Västafrikas Schweiz brukade man visst kalla Togo. Som ett arv från tyska Togoland-tiden före första världskriget var det ett snyggt och välfungerande turistland. Mest var det fransmännen som kom till de fantastiska stränderna också efter att Frankrike gett upp kolonin 1960. General Gnassingbé Eyadema regerade i 38 år tills han dog för ett år sedan och sonen Faure tog över. Det blev inte politiskt bättre och brotten mot mänskliga rättigheter har varit många. Sedan 1993 har den internationella bojkotten satt sina spår. Idag är Togo ett av världens fattigaste länder. Och man ser inga charterturister alls i Togo. Bara enstaka ryggsäcksresenärer.

 

Alla muskelknuttar vid lyxhotellets böljande pool här i Lomé, även kallad Västafrikas Paris, visar sig vara franska soldater. De har franska Accordkedjans Ibishotell som bas för att övervaka oroligheterna på Elfenbenskusten. Varje morgon flyger de med sina stridsplan från det ödsliga flygfältet i Lomé till Abidjan.

Också de togolesiska soldaterna som syns överallt i denna militärstyrda stat är afrikanskt godmodiga, glada och vänliga och flera frågar vart jag är på väg. Försöker förklara att jag söker en libanesisk restaurang.Visas än hit än dit och till sist tar en ung soldat resolut fram sin moped och kör mig till restaurangen.

Drar slutsatsen att det åminstone inte är någon statskupp eller andra oroligheter på gång.
Och restaurangen är bra. Den libanesiska folkgruppen i Togo har varit här i mer än hundra år och lär förutom flera restauranger också äga de flesta supermarketarna och andra affärer.

Värden står själv på post vid bardisken och varenda nota ska godkännas av honom. Ser honom också ge tjocka buntar med CFA-sedlar åt två unga män som sticker sig in. Mutor? Antagligen vaktar de hans egendom. Skickar ett SMS till min halvlibanesiska chef. Här i Togo fungerar Sonera i motsats till i Benin, så någonting är ändå bättre här.

Den milslånga sandstranden är smutsig och avloppen går direkt ut i havet. Strandpromenaden löper ända till gränsen mot Ghana och dagtid känns det som att promenera i Santa Monica i LA, för strandpromenaderna med vajande palmer, de långa vågbrytarna och byggnaderna i kolonialstil liknar varandra. Men jag blir varnad av hotellpersonalen för att gå ut. Sista kvällen inser jag varför. Som hurtiga finländare vill vi promenera till restaurangen trots att det vid sextiden redan blivit mörkt. Jag sätter plånboken i en ful skokasse för att inte se ut som rik turist. Men vi inser snabbt att vi är de enda vithyade i folkmassan på Boulevard de la Marina och då en ung man försöker rycka kassen av mig besluter vi oss för att ta en taxi. Men just som jag stiger in i taxin är han där igen. Han rycker av handtaget på skopåsen – och halva min arm känns det som. Han hoppar vigt över den låga muren mot stranden. Mister Jukka och en massa andra rusar efter. Någon förklarar för mig att de nog ska få fast tjuven och att han säkert är från Ghana. De kommer tillbaka med min påse, men tyvärr är den tom.

– Cadeau, yovo, ropar de och gentlemannen Mister Jukka tar fram 3000 CFA, som är lika mycket som tio turer med mopotaxin. Men då försöker de gräva fram mer ur hans fickor, så vi flyr in i lyxiga Palm Beach Hotel och tar riktig biltaxi från det hotellet de 300 metrarna till vårt eget hotell. Ringer Luottokunta om mitt försvunna VISA-kort och äter en trist men dyr middag i poolrestaurangen. Konstaterar att på fyra dygn kan man på det här hotellet göra av med en hel togolesisk årsinkomst, som är drygt 300 euro. Det sägs att 70 procent av lokalbefolkningen lever på mindre än en euro om dagen. Jag hoppas de som tog mina pengar hör till de fattigaste.

 

Tur nog för min fortsatta existens hade jag lämnat kamera, flygbiljetter, telefoner, pass och en del pengar på rummet. Men den praktiska engelska märkesplånboken saknar jag. Så halvåtta på morgonen då det just ljusnat beger jag mig ut på jakt. Stranden är full av bråte, sovande tiggare, några narkomaner och en hel mängd armhävande soldater. Engagerar den franska armén i jakten på min plånbok. Vi gräver med pinnar i avfallshögarna. Och plöstligt ser jag plastkortet som gick till mitt hotellrum och bredvid det min fullklottrade anteckningsbok. Ingen plånbok, men dagen och reportageresan är räddad.

Bitte Westerlund

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.