I det samtal om ny europeisk teater som fördes i Stockholm härom veckan var två namn givna: Jon Fosse och Sarah Kane vars pjäs Blasted är aktuell på Elverket.

Jag ska se Bombad av Sarah Kane på Elverket i Stockholm och har försökt förbereda mig mentalt. Det är inte bara att så direkt konfronteras med våldtäkter på olika plan som oroar mig, inte heller problemet att tränga igenom den nästan mytomspunna kultstatus pjäsen och Kane fått sedan uruppförandet 1995. Jag oroar mig framförallt för om ensemblen och jag har modet att vara närvarande för detta våld. För det är inte så mycket våldet, sexualiteten och nakenheten som är utmanande i Kanes pjäs, som en fråga som kräver ett svar: Vad ska vi göra av mörkret? och en uppfordran att vara lika självutlämnande som hon, att gå lika djupt in i mötet med det egna mörkret som hon gör.

I Stefan Larssons grepp har Kanes succé- och skandalpjäs Blasted (Bombad i Sara Stridsbergs översättning) blivit en ömsint/klarsynt och vacker/hård kärlekspjäs/dödsdans.

Vördnadsfullt men samtidigt utåtriktat ställer föreställningen frågor om vem som äter vem, vem som våldtar vem, var fröet till våldet börjar gro, vart kompromisslöshetens och skoningslöshetens väg bär.

Blackouterna för oss stegvis längre och längre på denna väg och ljudvärlden i dessa tryckande pauser anger tonen: …I am human and I need to be loved… senare: regn, alltid regn, och sjungande måsskrik som nästan obemärkt uppgår i babyskratt/gråt.

Man kunde föreställa sig att denna förvrängda pilgrimsfärd skulle leda till ett tillstånd där polariteterna gott/ont, mörker/ljus, stark/svag är tydligare, skarpare. Men det är de inte. Allt skiftar färg och form, våldsestetikens euforiska inslag hägrar.

Pjäsen inleds på ett lyxigt hotellrum i Leeds. Ian (David Dencik), en lungcancersjuk skandaljournalist med nynazistisk läggning och Cate (Noomi Rapace), en ung godhjärtad kvinna från arbetar- eller arbetslöshetsklassen med aningen förskjuten begåvningsprofil möts. Så börjar en dödsdans som suddar ut gränsen mellan kärlek och död och visar framförallt mannen i all hans heteronormativa destruktiva sexualitet och klär av honom all mänsklig värdighet.

Detta är något av en Rödluvan och vargen variation. Ätandet står för sexualitet och våld men också för bristen på mening och det är slutligen inte så mycket offret, den oskuldsfulla flickan, som förövaren, vargmannen, som skändas och smutsas. Gång på gång säger Cate att hon är hungrig och Ian svarar henne slutligen att vi alla är jävligt hungriga: det finns inget, inget jävla ingenting.

Det hela börjar som ett klassiskt kammarspel som genom våldtäkter på alla plan övergår i ett apokalyptiskt drömspel. Eller ett mardrömsspel. Cate säger du är en mardröm till Ian både i början och slutet. Däremellan har en soldat (Douglas Johansson) äntrat och bombat scenen och våldtagit Ian. Den yttre och inre verkligheten flyter samman. Balkankriget och människans inre slagfält blir ett i ett hotellrum och en pjäs vars gränser har sprängts.

Larsson släpper aldrig riktigt sitt psykorealistiska grepp trots att allt annat på scenen ligger i spillror och jag kan inte bestämma mig för om jag tycker det är synd eller smart. Smart för att det ger föreställningen en drabbande pedagogisk tydlighet – det här kunde också vara du och jag – så här kunde det också gå. Synd för att det hindrar uppsättningen att tränga in i textens symbolistiska och mytiska bråddjup.

Blasted är en vandring i dödsriket som med en orkestrerad exakthet närmar sig ett lyriskt ljus, prövar och fördömer de mänskliga meningsuttrycken men också tar på sig en stor skuld. Den är en stigmatiserande pjäs och ett ragnarök. På Elverket blir denna ragnarökstanke speciellt tydlig då mörkret och stillheten lägger sig över slagfältet och regnet häller ner över marken och så, nästan ohörbart, kan man ana lite fågelsång. Så lite att jag blir osäker på om det bara är inbillning.

Och så slutligen: matta, lågmälda, tunga applåder.

Ute i foajén dröjer sig denna lågmäldhet kvar. Folk ler dämpat mot varandra, liksom uppgivet och ändå inte, börjar försiktigt tala. Jag går på toaletten och slås i den korta stunden av ensamhet av hur kraftigt allt i föreställningen trängt sig på, trängt sig in i mig. Jag har ont i de kroppsdelar som exponerats för scenens ljus. Jag går tillbaka och pratet har ökat en aning, men fortfarande ligger det något tjockt och tungt i luften.

Min vän som också sett pjäsen säger att hon tycker att den påminde om vad man inom vården brukar kalla för lidandets drama. Hon jobbar inom åldringsvården och berättar om hur man ska närma sig lidandet som vårdare genom detta drama i tre akter. Den första akten handlar om att se lidandet, den andra om att känna det och den tredje om att försonas med det. Och så tillägger hon att hon tycker att pjäsen hjälpt henne att våga tala om sexualitet och våld i sitt yrke, att dramat som form kan ge henne ord för vårdandets fenomen. Och att hon tycker att det pjäsen egentligen handlar om är ensamhet och längtan efter närhet.

Teaterns mentala rum

Så bänkar vi oss igen framför den scen som just bombats sönder och nu återuppstått, om än i en avskalad form, för att ta del av ett samtal om den nya europeiska teatern.

Elverkets dramaturg Marc Matthiesen inleder med att kommentera namnet för diskussionen, Kane, Fosse och flygplatsen i Sarajevo. Han säger att Sarah Kane och Jon Fosse knappast behöver någon förklaring men att de representerar två väldigt olika estetiska temperament och att flygplasten i Sarajevo dels står för Balkankriget, dels för en plats vi möts på, lämnar, anländer till, återvänder till.

Han kunde också ha sagt att Kane och Fosse kanske båda upplevs som njutbara att läsa och svåra att sätta upp. Samtalet kommer också att kretsa kring detta vad och hur, kring relationen mellan text och teater.

Mycket handlar det också om Kane och den föreställning vi alla nyss sett. TeaterkritikernLeif Zern konstaterar att man ofta sett pjäsen som en fruktansvärt realistisk pjäs men att han mera ser den som en kristen och symbolistisk pjäs, att den inte så mycket beskriver våldet som tar det på sig. Han menar att det egentligen inte är en provocerande pjäs utan en moralistisk, eller ställföreträdande.

Dramaturgen Jacob Hirdwall och Karin Helander, professor i teatervetenskap, talar båda om att pjäsen drabbar en och Hirdwall drar en parallell till Fosse vars texter också drabbar en, samtidigt som de är svåra att bedöma. Zern liknar den utvidgning av det mentala rum som Helander talar om vid en psykos – att pjäsen skapar ett psykotiskt tillstånd där gränser rämnar men där man ändå känner sig inlåst.

Författaren och översättaren Sara Stridsberg talar om sitt möte med Blasted som en litterär och lyrisk text där hon kunde bli charmad och förförd och mötet med texten på scenen där den gestaltad i kroppar plötsligt får henne att känna sig naiv och indignerad. Men samtidigt glad över att Kane tvingar henne att se detta, höra detta och konfronteras med den egna reaktionen av obekvämhet.

Stridsberg talar också om hur Kane ifrågasätter den heterosexuella normen och menar i likhet med Zern att hon egentligen har en moralistisk röst, att hon kan rikta sina pedagogiska pekpinnar på ett sätt som inte borde fungera, men som ändå på något underligt sätt gör det.

Zern säger att Fosse har en röst som är personlig och filosofisk, hans texter har en religiös dimension, en existentialistisk eller fenomenologisk och en mystisk, och bäst låter han sig kanske anknytas till en tradition av lyrisk dramatik.

I Tyskland har Fosse fallit i god jord. Regissören Jenny Nörbeck som jobbat mycket i Tyskland menar att tyskarna vill ha texter som erbjuder motstånd och utmaningar och att de är bra på att lägga in någonting annat i texten. Hon är den som starkast driver frågan om vad en (bra) text är och vad man ska göra med texter på teatrarna.

Nörbeck delar in sätten att närma sig texten i två kategorier, en som litar på texten och en som slår sönder den. Själv vill hon lyfta ner texten från dess piedestal och säger att teaterns alla nivåer är lika viktiga, att de är olika berättarnivåer som ska eller inte ska kommunicera med varandra. Hon efterlyser också ett större mod från teatrarna att verkligen säga något om samtiden, att profilera sig, tematisera, formulera ett spelmotto samt ett fördomsfritt läsande av ny dramatik på dramaturgiaten. Också Zern ser teatrarnas allt större försiktighet som ett hot, även om denna försiktighet kan förklaras med att teatern som marknad blivit så utsatt.

Matthiesen beklagar att man också på Elverket dras med en bekvämlighetsmani och helst sätter upp pjäser som man redan sett eller hört talas om och som blivit godkända. Han konstaterar att mycket kommer via Royal Court Theatre i London, till och med de nya intressanta ryska texterna kommer den vägen, även om det görs mycket intressanta och utmanande saker i de forna Sovjetstaterna.

Så vart är teatern på väg? Nörbeck konstaterar att dramatikerna har svarat regissörerna med att själva dekonstruera så att regissörerna i sin tur fått ett helvete.

Zern, som tidigare nämnt att Fosse tvingar fram nya sätt att göra teater och framförallt en omvärdering av det skådespelarna tar för givet, menar också att teatern verkar befinna sig vid en gräns. Konflikten mellan dramatiker och regissörer är redan en prövad modell och fram träder kanske en teater som utgår från skådespelarna. Teaterupplevelsen som fenomen är ju starkt knuten till dem.

Jag går till båten där jag hyrt rum för natten och lägger mig. Utanför det lilla fönstret glittrar det mörka vattnet, måsar skriker, sjunger liksom och jag vaggas till sömns i en halvsmutsig, halvklaustrofobisk hytt. Just innan jag somnar besöks jag av oroliga oroande skuggor som jag försöker leda i riktning mot ljuset. Jag drömmer om översvämningar och glassplitter och när jag vaknar regnar det.

Bombad av Sarah Kane. Översättning Sara Stridsberg. Regi Stefan Larsson. Scenbild och kostym Rufus Didwiszus. Ljus Magnus Pettersson. Ljud Tomas Florhed. I rollerna David Dencik, Noomi Rapace, Douglas Johansson. Elverket, Stockholm, till 14.5.2006.