Flera av höstens ungdomsböcker behandlar svåra saker som flykting- och gatubarns utsatthet, men också övergivenhet och förtryck i mindre skala. Det betyder inte att de skulle vara dystra, tvärtom – viljan till revolt, vänskap och kärlek är tillräckligt stark för att besegra det mesta.

VAD HÄNDER I SKOGEN

Det finns framgångsrika deckarför­fattare som skrivit något av det bäs­ta när de skrivit för ungdomar eller om sin egen ungdomstid. Hit räk­nar jag Håkan Nesser med Kim No­vak badade aldrig i Genesarets Sjö och Henning Mankell med sin Norr­landsserie om Joel. Det är som om ungdomsskildringarna gett dem möjligheten att gå ut över decka­rens snäva ramar, en större frihet att experimentera med det konst­närliga kunnandet.

Jag är en storläsare av Mankells och Nessers deckare. Jag har också läst alla av Åke Edwardson. Därför är det med nyfikenhet jag påbörjar läsningen av hans första ungdoms­bok, Samurajsommar. Boken berättar om 12-årige Kennys upplevelser på en sommarkoloni, som är mera som ett fångläger och styrs med järn­hand av den väldiga Kärringen. Ken­ny leder en grupp samurajer, ett gäng pojkar som bär egenhändigt täljda svärd och i hemlighet bygger ett samurajslott i skogen. Dit skall de fly en dag. Kanske när kollot är slut och en del av dem inte har nå­got hem att återvända till.

För Kenny finns det en filosofi och övertygelse bakom livet som samu­raj. Framför allt måste man lära sig självbehärskning och för Kenny är den ett sätt att stå ut med det grym­ma vuxenväldet på kollot. Alltid lyckas han inte och får ta hårda straff. Den här sommaren upptäcker han också en flicka, den intelligenta och ovanliga Kerstin. Kärringens fullvuxna son gör hotfulla närman­den mot Kerstin, som flyr ut i sko­gen. Det blir spaningar och resten av barnen låses in på övervåningen, ut­om samurajerna som är på rymmen. De hittar Kerstin, försöker rädda de övriga barnen undan en eldsvåda och till slut står Kenny och Kärring­en mot varandra, i den sista moralis­ka kampen om herraväldet.

Berättelsens två nivåer, den realis­tiska kollverkligheten och pojkarnas fantasiliv som samurajer, går skick­ligt in i varandra. För pojkarna är allt verkligt och samurajtillvaron ett sätt att överleva en olidlig sommar. Samu­rajsommar är en bok som söker sina läsare. Den är inte en bok att läsas av barn i samma ålder som huvudper­sonen, men borde ge elever i högsta­die- och gymnasieåldern en hel del att diskutera och reflektera över. Ti­digare har Peter Pohl Vi kallar ho­nom Anna och Erik Eriksson Läger­hästarnas nattbeskrivit pennalism och frihetsberövande på sommarko­lonier. Man undrar hurdana som­marparadis det svenska folkhemmet egentligen erbjudit sina barn.

REVOLTENS ÅR 1968

Annika Thor är en flerfaldigt pris­belönad författare, bland annat för Sanning eller konsekvens och den his­toriska serien om de judiska flyk­tingsystrarna Steffi och Nelli. Med sina angelägna ämnen och sitt låg­mält varma berättande har hon bli­vit en av de mest omtyckta svenska författarna. I sin nya bok Nu, imor­gon! går också hon tillbaka till sin egen ungdomstid, till året 1968.

Boken gjorde mig först tveksam. Är den som tidsskildring intressant nog för dagens unga läsare? Men Annika Thor är en god berättare. I ett lugnt tempo och med stigande spänning väver hon ihop en intres­sant historia om fyra ungdomar, vars öden sammanfaller under ett dygn i Göteborg med revoltens år 1968 som fond. De självupplevda minnena ger färg åt berättandet. Här finns personer så levande att man minns dem länge efteråt. Hele­na, som drömmer och kärlek, barn och ett kollektiv på landet. Micke, som gör Helena med barn, men all­ra helst vill ha en motorcykel och dra ifrån allting. Li, den duktiga gymnasieflickan som delar ut flyg­blad om bombningarna i Vietnam och drömmer om revolutionen. Och Anders som bara drömmer om Li.

Boken är varken till innehåll eller form så revolutionär som man kun­de tro av omslag och titel. Annika Thor har bearbetat händelserna och tongångarna från de åren, det är tillbakablickar hos en medelålders kvinna. Men idealen finns i grun­den kvar, kanske har det kommit en hel del vishet och tolerans till.

EN SPECIELL VäNSkAP

Kännetecknande för alla Annika Thors böcker är ett vackert språk, där varje ord är övervägt och på rätt plats. Det samma gäller Stefan Cas­tas författarskap, också han flera gånger prisbelönad. Castas lång­samt utgivna böcker har varit efter­längtade händelser. Därför blir jag lite orolig när jag läser i efterordet till den nyaste bokenNäktergalens sång, att den är den femte och avslu­tande i en svit som han en gång be­stämde sig för att skriva. Vad menar han? Skall han sluta helt?

En kväll är Victor på jakt i skogen när en flicka dyker upp i gevärssik­tet. Flickan är på väg till ett foster­hem, det nyaste i raden av många. Victor har gått ut gymnasiet, men stannat och skött hemgården, som adoptivson till före detta operasång­erskan Brigitte och italienaren Gus­tavo. Flickan vill stanna hos Victor ute på vischan i Södra Fisonda och vinner på ett oväntat sätt också den egensinniga och motstridiga Brigit­tes tillit. De här tre hjälper henne att gömma sig när polisen och socialar­betaren sent omsider knackar på.

Romanen spänner över en höst, vinter och vår. Victor jobbar med al­lehanda sysslor på gården och flick­an tar sig an fåren. Här lever man nära naturen och miljöskildringen och växlingarna i väderlek och årsti­der spelar stor betydelse. Mellan de två ungdomarna växer en speciell vänskap fram, som ett syskonskap. Victor längtar efter något mer än jordbruk och läser en kurs i filosofi på distans och skriver på en berät­telse om flickan.

Hur skall det gå för henne? Vem är hon? Varför beter hon sig så kon­stigt? Hur skall det gå för Victor? Vå­gar han ta steget ut i världen, lämna hemmanet för studier i Stockholm? En yttre och inre spänning kring de säregna personerna, deras beteen­de, reaktioner och utveckling driver läsandet framåt. Det mesta av hand­lingen utspelar sig på ett och sam­ma ställe, hemmanet. Ändå upple­ver jag romanen som otroligt spän­nande. Stefan Casta behöver inte ta till starka effekter. Han fångar sina läsare ändå, med en saktmodighet, som inte saknar spänning och hu­mor och med ett oerhört vackert, klart språk. Sådant gillar jag.
Åke Edwardson: Samurajsommar, Rabén & Sjögren, 2005.

Annika Thor: Nu, imorgon!, Bonnier Carlsen, 2005.

Stefan Casta: Näktergalens sång. Opal, 2005.

STARKA FLICKOR TAR REVANSCH

Jacqueline Wilson är den brittiska barnboksförfattare som vid sidan om J.K. Rowlingantagligen rönt största internationella framgång. Hon är mycket populär bland unga flickläsare världen över. Också äldre flickor som jag läser gärna hennes böcker. 

Huvudpersonerna är vanligen ori­ginella och starka flickor. De är ofta misskötta eller övergivna av sina föräldrar. Tracy i Historien om Tracy Beaker har övergivits av sin mamma, pappan har hon aldrig sett. Hon har provat på flera fosterhem, men det har aldrig fungerat. Hon bor på ett barnhem, fantiserar om sin vackra mamma och väntar att mamman skall komma och hämta henne vil­ken stund som helst.

Tracys besvikelser får utlopp i en aggressivitet som gör livet svårt att leva. Socialassistenten ger henne en bok, där hon kan skriva om sig själv. Det blir ett sätt att få utlopp för de negativa känslorna och småningom börjar knutarna lösa upp sig. Man förstår att allt hon skriver inte är sant. Hon lurar både sig själv och an­dra, men snart kan hon se sanning­en i vitögat, hennes mamma kom­mer aldrig tillbaka. Till stor hjälp är den kvinnliga författare som besö­ker barnhemmet och får veta om Tracys skrivande. De läser varandras texter och blir goda vänner. Att för­fattaren håller sina löften, godkän­ner Tracy som hon är, men ändå sät­ter gränser, ger Tracy en trygghet som hon aldrig tidigare haft.

TRACY BEAkER BLIR IDOL

Historien om Tracy Beaker uppges vara Wilsons största succé i England, där boken också gått som teveserie. Där­för är det inte konstigt att Gemma och Alice i boken Bästisar leker Tracy Beaker. Också Gemma är en flicka med vilja och temperament. Alice är född på samma dag som hon, men raka motsatsen. En dag råkar Gem­ma tjuvläsa i bästisens dagbok och får veta en hemsk hemlighet. Alice skall flytta till Skottland, flera hund­ra kilometer bort. Och de som varit bästisar – ja, som systrar för varan­dra! Hur skall det gå? Flickornas värld vänds upp och ner. Också deras familjer och skolkamrater drabbas.

Det är fart över berättandet, sam­tidigt som man känner stor sympati för flickorna och speciellt Gemma, hennes sorg och raseri. Med varsam hand låter Wilson det hela lösa sig till slut. Alice flyttar till Skottland och det ställer stora krav på flickor­nas vänskap. Men livet går vidare, kanske inte riktigt som Gemma tänkt sig, men med familjen, farfar och en ny nästbästis rätt bra ändå. Wilsons böcker är ofta gripande men har också gott om vanliga var­dagliga händelser, lekar och även­tyr. Nick Sharatts små bilder kom­pletterar väl känslorna och humorn i texten.

Jacqueline Wilson: Historien om Tracy Beaker och Bästisar. Illustra­tioner av Nick Sharatt.

Alfabeta, 2005.

KALLT FLYKTINGLIV OCH BEGÅVADE INTRIGER

Annika Luther har i sin nya ung­domsbok Ivoria tagit fasta på ett ak­tuellt tema, förvisningen av en in­vandrarfamilj från Finland. Hon pejlar på familjens son Alphonse, som lyckas undkomma och gömmer sig i det ruskiga novembermörkret på gravgården.

Alphonse härstammar från Elfen­benskusten, men har bott nästan he­la sitt liv i Sverige och de senaste åren i Finland. I sina drömmar går han tillbaka till den tidiga barndo­men i sitt hemland, ett fantasiland han kallar Ivoria, och om vilket det berättats sagor inom familjen. Ivoria är för honom en tröst i ett kallt och ogästvänligt Finland. Efter att den övriga familjen tagits av polisen och han är hemlös möter han en kväll Una Alexandra, en bohemisk och varmhjärtad flicka. Vänskap uppstår och han kommer hem till henne i Gräsviken, där han gömmer sig med­an Unas mamma är på sjukhus. Efter det gömmer han sig på vinden till ett svenskt högstadium i Tölö, kallat Runkan. Han kommer också att vika­riera en somalisk städare vid en an­nan Tölöskola, Apolloskolan.

Alphonse är duktig i matematik och det är just det författaren tagit fasta på. Hur går det för en begåvad invandrare? Vilka möjligheter har han? Alphonse ger inte upp, han kämpar på i sitt vindsutrymme. Men så har han vänskapen till Una, som växer till kärlek, och några an­dra förtrogna som hjälper honom. En dag blir Alphonse upptäckt, det finns illvilliga grannar med kikare som sett honom klättra på taket på väg till vindsrummet.

Personernas val och handlingar ger inte många möjligheter till tolk­ning i den här boken. Avsikten har kanske varit att ge en svartvit skild­ring. Ett friare berättande utmärker avsnitten om drömlandet Ivoria och jag hade gärna läst mera sådan text. En av bokens goda sidor är möjlig­heterna till lokalkännedom. Det är befriande att läsa en ungdomsbok som bekräftar miljön och atmosfä­ren i den stad man bor i. Personerna i boken åker metro och åttans spår­vagn, de rör sig längs Runebergsga­tan och i Gräsviken. En annan god sida är den frejdiga dialogen med inslag av slang och finska ord och uttryck. Man undrar förstås vilken behållningen är för läsare på andra håll i Svenskfinland, för att inte tala om i Sverige. Men Luther har valt sin läsekrets. Liksom i hennes tidi­gare böcker finns här också en hu­mor, som driver med personer och fenomen och en situationskomik, som man kan känna igen sig i.

OFINLANDSSVENSK DEBUTROMAN

Madicken Malms ungdomsbok Falskt spel saknas helt lokal förank­ring. Malm har förlagt sin första ro­man till en internatskola, som har mera drag av Hogwarth och ameri­kanska college än finlandssvenska skolor. Till miljö, tema och person­skildring påminner boken om ang­losaxiska ungdomsböcker, den kun­de nästan vara en översättning. Man börjar fundera över vad det är som gör en bok finlandssvensk om det varken finns spår i språk, tema eller miljö. Jag funderar på det här där­för att många, speciellt moders­målslärare, ropar efter finlandssven­ska barn- och ungdomsböcker. Som författare har Madicken Malm na­turligtvis friheten att skriva hur hon vill, hon behöver inte alls sneg­la på finlandssvenska skolors behov.

Tro inte att jag därför skulle ha någonting emot att läsa Falskt spel! Tvärtom, jag tycker att boken är rik­tigt intressant. Det är ett ovanligt och bra val att berätta om musika­liska ungdomar, om deras hårda ar­bete, träning och konserter.

Huvudpersonen är sextonåriga Mia, som blir antagen till musik­gymnasium. Internatskolan för be­gåvade ungdomar är en chans som hon inte kan ge upp, samtidigt som det är skrämmande att lämna det trygga hemmet. Bland skolans elev­er finns den karismatiske Adrian, som är den största falskspelaren och gör allt för att vinna Mia från sin ha­tade halvbror Sebastian, som Mia förälskat sig i. Mia, som i sin tidiga­re skola varit den osynliga flickan, får nu finna sig i att vara medel­punkten för händelserna.

Samtidigt som skolarbetet och förberedelserna inför en komposi­tionstävling med konsert kräver mycket av henne, måste hon för för­sta gången i sitt liv våga säga ifrån. Mia mognar under höstterminen och när jullovet börjar är det en hel del som har klarnat för henne.

Det finns många ingredienser i den här boken som fångar en, vän­skap, förälskelse, starka personlig­heter och intriger. Malm är en berät­tartalang, hon är bra på intrig och skriver ett flytande, bra språk som hela tiden för handlingen framåt. Det kunde ha funnits mera djup i personskildring och problemgestalt­ning och mera bredd i miljöskild­ring, scener och handling. Nu utspe­lar sig så gott som hela boken inom internatets väggar och det känns li­te instängt ibland. Boken slutar på ett sätt som får mig att vänta på en fortsättning.


Annika Luther: Ivoria.

Söderströms, 2005.

Madicken Malm: Falskt spel.

Söderströms, 2005.

POJKEN MED HUNDARNA MÖTER KÄRLEKENÄntligen en uppföljare till Alex Dogboy! Berättelsen om gatubarnet i Honduras utkom för två år sedan och Monica Zak har under skolbesök och på sin webbsida fått otaliga frågor av unga läsare om hur det gick för Alex. Hon reste på nytt till Honduras och tog reda på det.

Många av Zaks böcker bygger på verkliga personer och händelser. Hon reser omkring i världen, lyssnar och kommer hem och skriver. Trots att hon berättar öppet om social misär, extrem fattigdom, droger och prostitution, glömmer hon inte att hennes lyssnare är barn. Hon öppnar deras ögon för samhälleliga orättvisor och vilka följder de kan få på det personliga planet, för barn i deras egen ålder. Hon väver in det i berättelsens uråldriga dramaturgi, för Zak kan memorera vad hon hört andra berätta, bearbeta och föra vidare. Gatubarnens hårda livsvillkor i Alex Dogboyden tredje kärleken är ingen lätt läsning. Men det är inte bara sorg och bedrövelse. Också här finns glädjeämnen, vänskapsband,kärlek. För läsaren blandas tårarna med skratt.

För en pojke på 12 år var Alex Dogboy den bästa bok han någonsin läst. Jag tror att han skall få uppföljaren i julklapp.

Monika Zak: Alex Dogboy – Tredje kärleken. Opal, 2005.
Susanne Ahlroth

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.