”Det diffusa gränslandet: Ukrainsk identitet mellan väst och öst” är namnet på en essä som Mykola Riabchuk skrev år 2002. Han drar där en parallell mellan året 1918, tiden för den kortlivade ukrainska folkrepubliken, och nutiden. Den ledande ukrainska historikern Myhajlo Hrusjevskyj som ledde republikens regering gav ut en serie politiska pamfletter under rubriken ”På tröskeln till det nya Ukraina”. En av dem hette ”Vår västliga orientering”.

Han skrev där att Ukraina under århundraden ”levt samma liv som väst, prövat samma idéer och lånat kulturella modeller och resurser för uppbyggnaden av den egna kulturen”. Sedan slutet av 1700-talet hade kontakterna dock försvagats ”under trycket från tvångsförryskningen av det ukrainska livet och hela det ukrainska livet och kulturen hade förts in i en rysk, storrysk, period”.  Detta ledde till att ”1800-talets Ukraina rycktes loss från väst, från Europa, och vändes mot norr, tvingades in i den storryska kulturens och livets bakvatten. Hela det ukrainska livet rycktes upp från sina rötter i sin naturliga miljö, från sin historiskt och geografiskt bestämda utvecklingsväg, och kastades ut på den ryska jorden, för att förintas och skövlas.”

Europeiskt arv

Att återvända till väst blev därför för Hrusjevskyj den naturliga riktningen för den nya staten, trots att den fötts i revolutionär anda. Jordmånen hade beretts av de nationalister som under 1800-talet betonat Ukrainas ”europeiskhet” i motsats till Rysslands ”asiatiskhet” och då fått lov att ta med hela uppsättningen av västerländska liberaldemokratiska värden som ”naturliga” för Ukraina (och samtidigt ”onaturliga” för Ryssland).

Mykola Riabchuk hänvisar till två ukrainska historiker som, vardera i en essä kallad ”Ukraina mellan öst och väst”, hänvisat till det västliga inflytandet i Kiev-Rus. Ivan Lysiak-Rudnytsky skrev i sin exil i Kanada på 1960-talet att Kievstaten kombinerade en huvudsakligen östlig, grekisk-bysantinsk religuiös och kulturell tradition med en huvudsakligen västlig social och politisk struktur. I Kiev-Rus, liksom i det medeltida Västeuropa, men i kontrast till Bysans och Moskva, kombinerades inte den politiska och religiösa makten, utan de var vardera autonoma på sitt håll. Samhällssystemet karakteriserades enligt honom av ”starka kontraktsmässiga relationer, stor respekt för individens rättigheter och värdighet, en begränsning av furstens makt till förmån för ett bojarråd och en folkförsamling, autonoma städer och en territoriell decentralisering av nästan federal natur”. Denna ”europeiska anda” präglade också senare statsbildningar i västra Ukraina. I Galicien-Volhynien på 12-1300-talen syntes feodala drag som blev starkare i Litauen-Rutenien på 13-1500-talen. Kosackstaten på 16-1700-talen var en ständerstat.

Också Ihor Sevtjenko ser ett västligt inflytande i delar av det som med tiden blev Ukraina före 1369, blev intensivare efter 1569 och fortsatte fram till 1793. Den polska eliten utövade dessutom ett inflytande i västra Ukraina och på Dnjeprs högra strand fram till 1918 och kanske t.o.m. 1939, men det bestod huvudsakligen i en polsk variant av motreformationen.

Diffus identitet

När Mykola Ryabchuk sedan övergår till att diskutera den ukrainska identiteten finner han den diffus. Den sista folkräkningen under sovjettiden gav 1989 som resultat att 73 % var ukrainare och 22 % ryssar, medan 5 % var av annan nationalitet. Medan 88 % av ukrainarna angav ukrainska och 12 % ryska som sitt modersmål angav nästan 100 % av ryssarna ryska som sitt modersmål. Men trots att ukrainska var modersmålet för två tredjedelar av befolkningen kunde man i huvuddelen av städerna nästan aldrig höra ukrainska talas på gator, i butiker eller i ämbetsverk.

Sociologerna formulerade alltså om frågorna och då blev också svaren annorlunda. Av dem som svarade definierade sig 56 % som enbart ukrainare, 7,4 % som mer ukrainare än ryssar, 14,3 % som ukrainare och ryssar i lika hög grad, 4,9 % som mera ryssar än ukrainare och 11 % som enbart ryssar.

Också för bruket av språk användes en glidande skala. Man fann att bara 40-45 % av ukrainarna föredrog att kommunicera på ukrainska och 30-33 % på ryska, medan resten tydligen var lika bra på båda. Vidare kom man till att 60 % av ukrainarna talade ryska flytande, medan 33 % av ryssarna talade ukrainska flytande. Detta innebär att landets befolkning består av 20 % enspråkiga ukrainare, 52 % tvåspråkiga ukrainare, 8 % tvåspråkiga ryssar och 14 % enspråkiga ryssar. Men när man går vidare till språkkvaliteten finner man att en grupp på 18 % är halvspråkiga, d.v.s. de talar en blandning av båda språken som kallas surzhyk, medan 40 % talar riktig ukrainska och 42 % riktig ryska.

Dethär innebär att den rysktalande gruppen i praktiken är lika stor som den ukrainsktalande och att det mellan dem finns en stor grupp av två- eller halvspråkiga, som ofta har en ganska diffus identitet. En överraskande liten del ser de facto det ukrainska språket som det som gör någon till en ukrainare – bara 3,9 % av dem som deltog i en undersökning år 1998. I stället pekade 40,4 % på ”medvetenhet om att man är ukrainare” (vilket låter tautologiskt), 22,7 % på ukrainska förfäder och 17,3 % på medborgarskap.

Riabchuk går igenom resultaten av andra opinionsundersökningar och ser att det genomgående är 23-27 % som velat se Ukraina som den ukrainska nationens stat, som stött Ukrainas självständighet, som stött en anslutning till Nato, som gått emot en union med Ryssland och Vitryssland, som varit för ett mångpartisystem o.s.v.  Mot detta block har stått ett annat block på omkring 40 % som haft en motsatt syn i dessa frågor och också velat göra ryskan till andra officiella språk i landet.

Essän är skriven år 2002 och opinionsundersökningarna är mestadels gjorda på 90-talet. År 2004 vände sig en stor del av den tidigare obeslutsamma mittengruppen västerut, nu verkar det som många återgått till att vara obeslutsamma.

Att det funnits en så stor obestämd grupp i mitten beror enligt Riabchuk delvis på att den styrande eliten underblåst motsättningarna mellan ”nationalistiska” västra Ukraina och ”proryska” östra Ukraina och utmålat sig som den utjämnande kraften mellan  dem. (medan en större andel inte vill ge staten något etniskt innehåll).

Ljumt eller kallt EU

Men om den ukrainska inställningen till väst varit diffus så har EU:s attityd till Ukraina varit misstänksam och avvisande, klagar Ryabchuk i en artikel från maj 2005. Det blev tydligt när Fästning Europa ett år tidigare sköt fram sina gränser till Ukraina och stärkte bevakningen av dem.

Det finns enligt Ryabchuk ett kulturellt Europabegrepp som är humanistiskt och öppet för dialog och som accepterar mångfald. Men det har hamnat i skuggan för det politiska Europabegreppet som styrs av ekonomin och en vilja att försvara de egna intressena. Han ser liksom Immanuel Wallerstein ett mycket hierarkiskt system där kärnan (väst) under historiens gång upprättat en dominans över ”halvperiferin” och ”periferin”, och ensidigt dikterar villkoren för samexistensen på ett för kärnan fördelaktigt sätt. Ingen nation i halvperiferin eller periferin kan komma in i kärnan utan dennas stöd. Eftersom skillnaden i levnadsstandard är stor stärker man gränserna för att hålla dem som vår inrikesminister Kari Rajamäki ser som skumma lycksökare borta.

Till sin besvikelse märker Ryabchuk att det kulturella Europabegreppet närmast dyker upp i högtidstal, medan det politiska Europabegreppet bygger allt högre murar, han talar om en ny järnridå. I en artikel från i år uttrycker han sin djupa besvikelse över ledande EU-politikers totalt negativa inställning till ett ukrainskt medlemskap: ”För många ukrainare innebär ett avvisande av Ukrainas  utsikter att komma med i Europa att deras identitet förnekas eller undergrävs, det är ett indirekt försök att kasta dem tillbaka till Rysslands ’eurasiska’ säck och, ännu värre, att på ett cyniskt sätt sköta sina relationer till Ryssland på Ukrainas bekostnad.”

Europa stänger dörren

Juri Andruchovytj, Ukrainas mest kända nutida författare, har i lika bittra ordalag kommenterat EU:s ointresse. I december 2004 höll han ett tal inför europaparlamentet i Strasbourg där han målade upp en optimistisk bild av ett land där den orange färgen äntligen gav ett dittills grått land nytt liv. Ukrainarna som röstat för Viktor Jusjtjenkohade röstat för frihet, för en rättsstat, för tolerans. De hade sett dessa värden som sina egna, men de är också europeiska. Den gamla regimens män hade förklarat att Europa inte var intresserat av Ukraina, Andruchovytj hoppades att EU skulle visa att de ljög och att Europa verkligen väntade på Ukraina.

När han den 15.3 tog emot priset för europeisk förståelse vid bokmässan i Leipzig hade han rubricerat sitt tacktal ”Europa, mina neuroser”. Han konstaterade att han i Strasbourg hade bett om för mycket. Han hade under de 15 månader som gått nog, som han till stor del tillbringat i Tyskland, nog fått stort gehör för sina tankar om att – som Ivan Frankouttryckte det för 110 år sedan ”också vi är i Europa”. Men det gäller bara den kulturella sfären. I politiken är det annorlunda.

Den 20.2 publicerade Die Welt en intervju med EU:s förre utvidgningskommissionärGünter Verheugen där denne förklarade att ”om 20 år kommer alla europeiska länder att vara medlemmar av EU, dock inte de forna sovjetrepubliker som nu inte tillhör EU”. Det innebär enligt Andruchovytj att döda ukrainarnas hopp. Verheugens uttalande väckte en mycket livlig debatt i Ukraina och har utnyttjats av de proryska kretsarna i valkampanjen. Andruchovytj uttryckte sin djupa besvikelse över att EU på detta sätt smällt igen dörren för Ukraina.