Watergate Hotel

har visat att gammal är äldst. Efter den ursprungliga Watergateskandalen när ”rörmokare” utsända av president Richard Nixon blev fast under ett inbrott i ett demokratiskt kampanjkontor i affärskomplexet Watergate har all världens skandaler fått suffixet -gate. Men nu har historien om kongressmän som mutas med prostituerade och CIA-män som spelar poker nätterna i ända på det hotell som namngetts efter den ursprungliga skandalen gett nytt liv åt den slitna journalistiska klichén.

 

Randy Cunningham

– tidigare republikansk medlem av representanthuset – dömdes i mars till mer än åtta år fängelse för att ha tagit 2,4 miljoner dollar i mutor från försäljare av militär utrustning, framför allt Mitchell Wade, chef för MZM, och Brent Wilkes, chef för bolaget ACDS. Som tack för att han som medlem av representanthusets budgetutskotts underutskott för försvaret styrt beställningar till dessa bolag fick han utom reda pengar också antikviteter, mattor, en Rolls-Royce, en stor segelbåt och diverse annat.

Men utredningarna av härvan fortsätter och har avslöjat nya detaljer. De mest pikanta gäller trakteringen av Cunningham och kanske andra intressanta personer med limousiner, pokerspel och prostituerade på Watergate och senare andra hotell i Washington. Wilkes har uppenbarligen ordnat sådana pokerkvällar och -nätter en gång i veckan under ett antal år. Både han och Wade har medgett att ACDS haft flera sviter på hotellen Watergate och Westin Grand där kongressmän kunnat vila sig och att det tidvis arrangerats prostituerade för Cunningham och kanske också andra.

 

Speciellt CIA-män

tycks ha deltagit flitigt i dessa pokerspel. Redan den 20.5.1994 rapporterade Joe Murray iAtlanta Journal Constitution om hur han tillsammans med sin gamla vän Charlie Wilson, då kongressman och ”heders-CIA-man” stuckit sig in på en pokerkväll på Watergate Hotel. ”Jag är inte säker på varför de valt Watergate. Kanske är det sinne för historien. Eller för humor.”

Det blev en tuff kväll. Charlie Wilson hade följt med de afghanska rebellerna i kampen mot sovjettrupperna och han hade tilldelats CIA:s ”Honored Colleague”-medalj som den första utanför CIA, så han var nästan en av dem.

Han förde med sig gåvor, enligt Murray en säck full med pistoler, bland dem ett sovjetiskt automatvapen som används av fallskärmsjägare. Alla fick en penna som var laddad inte med en kulspetspatron utan en annan patron. Plötsligt började flera av CIA-männen pröva gåvorna och Murray kastade sig på golvet.

Ibland kunde potterna i kortspelet stiga upp till tusen dollar, anger Murray.

Cigarröken lär ha varit tjock i pokerkabinettet.

Wilson tillhörde samma underutskott som Cunningham. Det skapar en misstanke att spelet under alla dessa år inte handlat bara om de enskilda deltagarnas privata fickpengar, utan också om beställningar för Pentagon och CIA.

 

Kyle ”Dusty” Foggo

är den högst placerade CIA-mannen som medgett att han deltagit i Wilkes’ pokerkvällar. Wilkes och Foggo är bästa vänner sedan de spelade rugby tillsammans i high school för 34 år sedan och var rumskamrater i college. De var best men på varandras bröllop och namngav sina söner efter varandra. Foggo fick jobb i CIA i början av 80-talet och sändes till Honduras för att bistå contras. Wilkes blev en lobbare i Washington som bl.a. följde kongressmän, huvudsakligen på högerkanten, till Centralamerika, där han introducerade dem för Foggo och contras. Med tiden blev han bekant speciellt med de centrala kongressmännen i underrättelse- och försvarsutskotten.

Foggo arbetade sig så småningom upp inom CIA-hierarkin och nådde mellanskiktet, men till mångas förvåning utsåg den nye CIA-chefen Porter Gross i november 2004 honom till exekutivdirektör, vilket innebar att han var organisationens tredje man och ansvarig för de dagliga operationerna. Det har spekulerats att avsättningen av Gross nyligen skulle ha berott på att undersökningarna av fallet Cunningham börjat kompromettera Foggo och med honom hans beskyddare Gross i allt högre grad.

Wilkes har de senaste åren fått CIA-kontrakt, bl.a. på leveranser av vatten till CIA i Irak. Det har ryktats om att större kontrakt skulle ha varit på väg när Cunninghamskandalen blev offentlig. En källa uppger för den välrenommerade undersökande journalisten Laura Rozen att det bl.a. handlade om att skapa och driva ett hemligt nätverk av flygplan, bl.a. för att täcka CIA:s behov av att frakta fångar till länder med liberalare inställning till tortyr.

World Finance Corporation

var det storslagna namnet på den företagsgrupp för vars räkning Wilkes öppnade kontor i Washington i närheten av Vita huset. Gruppen, som senare kallade  sig WFC Corp., hade startats i mitten av 1970-talet av en kubansk exilbankir, som medverkat i invasionsförsöket i Grisbukten, och omfattade banker i Förenade arabemiraten, Schweiz, London, Karibien, Miami, Colombia och Panama.

Misstankarna var starka att CIA stod bakom gruppens tillkomst, eller åtminstone samarbetade med den. ”Det var knark, det var penningtvätt, det var allting”, berättade Floridadetektiven James Rider till Robert Parry som avslöjade contraskandalen och vid den tiden arbetade för nyhetsbyrån AP. Den lokala polisen försökte göra något, men det gick inte. ”Polis och federala åklagare rapporterade påtryckningar från Washington och CIA:s högkvarter i Langley att inte göra något åt WFC. Alltför många ledande personer i WFC hade samarbetat med USA:s underrättelseväsen, visade det sig.” Så slutsatsen var klar: ”Jag visste att CIA fanns med i bilden.”

Huvudsakligen handlade det om att tvätta narkotikapengar, men också om politik. WFC samarbetade t.ex. med den narkotikamaffia som dominerat Kuba före revolutionen. Men man tvättade också knarkpengar för de högerextrema turkiska Grå vargarna och i många fall deponerades pengarna sedan på en av Vatikanen ägd bank styrd av Paul Marcinkusoch Robert Calvi.

Gruppen blev känd genom sin verksamhet i Honduras som en del av Iran-contras-operationen, under tiden när Foggo verkade där och Wilkes ofta besökte landet.

 

Iran Democratization

Foundation heter en stiftelse som Mitchell Wade registrerade i april 2004. Under de följande månaderna fick han tre kontrakt för Vita huset för ospecificerade ”underrättelsetjänster”. Misstanken ligger nära att kontrakten var betalning för stiftelsen. På den gamla tiden låg Honduras, Nicaragua och El Salvador i centrum för CIA:s och Vita husets intresse och man kunde utnyttja Iran som ett redskap i aktionerna. Nu är det Iran som är själva målet.

Ett sidospår

som inte är så viktigt, men ändå lite intressant, är limousinfirman som Wiles använt för att transportera både kongressmän och prostituerade till hotellen med pokerspel och sviter. Den använder flera namn, men Shirlington Limousine är det vanligaste. Mannen som driver det, Christopher Baker, har ett straffregister på 62 sidor som omfattar bl.a. rån, överfall, häleri. Trots detta har han fått ett kontrakt om att sköta persontransporter för departementet för inre säkerhet. Just det som ska se till att allt ska vara så tryggt som möjligt i landet.