Ryhmäteatteris pjäs Helsingin taivaan alla – Tarinoita tuulisesta kaupungista synliggör levnadsöden bakom storstadsstatistiken och frågar vad människorna i huvudstaden verkligen skulle behöva tala om.

Från början ville arbetsgruppen tala om ensamhet i staden och beställde texter av dramatiker kring temat. De slutliga texterna utgår från statistiken kring alkoholism, depression, självmord, hemlöshet, arbetslöshet… och frågar vad allt detta betyder för de enskilda livsberättelserna.Här finns till exempel Minna Suuronens Maiju Laine, en lågavlönad, korttidsanställd, utbränd sjukskötare, hennes man Pete, Janne Reinikainen, som får foten och tappar fotfästet i tillvaron, Ville Virtanens avdankade skådespelare som ingen längre ser ochRobin Svartström som får förkroppsliga äktenskapet, traumat och vinden på scenen.

Föreställningen synliggör de osynliga människorna i det hårda klimatet och bakom den dystra statistiken och ställer samtidigt frågor om teaterns samhälleliga funktion.

Man leker med arvet från Brecht i en stil som kunde definieras som donarkabaré och buskisrevy och fäller många explicita kommentarer om föreställningen som föreställning.

Den grundläggande, tryckande konflikten i pjäsen är ständigt närvarande: det problematiska i att sitta inne i en varm, upplyst teatersalong medan hemlösa finns någonstans ute i den kalla, mörka staden.

Distanseringen och främmandegörningen åskådliggörs med hjälp av digitalkameran. Skeendena äger inte bara rum på scenen, utan också utanför teaterrummet. Åskådarna följer med händelserna i realtid på tre bildskärmar som finns ovanför scenen – och samhällets osynlighetsbarn syns slutligen bara på övervakningskamerorna runt om i staden.

Regissörerna Esa Leskinen och Mika Myllyaho leker med den finska statistiken och verkligheten, prövar dystopier och utopier i en hejdlöst brokig helhet. De ändlösa detaljerna och infallen bildar en nästan genial, sammanvävd (teater)värld, men ibland känns ändå uttrycket övermättat och ogenomträngligt.

Mot slutet hamnar alla i en absurd, utopisk bastu någonstans bakom scenen, förutom Maiju som är ensam kvar. Hennes slutmonolog går genom märg och ben.

Hon har avvisat drömprinsarna till förmån för en vanlig, verklig man och talar om den kärlek som inte kommer av det man fått utan av det man avstått ifrån och mistat, talar om just det liv som är hennes, talar om att man måste vilja ha just det liv som är en givet för att verkligen ä l s k a .

Mot slutet av berättelserna från den blåsiga staden talas det om skyddsänglar och ljus men orden klingar tomt mot den synbara verkligheten och mörka himlen.

Jag går ensam hem genom stan. Vinden blåser snålt och det är svårt att tala… Tala om väder… eller välfärd.

Helsingin taivaan alla. Tarinoita tuulisesta kaupungista på Ryhmäteatteri i Helsingfors. Manus: Sami Keski-Vähälä, Juha Kukkonen, Susanna Kuparinen, Esa Leskinen, Tiina Lymi, Mika Myllyaho, Veikko Nuutinen, Janne Reinikainen, Harri Virtanen, arbetsgruppen. Regi och dramaturgi: Esa Leskinen, Mika Myllyaho. Musik: Jussi Kärkkäinen. Kostym och scenografi: Katri Rentto och Anna Sinkkonen. I rollerna: Juha Kukkonen, Kati Outinen, Janne Reinikainen, Minna Suuronen, Robin Svartström, Ville Virtanen, Tero Koponen (Teaterhögskolan), Krista Kosonen (Teaterhögskolan) m. fl.