En rättelse

till föregående Överblick är på sin plats. Där talades om Igor, blivande härskare över det första östslaviska riket Kiev-Rus’, som i Pskov blev förtjust i den unga kvinnan Olga och gifte sig med henne. Så kallas de nog i rysk historieskrivning, men i verkligheten var detIngvar som mötte Helga, och man kan alltså tala om Helga den Heliga som nu lever vidare som staty i Kiev (hon helgonförklarades eftersom hon som första regent omvände sig till kristendomen). Redan de som i de första historiska generationerna av Rurikättlingar hade skandinaviska namn fick dem översatta, Helgi blev Oleh och Helga blev Olha, Ingvar blev Ihor, Valdemar blev Volodymyr. (Det ukrainska h blir på ryska g, liksom Helsinki blivit Gelsinki, därför blir namnen Oleg, Olga och Igor på ryska.)

Kiev-Rus’

– den första östslaviska staten – uppkom enligt Krönikan om gångna tider, ofta kalladNestorskrönikan, så att stammar söder om Finska viken – tjuder, slaver, krivitjer och vepser – tröttnade på de ständiga konflikterna och skärmytslingarna mellan sig. (Tjuderna var ett samlingsnamn för östersjöfinska stammar, ordet kommer från slaviska tjuzjoj, främmande. Krivitjerna var anfäder till vitryssarna.) De vände sig därför till varjagerna på andra sidan havet: ”Vårt land är stort och rikt, men där råder ingen ordning. Kom för att styra oss.” Enligt krönikan hette mannen som på detta sätt blev ny hövding Rurik. Detta skedde år 862 och Aldeigjuborg (nuvarande Staraja Ladoga) blev den första huvudstaden, Holmgård (Novgorod) år 879 den andra och Könugård (Kiev) år 882 den tredje.

Om Rurik existerat och om han i så fall blev hövding på detta sätt är osäkert. Vikingarna som drog ut i västerled hade ju ett dåligt rykte, men de som drog ut i österled, varjagerna, uppfattas åtminstone enligt krönikeskrivaren positivt. De som var barbarer i väst var ett civiliserande element i öst.

En annan (och kanske plausiblare) teori är att det var några slaviska eller finska hövdingar som allierade sig mot andra stammar med de skandinaver som drev handel genom området.

Handelsexpeditioner

var varjagernas färder i österled i första hand. Det handlade dock också om att driva in skatt. I gengäld lovade de beskydda stammarna som betalat till dem mot attacker från andra håll. Principen är den samma som dagens maffiaorganisationer (hos oss MC-gäng) tillämpar när de erbjuder ”beskydd”, fast på den tiden var behovet av beskydd säkert större.

Med tiden måste de för att försvara sig mot överfall upprätta befästningar längs rutten, som via vattendrag söder och öster om Finska viken ledde över vattendelaren fram dels till Volga och Kaspiska havet, dels till Dnjepr och Svarta havet. Under 700-talet byggdes den första utposten vid Ladogasjön nära nuvarande S:t Petersburg och på 800-talet erövrade de den bosättning som så småningom blev handelscentret Kiev. På 900-talet beskrev den bysantinske kejsaren Konstantin Porfyrogenitus hur båtlaster med slavar, skinn, vax och honung flöt ned för Dnjepr sedan isarna gått på våren. I Kiev riggade de upp segel och åror och i juni startade de i väpnade konvojer mot Svarta havet och Konstantinopel, den tidens rikaste stad. Det farligaste stället kom 400 km längre söderut där en serie forsar tvingade varjagerna att lasta ur båtarna och dra dem över land, vilket utsatte dem för attacker från petjenegerna, ett krigiskt nomadfolk.

Trafiken expanderade, med anmärkningsvärda följder.

Det som började som ett kommersiellt företag förvandlades till ett politiskt, skriver den brittiska journalisten och författaren Anna Reid i Borderland, en bok om Ukrainas historia. ”Handelsposteringar förvandlades till befästningar, befästningar till poster för skatteindrivning och dessa i sin tur i slutet av 900-talet till det största kungadömet i Europa.” Det sträckte sig från gränsen till stäppen i syd och sydost (stäppen behärskades under sekler av olika asiatiska ryttarfolk) till Karelen i norr, från Karpaterna och polska gränsen i väst till övre Volga och Oka i nordost. Kiev sägs på 1000-talet ha haft 40 000 invånare och var därmed en av Europas största städer (London hade då bara 12 000 invånare.). Vid sidan om Kiev var Novgorod ett viktigt centrum. På kort tid uppnåddes en ekonomisk, militär och kulturell nivå som inte, enligt den österrikiske historikern Andreas Kappeler, behövde skämmas vid en jämförelse med andra dåtida europeiska riken. ”Knappast någonsin under sin senare historia låg östslaverna så nära Central- och Västeuropa i sin utveckling som under 1000-talet.” Man kan bra förstå att de gamla kyrkorna återuppbyggts och rekonstruerats så att deras kupoler i sin gyllene glans dominerar bilden av Kiev.

Helga den heliga

var den första härskaren som omvände sig till kristendomen, men först hennes sonsonVolodymyr införde kristendomen som statsreligion. Ännu när han besteg tronen 980 stod han på den hedniska sidan, men på ett eklektiskt sätt – han lät sätta upp bilder av slaviska, skandinaviska, baltiska, finska och iranska avgudar på kullarna utanför slottet, bl.a. ”en av Perun, gjord av trä med ett huvud av silver och en mustasch av guld” – Perun var ju balternas åskgud, Perkunas, släkt med finnarnas Perkele. Munken som skrivit Krönikan ger ingen vacker bild av Volodymyr: han var en kvinnokarl med ”300 konkubiner i Vysjorod, 300 i Belchorod och 200 i Berestrovo” som t.o.m. förförde gifta kvinnor och våldtog unga flickor.

Men Volodymyr var en realpolitiker. Han insåg att hedendomen blivit omodern i Europa och kom till att hans rike behövde en mer utvecklad religion och började kartlägga alternativen. Först konsulterade han, enligt Krönikan, de muslimska bulgarerna (bulgarerna var ju ett turkiskt folk som med tiden slog sig ned i området mellan rumäner och greker och assimilerades med de slaver som också bodde där). Att islam tillät flera hustrur var ett plus, däremot tyckte han illa om förbudet mot griskött och vin: ”Att dricka är ett nöje för rutenerna och vi kan inte existera utan det nöjet”. (Rutener, rusyny, stod för östslaverna i Kiev-Rus’. Senare användes ordet för ukrainare i allmänhet eller västukrainare. Däremot började ordet ukrainare användas först omkring förra sekelskiftet. Från orden Rus’ och rusyny bildades med tiden också orden för Ryssland och ryssar, vilket förstås medfört många missförstånd, feltolkningar och konflikter.)

Så han sände ut små grupper för att bekanta sig med de återstående alternativen. Judar och katoliker gjorde inte djupt intryck på dem, deras religiösa riter var alltför bleka. Däremot imponerades de av de praktfulla kyrkorna och ceremonierna i Konstantinopel: ”vi visste inte om vi befann oss i himlen eller på jorden”.

Så valet föll på kristendomen i ortodox tappning. År 988 gav Volodymyr order om att bilden av Perun skulle släpas ned till floden och slås med käppar och han ordnade massdop av Kievbor i en biflod till Dnjepr. (I Novgorod uppstod en folklig revolt mot tvångsdopet.) Valet fick en betydelse som sträckte sig långt in i framtiden. Genom att välja kristendom framom islam riktade Volodymyr blicken mot Europa mer än Asien, genom att ta kristendomen från Bysans i stället för Rom isolerade sig de kommande ryssarna, ukrainarna och vitryssarna från sina katolska grannar, speciellt polackerna, konstaterar Reid. (Men i den dåtida omgivningen, med Bysans som viktig granne, var valet naturligt, realpolitiskt sett.)

Utvecklingen gick snabbt. År 911 hade Oleh gjort en räd mot Konstantinopel, spikat sin sköld på stadsmuren och utrustat sin flotta med segel av siden för hemfärden. Femtio år senare fascinerade hans dotter furstinnan Olha kejsar Konstantin när de möttes för att förhandla om ett handelsavtal och  hennes son Svjatoslav allierade sitt land med Bysans i ett krig mot bulgarerna. Konverteringen till kristendomen gjorde furstarna salongsfähiga i Europas kungahus och redan Volodymyr kunde gifta sig med systern till Bysans’ kejsareBasilius II. Hans son Jaroslav den vise kallades Europas svärfar sedan han gift bort sina söner med polska och bysantinska prinsessor och sina tre döttrar med Ungerns, Norges och Frankrikes kungar. En biskop som sänts av kung Henrik I av Frankrike för att be om Jaroslavs dotter Annas hand rapporterade hem: ”Detta land är mer enat, lyckligare, starkare och mer civiliserat än Frankrike” och frankerna förvånades med tiden över att de fått en drottning som kunde läsa och skriva. Läskunnigheten sägs ha varit allmän i större städer i Kiev-Rus’ vid en tid när få regenter i Europa kunde skriva sitt namn.

Andra teorier

ifrågasätter Nestorskrönikans ”skapelseberättelse”. Man säger att munken Nestor, som skrev ned en version av krönikan i bör jan av 1100-talet, arbetade vid storfurstenSvjatopolk II:s hov och antagligen delade dennes proskandinaviska åsikter – en annan grupp vid hovet var mer orienterad mot Bysans.

”Nordmannateorin” framfördes första gången år 1749 vid kejserliga vetenskapsakademins möte i S:t Petersburg av Gerhard Friedrich Müller, Rysslands officiella kejserliga historiograf. Han lyckades inte avsluta sitt anförande på grund av alla de ljudliga protester det väckte. Kejsarinnan Elisabeth tillsatte snart en kommitté för att undersöka om Müllers skrifter var skadliga för kejsardömets intressen och ära. Svaret var jakande och Müllers skrifter om Kiev-Rus’ historia förstördes – i stället fick han lov att forska om Sibirien.

Frågan var känslig eftersom man vid denna tid utvecklade en uppfattning om att det ryska riket var en direkt fortsättning på gamla Kiev-Rus’. Historieskrivningen hade ett politiskt uppdrag. Därför utvecklades ”antinormannadoktrinen” enligt vilken riket i Kiev skapades av slaver som bott i området långt innan skandinaverna dök upp. När normannaskolan härleder namnet Rus’ från rorsmän eller Roslagen eller finskans Ruotsi hänvisar anti-normännen till t.ex. Ros, en av Dnjeprs bifloder. Men namnets bakgrund är knappast avgörande. Däremot visar de namnlistor på medlemmar i delegationer som sändes från Kiev-Rus’ till Konstantinopel för förhandlingar om freds- och handelsavtal att de praktiskt taget alla var skandinaver. Flera avtalstexter återges i Nestorskrönikan (som under senare år översatts till både finska och svenska) och de utgör intressant läsning – de visar att diplomatin var sofistikerad redan på den tiden.

Normanna- och anti-normannaskolorna lever fortfarande, den senare huvudsakligen i Ryssland, medan den förra är dominerande i väst. Andrej Amalrik, en av 60-talets mest kända sovjetiska dissidenter, hamnade första gången hos KGB när han skrivit en studie om ”Normannerna och Kiev-Ryssland”.

Peter Lodenius


Lämna en kommentar