Det här med ”ungdomsaktivering” irriterar mig egentligen något alldeles ofantligt. Detta vimmel av kostymifierade gubbar som tillsätter arbetsgrupper och kommittéer, som sedan skriver ihop mängder av dokument och strategier och handlingsplaner och åtgärdsprogram. Gubbarna tar för givet att ungdomen är passiv och stollig och på det viset för de oss ännu längre ifrån allt vad påverkan heter. Så sitter de sedan där, alla gubbar och kanske någon enstaka tant, och funderar på hur man engagerar och aktiverar och de producerar strategier som har noll verklighetsförankring, som har noll att göra med ungdomar och hur vi tänker. La conclusione blir att ungdomen är hopplös, att vi måste vara ännu passivare och ännu stolligare än de trodde, eftersom strategierna inte funkar, inte biter på oss.

Antonia Wulff

Antonia Wulff

Men ingen tycker ju om villkor som dikteras uppifrån, minst av allt dåliga sådana. Och man undrar hur det hade gått om de lät oss skapa våra egna strategier, om de gav oss lite utrymme att tycka till på riktigt?

Och jag kan inte låta bli att undra om det är möjligt att kräva konstant aktiva medborgare. Är inte passivitet min grundläggande rättighet i ett demokratiskt samhälle? Och har man en gång gett oss möjligheten att välja mellan att delta eller inte, att säga ja eller nej, kan man väl inte klaga när vi använder den. För många är det passiva alternativet antagligen också välfärdens välfärd. Problemet är att de patetiska försöken att pressa fram samhälleligt engagemang egentligen bara resulterar i ett evigt skuldbeläggande och det drabbar speciellt oss ungdomar som gång på gång beskylls för en evig passivitet (och typ tusen andra grejer).

 

Jag undrar också om ungdomen faktiskt är så passiv som vi alltid sägs vara, sådär om man jämför med andra grupper i samhället. Pensionärerna röstar ju duktigt, men samhällsengagemang rymmer mycket mycket mera än röstande och politiska partier. Och kanske är det redan där det har gått fel. Vi i väst stoltserar med demokrati och vi jämför oss gärna med alla de där ”andra” länderna, de där mindre privilegierade. Demokrati ses som det bästa och det enda möjliga av samhällssystem och på det viset undviker man också att diskutera de sidor av demokratin som inte fungerar sådär fenomenalt bra – för jag kan inte låta bli att tycka att det är märkligt att vi är så nöjda med ett system där den högsta formen av påverkan är att rösta vart fjärde år. Hur är det meningen att jag ska påverka där emellan de nationella valen? Vad gör man när kandidaten inte sköter sig? Eller om man inte hittar någon kandidat alls? Där tror jag också att en ökad individualisering gör det mycket svårare för oss att representeras av andra, det är svårt att hitta en kandidat i till exempel riksdagsval som känns sådär precis rätt. Kombinationskrångel också: alla ska egentligen bestämma allt själva och värna om de egna intressena, samtidigt ska en endaste en person klara av att bevaka allas intressen. Jag tror att vi behöver nya strukturer för påverkan och medborgarinflytande.

Men i Finland har vi en tendens att tro på auktoriteter. Vi tror på gud och på grundlagen, på studentexamen, på polisen och på tjänstemännen på ministerierna. Och på jantelagen; det finns alltid någon som vet bättre och här ska man inte komma och tro att man är någon. Som ung är det extralätt att underskatta sig själv och ta för givet att det finns andra som kan mer. Man är ju ung och saknar formell kompetens, man har ingen akademisk dubbelexamen och man har inte fajtats för Finland i kriget. Typ. Och av rädsla för att inte tas på allvar ger sig ofta ungdomar in i samhällsdebatten på ett vuxet sätt, det vill säga de tar på sig kostym och använder svåra ord, är politiskt korrekta, tycker till inom ramen för vad som är accepterat (detta satans konsensus-tänkande) och tycker helst till om stora, vuxna frågor. Och plötsligt har de blivit en av de där kostymifierade …

Och det ska vi fan anamma inte behöva bli. Det räcker med att vi är oss själva, varken mer eller mindre. För det är ju det som är juttun. Det är där vår specialkompetens ligger. Vår styrka är att de som i vanliga fall fattar alla viktiga beslut inte har en aning om nånting som gäller ungdomar eller vår vardag. Det finns alltså ett självändamål i att se ut som, prata som och vara som de ungdomar vi är och lyfta fram våra frågor, de frågor som berör oss – för vem fan gör det annars? Vi måste påminna gubbarna och tanterna om att barn och unga är det viktigaste samhället har. Om att det alltid är värt att satsa pengar på skola och utbildning. Om att skolsystemet inte kan vara så fantastiskt som undersökningarna säger eftersom eleverna mår uruselt. Om att studiepenningen måste höjas och om att vi faktiskt har rätt att vara med och bestämma.

 

Det är skrämmande att vi strävar efter en värld där pensionärerna mår bättre än ungdomarna. Å andra sidan är det ganska logiskt; de flesta som styr och ställer i dag skulle ju vara pensionerade om de inte råkade jobba med att bestämma.

En värld som rullar i fel riktning och jag säger det igen; vi behöver nya kanaler för påverkan, förändring och förbättring. Vi behöver en bredare syn på inflytande, flera möjligheter att få sin röst hörd på – tänk om någon tog tankesmedjor och virtuella revolutionsförsök i beaktande. Och nej, ungdomsinflytande resulterar inte i nedbrunna magasin. Tvärtom. Och nej, det handlar inte om en ungdomsdiktatur. Det handlar om att utnyttja också ungdomens sakkunskap, att ta med alla grupper i samhället och tillsammans bygga en bättre värld. Världen skulle vara en så bra plats så, om mormor och jag fick styra och ställa! Till er som skapar strategier för andra: det handlar om att inkludera, om att ta med folk på riktigt. Om man får ansvar, så tar man det nog också. Ge 16-åringar rösträtt som en första åtgärd! Låt oss skapa våra egna strategier. Och för oss som alltid är objekt i olika strategier: det är dags att sluta ta skit.

 

För övrigt anser jag att studentexamen borde slopas.

Skribenten är ung och arg

Antonia Wulff

 

Lämna en kommentar