Hej Sockerprinsessan,

länge sedan vi sågs. Jag tänker på dig ibland, särskilt det du berättade om hur din familj en gång for ut till landet. Efter två timmar vid stugan hade du fått spader och ville bort från hålan. Du hade böcker med dig, och där fanns radio, men det hjälpte inte. Ett dygn i skogen och du var i upplösningstillstånd av leda; lappsjuka kallade du det.

Jag har aldrig kunnat förstå det där. Dina lappsjukeplatser är de enda jag kan bo på.

Senhösten kom, obönhörligt. Andra omgången trattkantareller fransade sönder, jag plockade tranbär ur frosten och märkte att vinden i skogen lät som den gör på vintern, när inga löv finns, bara barr. Och sedan kom snön. Det finns vinterdagar när marken är lika vit som himlen och träden däremellan i sträng gråskala, man kan gå i timmar i en barock vithet som kväver alla ljud, inte ett knäpp från någon annan levande varelse förrän kanske i nästsista kurvan ett par välsignade talltitor. Avsaknaden av närvaro plågar mig. Jag vet att knoppar och puppor finns under barken, övervintrande skalbaggar i skrymslen, under blidväder dyker uråldriga hoppstjärtar upp på snötäcket för att para sig. Men det är så enstaka, livet. En hackspett i torraka, spindel på skaren. Järpe.

Då äntligen tror jag mig begripa din lappsjuka. Du vill ha den befolkade stadens överflöd runt dig. Jag vill ha sommarhalvårets överflöd av livsformer. Jag får luppsjuka och längtar plötsligt efter blomflugor och rödvingetrastar. Helst sådana som sjunger med stigande ton.

I olika områden har rödvingetrastarna olika dialekter. Jag märkte det första gången när jag bodde i Stockholm och fetholmstrastarna – till skillnad från dem hemma i Jungsund – sjöng med sorgset fallande tonskala. Jag tänkte att jag nog också skulle sjunga så där vemodigt om jag var tvungen att häcka i den staden. Senare har jag fått ge Stockholm upprättelse på den punkten, för en del trastar som passerar Jungsund på väg norrut drar den melankoliska varianten (och för fåglarna själva representerar tonhöjdsordningen förstås inte något psykiskt tillstånd). Dessutom påstår far min att för trettio år sedan sjöng rödvingetrastarna även här med fallande ton. Inom de två tonartsskolorna förekommer skillnader i anslag och utsmyckning mellan individer och trakter. Det lär faktiskt finnas en och annan (mänsklig) trastkännare som på lätet kan höra från vilken socken i grannskapet sångaren kommer.

Nu är det länge sedan rödvingetrastarna hördes i lövlundarna. Det tycks mig förbaskat länge tills jag får höra dem igen.

Skribenten är tecknare

Ika Österblad

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.