Viktor But

heter en rysk vapenhandlare, född i Tadzjikistan för 39 år sedan. Han sägs ha fem pass och i något av dem skrivs namnet kanske Victor Bout – så har han blivit känd i världen. Men Anssi Kullberg (som vi för några år sedan publicerade en mycket lång intervju med, som handlade om Afghanistan och islam m.m.) och hans kumpan Christian Jokinen använder (den på finska och svenska korrekta) transskriberingen But i en artikel i Kristityn Vastuu år 2003 med rubriken ”I spåren på dödens handelsmän.” De rör sig längs slutetapperna i vapnens väg till talibanerna och berättar sedan om varifrån vapnen kom. En inte obetydlig del av dem kom från Transnistrien, utbrytarrepubliken ur Moldavien som blivit en blomstrande knutpunkt för den internationella vapenhandeln.

”Transnistrien hyllar fortfarande stalinismen och leds av den ryska politruken Igor Smirnov och medlemmar av Janajevs junta och säkerhetstjänsterna som förflyttats från Moskva till Transnistrien. Transnistrien lever dock på stenhård kapitalism: smuggling och speciellt vapenhandel. Från Tiraspol startar varje dag två fraktplan med vapen till Larnaka på södra Cypern, varifrån vapnen distribueras vidare till bl.a. Syrien, Libanon och Hizbollah, som genomför räder mot Israel.”

Mannen bakom vapentransporterna från Transnistriens huvudstad är just Viktor But, som Kullberg och Jokinen anger vara KGB-major (But bestrider själv allt samröre med KGB/FSB och andra källor uppger att han var officer i flygvapnet). Han besökte enligt Kullberg och Jokinen som ung underrättelseofficer också Finland i augusti-september 1989, uppenbarligen för att hålla ett öga på den judiska emigrationen till Israel. Efter upplösningen av Sovjetunionen bytte han bransch och blev fredsbevarare för FN i Angola, där hans nya karriär som vapenhandlare fick sin början. Under första hälften av 90-talet levererade han varje år vapen för miljoner till bl.a. Angola och Liberia. År 1995 etablerade han sig i Belgien som ägare till ett ryskt flygbolag.

 

Diamanthandeln

var en viktig orsak till valet av Belgien. Vapnen betalades nämligen till stor del i diamanter, som seden är i skumma affärer i Afrika, och diamanthandelns centrum är som känt Antwerpen. Han upprättade ett kontor i Ostende, men hans ekonomiska nätverk baserades i Antwerpen. Här kunde han sälja diamanter han fått för vapenleveranser till Unita-rebellerna i Angola, Charles Taylors regering i Liberia och flera fraktioner inblandade i inbördeskriget i Kongo. I alla dessa fall hade FN utlyst vapenembargo.

När belgiska myndigheter började undersöka vad Buts flygbolag riktigt sysslade med flyttade han högkvarteret till Förenade Arabemiraten, ett av de tre länder i världen som erkänt den talibanska regimen i Afghanistan. Först etablerade han sig i Dubai, men flyttade sedan till det mer undangömda Sharjah med ett flygfält öppet för allehanda också mindre etablerade flygbolag.

I Afghanistan betjänade han huvudsakligen talibanerna, och var deras huvudleverantör från 1995 till 2001, men han levererade också vapen till antitalibanska ledare, av vilka Nordalliansens ledare Massoud sägs ha varit nära vän till honom. Om affärstransaktionerna har Los Angeles Times uppgett att stora kvantiteter narkotika flögs från Kandahar till Sharjah, medan stora kvantiteter vapen flögs tillbaka till Afghanistan. Washington Post har åter uppgett att skatten för opiumodlingarna betalades till talibanerna i guld och att guldtackorna omsattes i pengar i Dubai. Båda versionerna kan ha varit riktiga, och i båda fallen var det praktiskt att vara etablerad i arabemiraten.

 

Fisk från Tanzania

var kodordet som användes för vapen i ett fax som smugglare i Buts tjänst sände från sitt kontor i Peshawar och uppsnappades av Pakistans underrättelsetjänst. Det kodordet härstammade från Afrika. Plan som tillhörde Buts flygbolag Air Cess och Flying Dolphin flög officiellt fisk från Östafrika och Förenade arabemiraten till Centralasien, men de gjorde mellanlandningar i Kandahar där de vapenlådor som också fanns med lastades av.

Detta var inte enbart Buts metod. I Mombasa i Kenya ledde Mohammad Sadiq Odeh al-Qaidas vapenhandel, och han kallades Mohammad Fiskaren just för att han också smugglade vapen i fisklaster. I vissa kretsar i Afrika betyder fisk numera just precis vapen.

But sägs ha en flygande flotta på 60 plan och ett stort antal bolag på olika håll i världen, vilket gör att han klarar också svåra uppdrag.

– Buts anskaffnings- och logistiknätverk är fullt integrerade, och det är detta som gör honom så attraktiv och framgångsrik. Vapen är en svårare vara att få tag på och transportera än kvinnor och narkotika. Det finns verkligen ingen annan som har satt det hela i system på samma sätt som han, sade Lee Wolosky, som arbetat för USA:s nationella säkerhetsråd under både Clinton och Bush till New York Times-medarbetaren Peter Landesman i år 2003 i Moskva, dit han dragit sig tillbaka sedan också Sharjah blivit ogästvänligt.

 

Smugglarnästet Odessa

uppsökte Landesman också för att (liksom Kullberg-Jokinen) få en närmare uppfattning om rutterna. Han hade fått höra av en amerikansk rådgivare i Kiev att ”Odessa är en öppen kloak och ett kriminellt näste”. Cigaretter, CD-skivor, piratmediciner och vapen hör till det som smugglas i fartyg eller flygplan. Under tio års tid har man gjort hundra beslag av radioaktivt material, men det finns ingen uppfattning om vad det har varit avsett för.

En stor del av trafiken kommer från eller går till Transnistria, 80 km upp längs Dnjestr. Det är en region som kontrolleras av ”ukrainska och ryska maffior, en administration i bolsjevikstil, ryska armén och det privata bolaget Sheriff” och som ”patrulleras av Odessamaffian”.

Landesman tog sig vidare till Tiraspol, en spöklik stad med en jättelik Leninstaty och alla andra kännetecken från sovjettiden.

 

Vapnen härstammar

i allmänhet från forna Sovjetunionen. Speciellt lätt har det varit att skaffa vapen i Transnistrien, där det finns både enorma lager med gamla vapen i Röda arméns depåer, dels åtminstone 6 vapenfabriker.

– För terrorister är detta den bästa marknad man kan föreställa sig: billig, effektiv och utanför världens insyn, har Vladimir Orlov, chef för ett institut i Moskva som forskar om vapenspridning sagt till Washington Post.

– Om jag sökte någon form av vapenutrustning skulle det i de flesta fall vara enklast att bege mig dit, sade William Potter, chef för ett motsvarande kaliforniskt institut år 2004 till nyhetsbyrån AP:s reporter George Jahn och fortsatte:

– Också om jag inte fann de vapnen skulle jag finna de personer som kunde skaffa mig dem.

Enligt Potter är det många som gör som han skulle göra: regionen får regelbundet besök av brottslingar och terrorister.

Och Rumäniens utrikesminister Mircea Geoana sade till Jahn att Transnistrien är ”ett svart hål med organiserad brottslighet över gränserna, både narkotikasmuggling, människohandel och vapensmuggling”

Vapen från Transnistrien har dykt upp i Tjetjenien, Abchasien och Afrika.

 

Ett familjeföretag

är Transnistrien. Vladimir Smirnov, son till president Igor Smirnov, leder Sheriff, en koncern som har hand om det mesta i landet, från mobiltelefonnätet, bensinstationer till storbutiker och ett gigantiskt idrottscentrum. Det har också hävdats att Sheriff skulle vara inblandat i den hemliga vapenhandeln, liksom det påstås att företaget skulle ledas av forna officerare i Röda armén.

Smirnov jr är förresten också chef för tullverket i utbrytarregionen.

Vägen från Transnistrien till Odessa är kort. Amerikanska tjänstemän talar om en osynlig rörledning som forslar smugglade varor från Tiraspol till Svarta havet och vidare. Utom konventionella vapen har man spekulerat livligt om ”smutsiga” radioaktiva vapen, men några säkra belägg för att sådana skulle finnas i Transnistrien eller ha smugglats ut därifrån finns inte.

En journalist från Sunday Times rapporterade dock i maj förra året att han erbjudits att köpa tre radioaktiva raketer för en halv miljon dollar. Han närmade sig en hög officer i Transnistriens hemliga polis och utgav sig representera en militant islamistisk grupp i Algeriet. Officeren kontaktade en lokal vapenhandlare som ordnade ett möte på en bro i Transnistrien och senare på ett hotell i Moldova. Att stridsspetsen verkligen innehöll strontium och cesium skulle kunna kontrolleras med en geigermätare. Innehållet skulle räcka för att kontaminera en storstads centrum.

 

En allvarlig varning

får Landesman i Moskva några dagar efter att han träffat But. En man som inte presenterar sig stämmer träff med honom på ett matställe och säger att But bara är den synliga delen av en mycket mer omfattande struktur, men att det är farligt att forska vidare.

Han jämför den inofficiella vapenhandeln i Ryssland med en svamp. But är en del av hatten, det vi kan se. Stammen består av mänskor som verkligen har hand om det som sker i Ryssland och som fattar besluten. Ser man uppifrån får man aldrig syn på stammen. Landesman minns vad den förra chefen för ukrainska kontraspionaget sagt till honom i Kiev: vapenhandlare som But antingen skyddas eller dödas – ”det råder fullständig statskontroll”. En av Buts medarbetare säger till Landesman: ”Viktor är den mänska du någonsin har träffat som har de bästa politiska kontakterna, men han är inte här för att förändra världen”

Och detta säger en hel del, ja, alltför mycket, om världen av i dag

 

Också i kriget i Irak

har But gjort sin insats. Bolag som han kontrollerar har gjort hundratals flygningar med material för amerikanska bolag med uppdrag från amerikanska staten. Utrikesdepartementet har försökt stoppa det, men inte Pentagon.