Sannings- och försoningskommissioner har blivit ett populärt inslag i fredsuppgörelser runtom i världen i länder som utstått krig, militärdiktaturer och andra trauman. Tanken är att långsiktig fred och stabilitet inte är möjlig utan förlåtelse mellan offer och förövare.

Sannings- och försoningskommissione TRC (Truth and Reconciliation Commission) i Sydafrika anses vara världens mest lyckade och ha också stått som modell för andra länder, huvudsakligen för att både förövare och offer vittnade och för att processen var offentlig, rättegångarna var öppna och bevakades av massmedia. TRC var inte bara ägnad att komma fram med sanningen utan också att försona ett uppdelat samhälle. Här skiljer den sig från andra sannings- och försoningskommissioner. Under apartheid var hela den icke-vita befolkningen konsekvent åsidosatt genom lagstiftning, stadsplanering, utbildningspolitik, landfördelning och kapitalflöden.
film, In My Country, som grundarTRC:s slutrapport är ett brännbart stoff som gett upphov till debatt, böcker och pjäser. Också en sig på Antjie Krogs rapportbok från TRC:s förhör, Country of My Skull, har producerats.
De flesta är överens om att Sydafrika knappast kunnat gå vidare utan TRC men det finns också många invändningar mot kommissionen.
EN LÄKANDE PROCESS
TRC tillsattes för att fastställa vad  som skett och vilka som bar ansvaret för övergrepp mot mänskliga rättigheter begångna i Sydafrika och i ANC:s exilläger under apartheid mellan 1960 och 1994. Syftet var att skapa nationell försoning och ge amnesti åt dem som erkände sina brott och bad om förlåtelse. Genom TRC skulle sydafrikanerna kollektivt konfrontera och göra upp med tre decennier av politiskt våld. Initiativet till TRC togs av Nelson Mandela och Desmond Tutu som också var ordförande för kommissionen.
Man lyckades långt med att slå fast rena fakta; vem som mördades varför och vilka de skyldiga var. Först hördes offren, sedan förövarna. Berättelser artikulerades på landets elva officiella språk och blev dokument i landets arkiv. Förövarna fick rätt att söka amnesti under förutsättning att de berättade sanningen och offren fick rätt att begära någon form av ersättning för de lidande de utstått. Varje fall skulle prövas enskilt av kommissionen. 21 000 bekännelser samlades in och 7 700 sökte amnesti för handlingar utförda av politiska orsaker.
Vanliga medborgare kunde nu uttrycka sina åsikter offentligt, utan att behöva vara rädda för vedergällning. Journalisten och författaren Antjie Krog, som under två år följde med rättegångarna vid TRC, som hon återger i Country of My Skull, menar att kommissionens viktigaste roll kanske var att ge röst åt alla dem som lidit under apartheid, fattiga landsbor som inte fått lära sig läsa eller skriva och vars människovärde aldrig hade respekterats. Nu togs de på allvar och deras vittnesmål tecknades ner för eftervärlden. De muntliga berättelser hon återger i sin bok bygger på ord och meningar
som ingen författare kan mäta sig med.
Även om lidandena inte upphörde i och med att offren stod inför TRC och berättade sin historia läkte processen och hjälpte till att lindra smärtan hos offren och deras anhöriga. Detta har ansetts vara TRC:s förnämsta prestation.
Men det finns också offer för apartheid som vägrar gå med på försoningstanken, de kräver rättvisa. De anser att det är förövarna som har allt att vinna på TRC. Förövarna erbjuds amnesti, kan röra sig fritt och kan gå tillbaka till sina jobb obestraffade medan de får nöja sig med besvikelse och sorg. Till exempel Steve Bikos (Steve Biko mördades av säkerhetspolisen 1977) anhöriga krävde rättvisa och begärde att amnestiklausulen skulle förklaras som okonstitutionell. En reaktion som framstår som självklar och berättigad.
Offren har inte heller erbjudits den ekonomiska hjälp eller kompensation som de hoppats på, bara en symbolisk summa.
DE HÖGSTA LEDARN GÅR FRIA
Jämförelsevis många förövare kom fram för att bekänna inför TRC, men långt ifrån alla. Många av de högsta ledarna inom apartheidsystemet – som gav order om tortyr eller elimineringar – har gått fria. Till exempel expresidenterna P.W. Botha och F.W. de Klerk vägrade söka amnesti. Likaså Mangosuthu Buthelezi som var ledare för Inkathas frihetsparti. Inkatha, som bekostades av säkerhetspolisen under apartheid, röjde undan flera tusen ANC-aktivister. Inte heller har någon ANC-ledare, som förgick sig under befrielsekampen, ställts inför rätta, som exempelvis Winnie
Madikizela-Mandela
.
75 procent av amnestiansökningarna kom från ANC, 25 procent från polisen, högerkrafterna och Inkatha. Säkerhetstjänstens politiska och militära chefer under apartheidtiden sökte inte amnesti och lyckades även stoppa planerna på att bli kallade till offentliga förhör av kommissionen.
FOKUSERING PÅ INDIVIDEN
Stefan Helgesson tar i boken Efter västerlandet, texter om kulturell förändring upp TRC:s fokusering på individen och menar att det fick apartheids strukturella våld att hamna i skymundan och att intrycket kunde bli att apartheid var summan av ett antal extrema våldshandlingar utförda av en handfull aggressiva individer. För en stor del av den vita befolkningen passar den här tolkningen som ger dem möjlighet att frita sig från skuld.
ETT FORMELLT FÖRLÅT
Att söka amnesti var för mång  svårt och upprörande men i endel fall förefaller det lätt, bland amnestiansökningarna finns till exempel Piet Koornhofs, apartheidregimens minister för samarbete
och utveckling. Under sin tid som minister tvångsförflyttade han tre miljoner människor. I hans anhållan står det, ”det var fel, förlåt mig” och så gick han fri. Här tenderar försoningen att bli enbart ett formellt förlåt, ett yttre offentligt skeende. Den sydafrikanska författaren J. M. Coetzee tar också upp den här aspekten på TRC i sin bokOnåd, där finns en förhörsscen som verkar direkt tagen ur TRC. Universitetslektorn David Lurie har haft ett förhållande med en av sina elever, ett förhållande som tangerade våldtäkt. Det antyds att flickan är färgad. Universitetslektorn ställs inför universitetets disciplinkommitté och för att få behålla sitt jobb avkrävs han inte bara ett erkännande utan också ett offentligt bevis på att han ångrar sig, ett förlåt. Han vägrar att gå kommittén till mötes, han tänker inte visa några yttre tecken på ånger bara för att följa en konvention, han blir hellre avskedad.
Författaren Achmat Dangor som växte upp i en kåkstad för färgade i Johannesburg problematiserar också TRC:s påbjudna förlåtelse i sin bok Bitter frukt, som nyligen kommit ut på svenska. Enligt honom blir TRC:s vackra ord lätt manipulation och lögn i människors vardagsliv. Den manliga huvudpersonen i Bitter frukt, Silas, är en färgad jurist som arbetar med Sanningskommissionen men i sin egen familj är han oförmögen att hantera det förflutna. Under apartheid blev hans hustru våldtagen av en polisman i hans åsyn och följden blev en son, den bittra frukten. Händelsen förträngs
men 19 år senare då Silas av en händelse stöter på gärningsmannen väcks den traumatiska händelsen
till liv och blir början till en successiv nedbrytning av familjen.
OFFREN FÖRBLIR OFFER
Albie Sachs (tidigare frihetskämp  inom ANC, nu ledamot i författningsdomstolen  som utsattes för
en av de sydafrikanska säkerhetsstyrkornas bombattacker och blev av med en arm och synen på ena
ögat, har en positivare syn på den process som TRC drev. Då Tim Sebastianintervjuade honom i Hardtalk för något år sedan och frågade hur man kan låta mördare och torterare vandra omkring som fria män på gatorna i Sydafrika berättade han om sitt möte med Henry, mannen som placerade en bomb i hans bil. Det var ett svårt möte för båda, Sachs står framför den som försökte mörda honom och Henry framför den man han försökt mörda. På Sachs uppmaning gick Henry till TRC, efter det kunde de se varandra i ögonen, de skakade hand och bestämde att det finns en framtid med plats för dem båda. Att slänga honom i fängelse skulle ändå inte fått min arm att växa ut, menade Sachs.
Kan vi leva så här i sämja skapar det förutsätttningar för demokrati och det ger värde åt hela mitt liv.
Dessutom, fortsatte han, skulle det ha varit en praktisk omöjlighet att slänga alla mördare och torterare i fängelse. Och vem skall slängas i fängelse, den som tryckte på utlösaren, den som gav kommandot, politikern som gav det allmänna direktivet, de multinationella bolagen som stödde apartheid? Viktigare än att skicka någon i fängelse är att skapa en ny nation som förhindrar att sådant händer igen.
FÖRVANDLINGEN AV  SYDAFRIKA
Det är fortfarande de vita som har den ekonomiska makten i Sydafrika även om inrikesflygets businessklass börjar fyllas av svarta och man kan se vita män köra hem varor till svarta familjer. Klassklyftorna är gigantiska, men inte bara mellan vi  och svart utan också mellan svarta. Arbetslösheten är skyhög, 5 miljoner människor har aids, brottsligheten är epidemisk, och den explosiva frågan om landfördelningen är  ännu olöst. Apartheid lever också  kvar i skillnaderna i de olika befolkningsgruppernas  utbildningsnivå  och i självbilderna. Egentlig försoning  kan knappast uppnås förrän  de materiella resurserna i landet  fördelas jämnt och de svartas utbildningsnivå höjs.
Men TRC har lyckats med att få landet att röra sig framåt som en nation genom att bryta våldscykeln, exponera det förskräckliga i landets förgångna – ingen sydafrikan  kan numera förneka landets mörka historia – och ge offren tillbaka  sin värdighet. Sydafrika har i dag starka demokratiska institutioner och en progressiv konstitution med en grundlag som garanterar lika rättigheter oavsett hudfärg, kön, religionstillhörighet och sexuell läggning. Rasåtskillnaderna krymper,  de börjar alltmer likna rasismen i andra västerländska samhällen.
Trots de blandade känslor som TRC väcker godkänner majoriteten av befolkningen i Sydafrika amnesti.  Även om de inte tycker att den är rättvis.

Inger Bäcksbacka

 

Lämna en kommentar