Hur långt ska EU utvidgas? Den diskussionen kommer att fortsätta ännu länge. Någonstans måste det komma en gräns emot. Eller?

Kristi Raik, forskare på Utrikespolitiska institutet i Helsingfors, anser inte att man ska försöka dra några slutliga gränser.

– Europa är ett kulturellt och politiskt område som skapats av mänskor och gränserna bestäms av hur europeiska mänskorna upplever sig. Det är gemensamma värden som avgör gränserna. Män-
skorna har ett behov av något bestående, men jag som levat halva mitt liv i Sovjetunionen och andra hälften utanför det har vant mig vid att också stora förändringar är möjliga.

Hon är för sin del i princip redo att ta också Ryssland med i EU, om landet självt är intresserat. Just nu går dock utvecklingen där i fel riktning, ur europeisk synvinkel sett.

Själv ägnar hon sig som bäst åt Ukraina och dess förhållande till EU och har inga tvivel om att landet tillhör Europa.

– För EU borde detta vara en fråga om moral och ansvar. När EU den 1 maj 2004 utvidgades österut ansåg man att unionen tog sitt historiska ansvar. Det samma borde gälla Ukraina. De historiska banden är visserligen inte lika starka, men ukrainarna upplever sig som européer. EU:s ursprungliga uppgift var ju att integrera Europa för att göra världsdelen säkrare och fredligare. Nu borde man fortsätta och ta in också Ukraina, Vitryssland och Moldova.

(Vi enas om att Vitryssland för närvarande har sådana problem att det är lika så väl att tillsvidare lämna det utanför diskussionen.)

Här representerar Kristi Raik som est kanske en östeuropeisk synvinkel – i EU:s nya medlemsländer har man ett speciellt intresse av att fortsätta utvidgningen österut så att de själva inte längre skulle vara gränsländer. Detta gäller i särskilt hög grad Polen, som har en lång gemensam historia med delar av Ukraina och Vitryssland.

Kristi Raik medger att ”europeiskheten” avtar ju längre österut man kommer. Den politiska kulturen förändras, det demokratiska sinnelaget avtar och behovet av auktoriteter blir starkare. I minskande utsträckning är mänskorna redo att själva göra en insats. Men hon påpekar att också t.ex. Finland är ett ganska östligt land i detta avseende. Auktoritetstron kommer till uttryck t.ex. i uppskattningen av starka presidenter. (Se närmare härintill.)

 

DELAT UKRAINA

Också inom Ukraina är skillnaderna tydliga.

– Mentaliteten är klart annorlunda i östra Ukraina jämfört med den västra delen av landet. När jag talat med mänskor i västra Ukraina är de mycket mera initiativrika, de tror på att de själva kan påverka. I östra Ukraina svarar man ofta: ”Berätta vad vi kan göra” Det egna initiativet är inte starkt. Väst- och östukrainare känner inte varandra särskilt väl, de har sällan besökt den ”andra” sidan. I väst har man sett västerut, i öst mot Ryssland. Kiev har sedan fungerat som en medlande länk mellan de två regionerna.

I Kiev har man den senaste tiden i allt högre grad riktat sig västerut och det har lett till att den kulturella gränsen mellan väst och öst numera i huvudsak går öster om huvudstadsregionen.

– Skillnaderna märks i företagsamheten och medborgarsamhället, som är starkare i väst, och i hur man ser på politiken och förhållandet till grannarna.

– I Lviv är etniciteten viktig och fientligheten mot de rysktalande påtaglig. Man betonar den ukrainska identiteten. I östra Ukraina vill man inte göra något nummer av språkfrågan. På landsbygden talar man ett blandspråk, man har alltid befunnit sig mellan de båda polerna.

Men enligt Kristi Raik finns det inte heller i östra Ukraina någon vilja att ansluta sig till Ryssland, ens bland de rysktalande. Man identifierar sig allmänt med Ukraina.

– Det är inte sannolikt att landet splittras. Om de etniska spänningarna växer kanske de rysktalande vill ha närmare relationer till Ryssland, men inte mer än så.

Kristi Raik jämför med Baltikum: inte heller där vill de rysktalande längre höra till Ryssland. Detta trots att relationerna mellan ursprungsbefolkningen och den ryska minoriteten alltid varit mycket sämre i Baltikum än i Ukraina.

 

”LILLABROR”

Inte ens den gemensamma historien väger tillräckligt tungt. Ukrainarna har uppfattats som ryssarnas lillabröder – länge kallades de ju lillryssar. Men man kan ju diskutera vem som är äldre och vem som är yngre – Kiev är ju ett betydligt äldre centrum för östslaverna än Moskva. Och historien är bara delvis gemensam. De västra regionerna lydde länge under Litauen/Polen och under Habsburg. Där hade man också en annan kyrka, den uniatiska med katolska inslag.

Sovjetidentiteten är fortfarande påtaglig i Ukraina. Ukraina har inte varit självständigt före Sovjetunionens sönderfall och har därmed en ännu svagare grund än de baltiska staterna, som ändå hann öva sig i självständighet under mellankrigstiden.

Det betyder att det i Ukraina finns ett intresse för baltiska erfarenheter. Kristi Raik har själv en dubbel bakgrund: hon har levat hälften av sitt liv i Sovjetestland och andra hälften i Finland – hennes föräldrar, som är musiklärare, flyttade till Finland år 1990.

 

VAD KAN EU GÖRA?

Nu håller hon på med ett tvåårigt projekt där hon undersöker hur EU kan stöda demokratin och medborgarsamhället i Ukraina, Vitryssland och Moldova.

Hon konstaterar att det inte är mycket som EU gjort på det området. Tyngdpunkten har hittills legat i östra Centraleuropa och dessa tre länder har ansetts höra till Rysslands revir. Men efter EU:s östutvidgning och efter den orange revolutionen är situationen en annan.

– Nu söker man efter nya medel att stöda medborgarsamhället i Ukraina, som hittills fått mycket mera stöd från USA. Ännu svårare är det att bistå medborgerlig verksamhet i Vitryssland, som styrs av en hårdhänt diktator.

Sverige, Tyskland och Holland har som enskilda länder gjort större insatser i Vitryssland och Moldova än EU, men nu hoppas man hela unionen ska göra mera.

– Om EU vill vara en regional stormakt och befrämja utvecklingen i grannländerna bör unionen stöda demokratin och medborgarsamhället i dessa länder. I Medelhavsområdet har man längre erfarenheter av sådana insatser. Ännu har man inte alls uppnått något samförstånd om detta samarbete. Många gamla medlemsländer är helt emot det, men de nya medlemsländerna driver aktivt på det.

På den andra sidan av den nya gränsen är inställningen positiv.

– EU betraktas som neutralare och mjukare än USA. EU har ett annorlunda sätt att påverka sin näromgivning än t.ex. USA i förhållande till Latinamerika – USA:s modell går framför allt ut på att framtvinga frihandel. EU erbjuder en integreringspolitik för länder som är intresserade, och Ukraina och Moldova är klart intresserade.

Det är kanske bäst att understryka att Kristi Raiks projekt inte genomförs på uppdrag av EU. Den största finansiären är Riksdagens jubileumsfond i Sverige och andra bidragsgivare är Utrikespolitiska institutet och det Soros-finansierade Open Society Institute i Bryssel. Hon samarbetar också med Centre for European Policy Studies i Bryssel, där hon arbetade två månader i höstas.

En av hennes slutsatser av fältarbetet är att EU:s stöd för medborgarsamhället i de tre länderna hittills varit mest retoriskt, i praktiken har man inte gjort mycket. En av orsakerna är den att EU:s program är så byråkratiska att de flesta organisationer inte har resurser att utnyttja dem. Hon föreslår att stödet i högre grad skulle fördelas genom europeiska organisationer och stiftelser. En modell kunde vara den tyska, där en stor del av stödet går genom stiftelser knutna till partierna. EU kunde på basen av den tyska modellen grunda stiftelser som skulle vara löst knutna till partigrupperingarna i EU-parlamentet och stöda medborgarsamhället i utlandet.

I sin doktorsavhandling för två år sedan undersökte hon hur anslutningen till EU påverkat utvecklingen av demokratin i Estland. Hon fann att EU:s krav på ansökarländerna nog bidrog till att befrämja demokratin i ett första skede, men att själva anslutningsprocessen genom sin tyngd stärkte de centrala tjänstemännens ställning och i stort sett uteslöt allmänheten.

 

UTVIDGNINGSTRÖTTHET

När kan då EU bli redo för ett ukrainskt medlemskap?

Det vill Kristi Raik inte gissa. EU har inre problem, som snarast är av psykologisk natur. Frankrike har sett sin ställning försvagas genom utvidgningarna, och det har lett till att man förstorat problemen.

Inte heller finns det i Ukraina någon stark enighet om i vilken riktning landet borde gå. Kristi Raik tror i alla fall att de västinriktade grupperna kommer att segra i nästa val. Men korruptionen är djupt rotad i landet och det är svårt att bli kvitt den.

– Efter den orange revolutionen har många ukrainare försjunkit i pessimism. Det är typiskt för sådana processer. Efter den sjungande revolutionen i Baltikum följde en tid av pessimism när de ekonomiska problemen ledde till att levnadsstandarden sjönk. Ukraina befinner sig i samma skede. Det innebär att det finns en fara för att man glider tillbaka in i det halvauktoritära systemet. Stödet för de gamla ledarna, som värnar om relationerna till Ryssland, kan också växa eftersom det är sannolikare att de kan trygga tillgången till billig naturgas från Ryssland. Den billiga gasen har varit en stabiliserande faktor för Ukraina.

Det säger Kristi Raik lite före julen. Nu vet vi att den stabiliteten lätt kan rubbas. Konflikten kring gasen visar hur Ukraina är strategiskt viktigt också för Västeuropa.

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar