Snickars i regi av författaren.
Scenografi: Maria Jaskari.
Musik: Thomas Almqvist.
I rollerna: Maria Lundström, Niklas Åkerfelt, Sonja Ahlfors, Patrick Henriksen, Sue Lemström, Susanne Marins, Marc Svahnström m fl.
Premiär på Wasa Teater 3.12.
Ann-Christine Snickars