Är det fortfarande kolonialismen och vi västerlänningar som bär skulden för allt kaos och elände i Afrika? Eller har afrikanerna själva något ansvar för uppblossande inbördeskrig, korruption, vägar som är ofarbara, tåg som slutat gå, sjukhus som saknar elementär utrustning, akademiker som blir taxichaufförer, frågar Svante Weyler i sin rapport från byn Ngouedi i Kongo-Brazzaville.

Svante Weyler, journalist och tidigare förlagschef på Norstedts, har länge gått och grubblat på Afrika, utveckling och välstånd. Trött på bilderna om hur Afrika lider och dör reser han till byn Ngouedi i Kongo-Brazzaville för att se hur Afrika lever. Ngouedi är en by som är präglad av svenskmissionen, svenska missionärer har varit aktiva i Kongo sedan slutet av 1800-talet, vilket ger landet en särskild plats också i den svenska historian.

”Jag for dit för att se om jag kunde förstå”, skriver Weyler, och det är bokens tema. Men Kongo, det som författaren Joseph Conrad i slutet av 1800-talet beskrev som Afrikas mörka hotfulla hjärta, låter sig inte lätt förstås, synnerhet inte om man rör sig snabbt och tänker för kort. En resa räckte inte, det blev tre resor och en välskriven och tankeväckande berättelse.

Kongo-Brazzaville är det lilla före detta franska Kongo på Kongoflodens norra strand. Det är ett diktatoriskt toppstyrt land som i slutet av 90-talet ödelades av en rad inbördeskrig. Kongo har olja men den har varken fört med sig förbättring av livsvillkoren eller utveckling, tvärtom sedan oljan upptäcktes har intresset för all annan produktion upphört och folket blivit fattigare. Både tillgången och produktionen kontrolleras av den förra kolonialmakten och det är bara makteliten, som främst består av presidentens familj, som kan sko sig på oljeinkomsterna.

 

Yolandas och Stywarts fiskeodling

I Ngouedi upplever Weyler den afrikanska vardagsverkligheten. Han besöker marknader, skolor och sjukhus, går i kyrkan och intervjuar folk. Han fascineras av tystnaden och de vackra landskapen men upprörs av stagnationen, passiviteten och vidskepligheten. Han möter en extremt fattig by där människorna inte har medel till annat än överlevnad. De flesta fördriver tiden med att sitta och titta och vänta, man väntar på att något ska hända, att staten ska fixa vägen till byn, elektriciteten, utrusta sjukstugan, skaffa material till skolan där barnen försöker lära sig läsa utan böcker och skriva utan penna och papper.

Alla väntar på att någon annan skall göra något, ingenting händer. Staten bryr sig inte om folket. Alla han möter menar att det var bättre för trettio år sedan då de svenska missionärerna var där. Nu är det bästa rådet föräldrar kan ge sina barn att så fort som möjligt försöka ta sig ut ur landet. Den ende som ger en annan blid av situationen i landet är den franska ambassadören som menar att landet har en utmärkt president och fungerande institutioner.

Två personer som han möter i byn inger honom ändå hopp, de är Yolanda och Stywart, ett ungt par som blir hans vänner. De tänker inte bara överleva utan försöker bygga något beständigt, de har byggt en fiskodling som är det mest imponerande Weyler stöter på i Kongo. Han känner stor entusiasm inför projektet, han vill hjälpa till och investerar i deras livsverk, det blir hans eget lilla biståndsprojekt. Dessvärre håller fiskodlingen på att växa igen vid hans andra besök, vattnet visade sig vara så kalkhaltigt att det var livsfarligt att äta fisken. Yolanda och Stywart har i stället byggt ett hus med en trädgård inne i byn, som Weyler blir finansiär till.

 

Samtidiga världsbilder

Weylers reflexioner kring det han upplever, framför allt fattigdomen och hindren för utveckling, är skarpsynta. Han ser att landet är paralyserat av fattigdomen och inbördeskrigen och att utvecklingen gått bakåt, men varför ser livet ut som det gör i landet? Weyler tvivlar på att allt kan förklaras via ett makroperspektiv och menar att förklaringen också kan sökas i den egna kulturen. Till exempel i bybornas bristande initiativ – varför bygger inte männen i byn en bättre väg, varför slår de inte gräset så att de gamla kvinnorna slipper få det i ansiktet då de går till sin åker; varför låter de kvinnorna riskera sina liv genom att bära oerhörda bördor på huvudet på de branta sluttningarna? Den utbredda vidskepelsen och konservatism, ser han också som hinder för utveckling.

I Ngouedi, liksom i många andra afrikanska byar, existerar det alla slags föreställningar om verkligheten samtidigt, sida vid sida. Det västerländska synsättet existerar bara på ytan och på pappret, i lagar och förordningar, men det är traditionerna som gäller, de finns i människornas medvetande och minne.

I snart sagt varje djupare samtal dyker vidskepelsen upp. Parallellerna till hans mormors Sverige ger sig lätt: ”Många gamla sanningar från min barndom är högsta livsvisdom här”, skriver han. Här lever ett slags sunt förnuft som länge kritiserats för att vara varken sunt eller förnuftigt. Den största kulturellt betingade bromsen för utveckling anser han den afrikanska familjen vara. Den hierarkiska familjestrukturen förhindrar förändring, och då plikterna mot familjen begränsar den enskildes möjligheter att göra sig rik på arbete, finns inte drivkraften. Å andra sidan är släkt- och familjeförpliktelserna här det enda socialskydd man har, då varken stat eller kommun erbjuder någon social trygghet.

Weyler prövar olika resonemang och infallsvinklar och omprövar ständigt sin egen världsbild. Slutresultatet är en övertygande, stilistiskt klar och mycket läsvärd bok.

Svante Weyler. Ett Hus i Ngouedi. Atlas 2006.