Utrikespolitiska institutet går i graven, men det återuppstår ur askan som en ny Fenix, med betydligt större resurser.

Riksdagen firar sin 100-åriga tillvaro med att upprätta en rad monument, börjande med ett bildverk och en historik i flera band. Men det största monumentet av alla blir ett nytt utrikes- och säkerhetspolitiskt institut.Det har omgivits av ett visst hemlighetsmakeri, vilket lett till vilda spekulationer. I Kauppalehtis lördagsupplaga Presso (12.3) har man misstänkt att Paavo Lipponen varit aktiv i frågan i hopp om att få en hedervärd reträttpost, det har också talats om Suvi-Anne Siimes som ny chef, eller Ilkka Kanerva, men det sista är nog bara ett dåligt riksdagsskämt.

Lipponen skulle inte vara helt okvalificerad – han var faktiskt chef för det nuvarande Utrikespolitiska institutet (UPI) åren 1989-91, men i dag kan man nog inte tänka sig en så politisk utnämning. Riksdagen skulle helt enkelt inte kunna grunda ett stort institut för att ge sin talman en chefspost.

Presso målar också upp en situation där man antingen grundar ett helt nytt institut eller bygger upp ett institut med UPI som kärna. Eftersom UPI speciellt de senaste åren fungerat bra och är inkört låter det första alternativet vettlöst.

Men enligt UPI:s nuvarande chef Tapani Vaahtoranta är det inte aktuellt. UPI läggs ned, men det nya institutet byggs upp kring det som varit UPI. Eftersom statsanslagen tredubblas kommer det att innebära att det faktiskt blir en ny och kännbart större organisation. Han är mycket nöjd:

– Jag har som chef haft två mål, det ena har varit att göra UPI till det ledande institutet i Finland på utrikes- och säkerhetspolitikens område, det andra att skapa ett större institut – de nuvarande är inte tillräckligt stora för att vara riktigt nyttiga. Det har under åren förekommit flera försök i den vägen, som dock misslyckats. Ur UPI:s synvinkel är detta en utomordentlig lösning.

När Presso vill skapa osäkerhet kring projektet beror det antagligen på att det på vissa håll inom Paasikivi-samfundet förekommer ett missnöje med att man förlorar kontrollen över institutet. Det var samfundet som i tiden tog initiativ till UPI och som fortfarande utser tre av fem medlemmar av styrelsen för Stiftelsen för utrikespolitisk forskning. Men det var bara i början, när verksamheten var mycket anspråkslös, som Paasikivi-samfundet bidrog ekonomiskt. Nu kommer nästan alla pengar från staten. Samfundet bidrar knappast heller längre i högre grad med råd och dåd – det är numera närmast en samling veteraner från diplomatins område som håller till på Suomalainen klubi.

Ingen brist på ämnen

Under sin jubileumssession i början av juni kommer riksdagen att grunda institutet som börjar sin verksamhet vid årsskiftet. Det betyder att man väljer styrelse och ny chef senast under hösten. Vaahtoranta själv är, naturligt nog, intresserad av att bli den nya chefen, men ännu har ingen tagit upp saken till diskussion med honom. Men eftersom det nya institutet byggs upp kring UPI har han orsak att fundera på framtiden efter årsskiftet, oberoende av den nya chefens namn.

– Här på UPI har vi nog haft forskning kring de flesta viktiga problemområdena, men mestadels bara en forskare per område. Med de nya möjligheterna borde man bestämma de strategiska områdena och samla ett team för varje.

Det gäller t.ex. de traditionella tyngdpunktsområdena som Ryssland, de transatlantiska relationerna och Kina. Men det finns också nya ämnen.

– Riksdagen har velat få mera EU-forskning, man har klagat över att man inte får tillräckligt med information. Vi har nog ägnat oss åt EU, men bara åt dess utrikes- och säkerhetspolitik samt grannskapspolitiken, andra sidor av EU har vi lämnat åt andra eftersom sådan forskning bedrivs vid Åbo, Tammerfors och Helsingfors universitet. och vi har velat undvika överlappningar. Men om riksdagen så vill är det orsak att stärka det området.

Andra ämnen som det nya institutet har orsak att ta upp är energi och klimatförändring, likaså demokratifrågor. Också förhållandet mellan ekonomi och politik skulle vara ett viktigt ämne.

Man kommer också att kolla in några av de främsta instituten i Europa för att se vad man kunde ta modell av. Ett sådant är Dansk institut for internationale studier i Köpenhamn, som bildats av fem gamla institut (bl.a. Pertti Joenniemi jobbar där). Ett annat är tankesmedjan Center for European Reform i London, ett tredje ett institut i Spanien.

Föga feedback

Något som Tapani Vaahtoranta sörjer över är att institutet får så lite feedback på sin verksamhet, det är sällan någon lägger fram önskemål om vad institutet borde göra. Ännu mera sällan händer det att någon säger vad som institutet inte borde göra – de gångerna kan under de elva år Vaahtoranta varit chef räknas på ena handens fingrar.

Ett sådant fall inträffade nyligen när UPI-forskaren Henrikki Heikka i en kolumn iAamulehti ifrågasatte Tysklands utrikespolitik och jämförde det gasavtal landet ingått med Ryssland med Molotov-Rippentrop-pakten. Kolumnen väckte protester från Lipponen och Tysklands ambassadör och Vaahtoranta tog upp fallet till diskussion bland UPI:s anställda.

– Forskare ska kunna vara kritiska och väcka debatt, men som forskare vid UPI borde de inte politisera eftersom vår trovärdighet då sätts i fara. Det är svårt att dra gränsen, men man borde inte gå in i samma diskussion som kvällstidningskolumnister.

Vaahtoranta påminner om den perioden när flera av UPI:s forskare framträdde så aktivt för ett finländskt medlemskap i Nato att man allmänt fick ett intryck av att institutet drev en kampanj för Natomedlemskap. Ändå var en majoritet av forskarna antagligen mot ett medlemskap. I detta fall ger Vaahtoranta en del av skulden på medierna.

– Nu är Nato ingenting som man överhuvudtaget funderar på här hos oss, säger Tapani Vaahtoranta och tittar ut över Tölövikens is mot Storkyrkan. Han sörjer redan utsikten – man måste ju finna större lokaler för det nya institutet.