STÖRSTORD I TRE AKTER

av Ny Tid

”Störstorden” är en av mina favoriter i den saftiga ordflora som svenske författaren Torgny Lindgren försett oss med – även om jag för länge sedan glömt bort dess lindgrenska ursprungsbetydelse. Det rycker till när man möter ett störstord, fastän en del av dem verkar lyckligt omedvetna om sina valörer. Andra rodnar redan i tanken, långt innan de motvilligt låter sig spottas ut eller hittar sig själv på papperet. Ofta antar reaktionerna kring dessa ord smått komiska proportioner – inte minst när man inser hur lokala överenskommelserna kring deras betydelser kan vara. Det känns som om paranoian kring orden bara tilltar. Se här, tre nyligen upplevda stunder bland störstord.

En ringlande matkö som leder till en ryskinspirerad buffet. En dam i kön suckar:– Antagligen måste vi bara lära oss det där med att bli multikulturella. Det verkar ju som om man inte kommer att kunna undvika det.

– Jaa … svarar en annan kvinna dröjande. Fast egentligen är jag inte säker på hur du menar. Du har ju faktiskt också rötterna i Karelen, på andra sidan gränsen.

– Precis, och var inte din morfar ursprungligen från Polen? undrar en tredje kvinna.

– Ja, jo, om det är så ni menar…

– Ärligt talat fattar jag inte vad det är för vits att först dela in kulturer i små skenbara helheter för att sedan sammanföra dem under namnet multikultur. Det ordet är inget mer än ett bevis på vilket kort minne vi har.
Sista genomgången av formuleringarna i programbladet för ett latinamerikanskt evenemang.

– Jag skulle personligen ta bort ordet ”ritualer”. Räcker det inte om vi skriver ”danser, musik, dräkter och dikter”? föreslår någon.

– Ja, säger en annan. Jag tycker också att ”ritualer” låter ganska exotiserande.

– Varför??! utropar den enda personen i diskussionen som verkligen kommer från kontinenten, tydligt upprörd. Tror ni att ni vet allt om Latinamerika? Hur länge har ni varit där? Hur många länder känner ni till? Va?

Efteråt:

– Säg mig, vad ska man egentligen med den här akademiska arsenalen av tabubelagda ord om människorna man försöker bespara förödmjukelsen själv slåss för att få behålla orden?
Tre kvinnor blir intervjuade kring ett evenemang de ordnat. Alla gestikulerar ivrigt och tävlar om att få ordet.

– Ja, vi ville ordna festen för att skapa en mötesplats för människor som lever under marginaliseringshot … börjar den första.

– Nej, skriv inte så! avbryter den andra damen. Jag tycker inte alls om ordet marginaliseringshot. Så har åtminstone jag aldrig tänkt på vår verksamhet! Tanken var ju mer att vi skulle ha ett mångkulturellt forum …

– Du snälla, skriv inte mångkulturellt, jag ogillar verkligen det ordet, utropar den tredje.

– Ja, och dessutom, var inte idén just att vi skulle koncentrera oss på bara en, eller ja, ett par folkgrupper för NN sa ju nyligen att till exempel vietnameser ofta inte tycker om att …

– Nej vänta, vad är det du säger? Så kan man ju absolut inte generalisera … inflikar den tredje. Snälla, skriv inte så!

Journalisten lyfter både penna och blick från blocket. Där syns inte mycket mer än kluddar av överstreckningar. Jag kommer att tänka på barnleken där man i en ramsa skulle ersätta ord efter ord med en gest. Till sist, när alla orden utplånats, har berättelsen helt övergått i pantomim.

Skribenten är ordbrukare

Heidi Johansson

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.