Sergej Medvedev är en man som uppskattar snö och is, men också det rastlösa vimlet i Moskva.

Sergej Medvedev skrev i tiden en essä om ”Det tomma rummet: Glenn Gould, Ryssland, Finland och landet i norr” där han visade en fin förståelse också för den arktiska tystnadens positiva kvaliteter – så hade han faktiskt jobbat en tid i Finland som forskare vid Utrikespolitiska institutet (UPI). Essän från år 2000 refererades här på den dåvarande trean och på nätet hittar man fortfarande färska hänvisningar till den. Det är en läsupplevelse som håller (och ökar förståelsen för Finland)*.

Efter tiden i Finland verkade han i flera år vid ett transatlantiskt forskningsinstitut i Garmisch-Partenkirchen – där var det också nära till snön i Alperna.

– För ett och ett halvt år sedan kom jag till att jag ändå hör hemma i Ryssland. Jag hade ett fint hus i Alperna och ett bra jobb. Men i väst ska man passa in i vissa strukturer, i Ryssland kan jag skapa min egen verklighet. Moskva är mycket dynamiskt. Man vet inte på morgonen vad som kommer att hända under dagen, nya projekt dyker upp, nya äventyr väntar. Moskva upphör aldrig att överraska. I Ryssland kan jag förändra någonting. Dessutom kan jag skida också där.

Nu har han två jobb, som vardera är ungefär på heltid. Det som professor vid ekonomiska högskolan ger lön, dessutom trivs han med att lära unga mänskor. Det andra är som chef för det rysk-europeiska centret för ekonomisk politik, en konsultbyrå som tidigare finansierades av EU och nu söker ny finansiering. Vid sidan om detta arbetar Sergej Medvedev med en avhandling, man behöver nämligen två doktorsavhandlingar för att kunna bli professor i Ryssland. Den ska handla om rummet och den politiska geografin.

 

Stagnation

Nu har han på nytt jobbat en månad på UPI med framtidsscenarier för relationerna mellan EU och Ryssland och gav en mellanrapport häromveckan.

När man diskuterar EU:s östra gränser är Ryssland inte med i den debatten – landet är för stort för att rymmas in. Det borde vara viktigt för vardera parten att stärka de inbördes relationerna på andra sätt. Men enligt Sergej Medvedev har det inte just skett något på femton år, det har rått en stagnation av nästan brezjnevska mått på denna front. Han såg möjligheter för en förbättring, men befarade ändå att stagnationen, zastoj, kommer att fortsätta. Retoriken har ersatt substansen. Man  jobbar nog fram olika strategier och andra dokument, som kan innehålla massor med konkreta förslag, men de förverkligas inte.

Orsakerna till detta finner man på båda sidor. I EU har man inte en tillräcklig förståelse av hur Ryssland fungerar eller av vad landet behöver. EU är en utvidgnings- och integrationsmaskin – EU:s politiska maskineri är inte inriktat på samarbetspartner som inte vill bli medlemmar. Det europeiska grannskapsprogrammet ENP är en urvattnad version av utvidgningen och programmet ”gemensamma rum” är i sin tur en urvattnad version av ENP.

I Ryssland vet man inte riktigt hur man ska förhålla sig till EU. EU är ett nytt ”politiskt djur”, som arbetar byråkratiskt-tekniskt snarare än strategiskt. Ryssland är inriktat på bilaterala relationer, men här är problemet det samma som man haft i USA: vilket är telefonnumret till Bryssel?

 

Byråkratisk kapitalism?

Sergej Medvedev har byggt upp framtidsscenarier med nationalstatens roll som huvudvariabel, och där handlar det bl.a. om anpassning till eller motstånd mot globaliseringen.

För Rysslands del ser han tre möjliga stigar:

• en auktoritär modernisering av typ Sydkorea under 1960–80-talen, med mäktiga koncerner i nära samarbete med statsapparaten, liberal ekonomisk och social politik, politisk centralisering och i allmänhet provästlig utrikespolitik,

• en liberal modernisering lik den som skedde i Central- och Östeuropa under 1990-talet, med full ekonomisk liberalisering, politisk pluralism, modernisering underifrån och utvidgad dialog med EU,

• en byråkratisk kapitalism, som i Mexiko och Indonesien, med en informell statskapitalism där bolagen är privata men de facto kontrolleras av staten och ägandet är koncentrerat, med en auktoritär tendens i politiken, där säkerhetseliten har en proivilegierad roll och en ”kall fred” råder i förhållande till väst.

Senast sedan Jukosaffären ser denhär vägen som den mest sannolika, tidigare kunde man tänka sig också auktoritär modernisering.

 

Fästning Europa?

För EU:s del ser han också tre möjliga framtider:

• EU som global aktör, det franska konceptet med politisk union, som förutsätter institutionella reformer och en konstitution, och som innebär att EU både fördjupas och utvidgas (med Turkiet, Ukraina o.s.v.), öppnar sina marknader för globaliseringen och stärker sin utrikes- och säkerhetspolitik,

• EU som en utvecklad inre marknad, det brittiska konceptet med svagare centrala institutioner, en kärna av rika nationer, ingen politisk union, inga institutionella reformer och en passiv roll i världen,

• Fortress Europe där EU isolerar sig som svar på yttre hot i form av terrorism, klimatförändringar, stort invandringstryck, en globalisering som slår fel, där utvidgningen avbryts sedan Bulgarien, Rumänien och Kroatien blivit medlemmmar, där både den inre säkerheten och gränsbevakningen stärks, där protektionism och statlig intervention blir vanligare i den ekonomiska politiken, där utrikespolitiken präglas av isolering och frånvaron av globalt ansvar.

När man kombinerar scenarierna får man ett fält med nio rutor, där fyra fält ger fortsatt stagnation, zastoj, tre ger kall fred och två partnerskap. Stagnation innebär att allt fortsätter ungefär som hittills, utan större entusiasm, med konkurrens i relationerna till Ukraina, Moldavien, Vitryssland och Kaukasus. Kall fred utgör det tristaste alternativ där Fortress Europe fryser kontakterna till omvärlden och också Ryssland och där Ryssland i sin tur försöker splittra EU. Partnerskap skulle vara den bästa lösningen, men den är också den minst sannolika. Där skulle EU och Ryssland utveckla institutioner för ett närmare samarbete på ekonomins och säkerhetspolitikens område.

Sergej Medvedevs slutsats var alltså att de negativa trenderna fortsätter.

* http://ctheory.net/articles.aspx?id=128

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar