Det finns ett politiskt parti i Sverige. Feminstiskt Initiativ.

En gång var de på tapeten. Det pratades om Feministiskt Initiativ.

De var radikala. Och de var kvinnor.

De fanns med i debatten ett tag. Syntes i media, och ibland fick de säga saker. De kritiserade det patriarkala samhället. Ville förändra.

Sedan hände något.

För omkring ett halvår sedan fick vi, den försoffade delen av svenska befolkningen se ett program på tv 3. Insider hette det. Det leds av den gamla maoisten och numera “tv-personligheten” Robert Aschberg. Programmet handlade om just Feministisk Initiativ. Vi fick stiga in “bakom kulisserna”.

Vilka var de egentligen de här rabiata kvinnorna? Radikalfeministerna.

Jo. Det fick vi snabbt veta.

De var flator. Det sa de själva. Flera stycken.

Ett gäng äckliga flator som ansåg att alla män var djur. Det sa speakern. Och vi fick det illustrerat för oss med rörliga bilder på knullande babianer. Det var ganska äckligt, och jag tänkte: Är de så de ser på oss män!? Och den dramatiska speakern sa “Ja. Det är så de ser på oss män.” Speakern var också man. Jag kände gemenskap. Jag och speakern. Några kvinnor som skrek om jämställdhet ville jag inte veta av.

Och så tystnade debatten.

Det var det sista jag hörde om dem. Feministiskt Initiativ. Kanske någon oponionsundersökning som sa att de gått ner, något besked om att en nyckelperson hoppat av. Men i stort sett. Det var det sista.

Nu talas det inte så mycket om jämställdhet längre. Jag vet inte om de har ett samband. Tv-programmet och tystnaden. Nyss läste jag i en tidning om männens kollektiva skuld. Att vi vet om problemen men inte lyfter ett finger för att göra något åt dem. Kanske stämmer det ändå. Gubbar på tv blir rädda och börjar svartmåla. Jag sitter hemma, gnäller lite men låter dem hållas. Kanske skriver jag en krönika.