Maria Lindh-Garreau och Tomas Jansson fortsätter diskussionen om teater och genus i ett debattklimat som helt oväntat framstår som livligt. Se också recensionen av ”Nainen palaa”.

Sibbo, den 26 februari 2006

Tomas,

Så har då genusdebatten kommit igång, efter en trevande och trög start under hösten. Diskussionen på genusdebatt.com är en överraskning. Vilken aktivitet! Textmassorna är kompakta och ibland oerhört långa, men den dåliga läsbarheten utgör inget hinder. Folk läser verkligen varandra, bemöter varandra och preciserar sina uttalanden om det behövs. Ibland håller det på att gå över styr, som när någon kräver teaterkunskap av dem som debatterar på forumet. Det vore ett stort misstag att göra genusfrågan till en avgränsad teaterfråga. Ju fler skevheter man kan få folk att se, desto lättare blir det att förändra uppenbara orättvisor inom ett begränsat område, skulle jag tro. Allt hänger ihop, eller med andra ord, den patriarkala strukturen genomsyrar allt.

Någon på forumet klagade över begreppet patriarkal struktur. Debattören undrade om det inte är en teoretisk kliché, ett tomt begrepp som egentligen inte säger nåt? Det fick mig att tänka till. Vilka ord skulle bättre beskriva ett oerhört djupliggande och segt mönster där det kvinnliga könet med automatisk systematik ständigt förfördelas? Inga. Patriarkal struktur omfattar alla aspekter av genusproblematiken. Det må då handla om det enorma hål i demografin som alla ”försvunna” kvinnor utgör; från de kinesiska flickebarnen som elimineras och aborteras till alla mördade kvinnor (vare sig det sker på ett afrikanskt torg, eller i ett finländskt hem). För att inte tala om de kvinnor som blir aidssmittade av sina otrogna män och sedan förskjuts för att de är smittade.

Det finns grader i helvetet, men det är likväl ett helvete. Därmed sagt att det handlar om samma förbenade patriarkala struktur såväl i Kina som på våra teatrar, en struktur som teaterarbetare nu försöker strukturera om.

Det är obegripligt att folk motsätter sig jämställdhet, men vissa gör det. Då gäller det att punktera fler och fler ”härskartekniker” som upprätthåller strukturen. Så där som att mord på kvinnor tillhör den privata sfären, medan exempelvis nynazistiska mord är en offentlig angelägenhet. Eller mer bagatellartat men ändå förödande: en kvinna kläcker en strålande idé i ett mötesrum. Ingen tar notis. Tio minuter senare kommer en man med precis samma idé. Alla applåderar och idén genomförs. Jag trodde varken mina ögon eller öron första gången jag bevittnade det. Sen dess har jag blivit mindre naiv och mer medveten om Strukturen.

Nåväl, till teatern. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om genus i pjäsers djupstruktur. Det är så tröttsamt att se fiktionen stöda den patriarkala strukturen och det är så befriande att se en verkligt jämställd pjäs. Bodil Malmstens Tryck stjärna för att lämna ett röstmeddelande (2005) på Dramaten var en behaglig upplevelse ur den aspekten. Där fanns bredd i socialklass och balans mellan könen. Därtill hade alla rollfigurer lika mycket tyngd utan att pjäsen kändes konstruerad eller politisk korrekt. Så det går!

Men det är inte alltid lika muntert att hålla koll på djupstrukturer. Man kan bli lika desperat som deltagaren på ett seminarium i feministisk teatervetenskap, när hon precis upptäckt att kvinnorollerna i de flesta historiska dramer stinker. ”Men hur skall vi spela våra klassiker”, frågade hon föreläsaren Sue Ellen Case. Svaret var lika kort som enkelt: ”Don’t”. Spela dem inte.

Adjö Medea som dödar sina barn för att hon övergivits av Jason. Adjö Fedra som går under när hon levt ut sin sanning. Adjö alla kvinnolik och undergångar.

Nej, man behöver självklart inte vara så radikal. Men man behöver nog vara medveten om problematiken och vilja förändra. Birgitta Englin, Riksteaterns chef och ordförande i svenska jämställdhetskommittén, sade en jätteviktig sak i dina program om jämställdhet. Hon sade att teatrarna måste släppa in den professionalism som har kunskap och medvetenhet om hur teatern representerar och skapar värderingar.

Den professionalismen skulle jag framför allt vilja se hos teatercheferna. I Vasabladet(söndagen den 19 februari) säger Paul Olin att han vill skapa ett jämställdhetsprogram på Wasa Teater under sin period som teaterchef. Det var verkligt goda nyheter.

 

Maria

Åbo början av mars

Hej Maria

Det är en spännande debatt vi är mitt inne i. Och livlig. Närmare 13 000 besökare pågenusdebatt.com på fyra veckor. Över 400 besökare om dan!

Under de 20 år som jag har följt med teatervärlden, känns det som om det nu är allra första gången som en finlandssvensk teaterfråga PÅ RIKTIGT väckt debatt. Och eftersom genusproblematiken också har med teatervärldens strukturer att göra, hoppas jag att diskussionen också glider in på frågor som beslutshierarkier, och frågan om vad det är som spelas på våra teatrar, och varför – och vem det egentligen är som fattar de besluten.

Tillsvidare har ju institutionerna – med undantag av Teaterhögskolan – hållit sig utanför diskussionen, men ska något på riktigt förändras är det just på institutionerna som något måste ske. Och talar man repertoar, hoppas jag att man då ser över den inte bara ur ett genusperspektiv.

Det Englin-citat du lyfter fram ser därför också jag som absolut centralt, det här med att släppa in professionalism och kunskap.

En fråga som flitigt har tagits upp i debatten är begreppet Kvotering.

Själv upplever jag att kvotering hör hemma i framför allt ett sammanhang – vid intagningen av nya studerande till Teaterhögskolan. Eftersom den såviså inte sker på objektiva grunder, skulle en kvotering där dessutom kunna genomföras rätt oproblematiskt.

Och varför den behövs?

Tja, dels handlar det om studietidens gruppdynamik (jämn könsfördelning leder lättare till jämlika möjligheter och en jämlik ställning under studierna), dels handlar det om det finlandssvenska teaterfältets struktur. Tar man, som nu, in klart fler män till högskolan, då är det självklart att den finlandssvenska teatern också framöver domineras av män.

Är det något jag istället är rädd för i den pågående debatten, är det att man gör frågan till en kamp mellan könen där man liksom slentrianmässigt använder begreppet ”män” som ett samlande uttryck för individer som uppträder på detdär trångsynta kvinnoförtryckande sättet.

Att, som du skriver, en Paul Olin tar initiativet till ett jämställdhetsprogram på Wasa Teater visar tydligt att frontlinjen inte går mellan könen. Genusmedvetenhet är inte könsrelaterad. Och det finns faktiskt också många män som inte känner sej hemma i dagens hierarkier.

Jag slås av ett intressant exempel från Tyskland, som måste bjuda på ett av kontinentens mest patriarkala teaterstrukturer.

Under fjolårets Theatertreffen (samlar det tyskspråkiga Europas ”mest betydande” uppsättningar till Berlin) såg jag Michael Thalheimers uppsättning av Lulu, där han fullständigt svänger på pjäsens maktstrukturer. Spelad av Fritzi Haberland var Lulu närmast avsexualiserad samtidigt som de manliga figurernas textpartier är starkt nedskurna. Thalheimer fokuserade på männens sexualdrift som gjordes närmast löjeväckande där de fick så brått med att klä av och på sej på scenen. Samtidigt tvingade Thalheimer sin publik att se på pjäsen, och på vår kvinnosyn, på nya sätt.

Här regisserade en man en klassiker skriven av en man, men lyckades ändå bryta mot alla stereotypier. Utan en tillstymmelse till genusdebatt i ryggen, gjorde Thalheimer en uppsättning som direkt kommenterade det som diskuteras i Sverige och i Svenskfinland just nu.

Jag har ofta påstått att ett av den finlandssvenska teaterns stora problem är att det finns så få regissörer och regissörsvisioner.

Det genusdebatten efterlyser kan, tror jag, aldrig uppnås ifall regissörsbristen inte åtgärdas. Och förstås, om inte teaterchefer ger vågade (också kvinnliga) regissörsvisioner fritt spelrum sedan regissörsbristen är åtgärdad.

Men det ska bli fascinerande att följa med vilken riktning genusdebatten tar i framtiden, och vad den kan leda till.

Då jag innan debatten på allvar kom igång gjorde radioserien Den ojämlika teatern fanns det flera som upplevde programmen som onödiga och frågeställningen som konstruerad.

Det lär inte många längre kunna påstå.

hälsar

Tomas
(som på tal om starka regivisioner just har bländats av Cezaris uppsättning på Svenska Teatern. Ska publiken hitta hans lekfullhet denhär gången månntro?)

Maria Lindh Garreau/Tomas Jansson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.