“You looking for tailorshop mister? You want massaghi?” Jag kommer ut ur mitt hostel och får navigera mellan försäljarna. “You want Rolex? You want haschish?” I Hong Kong handlar det mesta om pengar, vare sig man är rik eller inte.
I det luxuösa historiska museet informeras man direkt vid ingången om att det kostat 190 miljoner Hong Kong-dollar. Som om det skulle ha någon betydelse. Hong Kong är rikt och skäms inte för att skryta med det. Det inser man senast då man promenerar på Hong Kong Island. Lyxbutik följer på lyxbutik.
Skillnaderna i levnadsstandard är dock de största i världen, av de sju miljoner invånarna lever ca en miljon under fattigdomsgränsen. Ytan är så liten att misär och lyx kontrasterar bjärt i stadsbilden.
Vad vill du ha då?
Hong Kong har rykte om att vara ett av de dyraste ställena i världen, men som budgetresenär kan man också hitta billiga alternativ. Mitt hostel ligger i Mirador Mansions som är beläget på Kowloons huvudgata Nathan Road. Det ligger bara 50 meter från Sheraton och andra lyxhotell – men standarden ligger ljusår från deras. Men så kostar det ju bara 6 euro natten.
Många backpackers väljer att bo här. I en byggnad finns flera hostel, pensionat, små butiker och stånd. En del av hostelen har mer permanenta gäster, och en stor del av invånarna är afrikaner. Delvis för att de har svårt att hitta lägenheter på annat håll på grund av rasistiska fördomar.
En bit längre ner på Nathan Road ligger Chunking Mansions som är ett likadant konglomerat av billig inkvartering, restauranger och butiker. Chunking är bekant från vissa Hong Kong- filmer som t.ex. Wong Kar-Wais Chunking Express. I de här kvarteren kan man också hitta billiga restauranger – en nudelmåltid går på två euro och en indisk rätt kring tre.
Precis utanför mansionen är kommersen som värst, försäljare hoppar på mig från alla håll. Och allt verkar vara till salu.
– Do you want hostel, börjar en försäljare.
– No, no, säger jag, och snabbar på stegen.
– Do you want copywatch? säger han och flåsar efter.
–No, no, kontrar jag.
– Do you want haschish?
– No, no.
– Young girls?
–No, no.
Jag måste stanna för rödjusen och han pustar ut.
– Well, what do you want?! säger han och stirrar på mig med rödsprängda och höga ögon.
– I just want you to leave me alone, säger jag och klappar honom på axeln.
Förutom försäljare stöter man också på insamlare. När någon som samlar in pengar för fattiga i Hong Kong stoppar mig undrar jag – trött på att alla skall ha pengar – om de inte borde höja skatterna här. Något perplex håller insamlaren med mig men säger att regeringen arbetar med det och att pengarna går till första hjälp. Fair enough, så jag skänker en slant.
Gå runt jorden
På hostelet bor vi fyra i varje rum. En av mina rumskamrater är kines och planerar att promenera jorden runt. Som många andra har han anammat ett engelskt namn: Fred. Meningen är att han skall börja vid olympiska spelen i Peking 2008. Vid spelens öppning tänker han promenera ut ur den olympiska stadionen och sedan jorden runt.
Vi andra på rummet ställer oss aningen skeptiska, speciellt då det ju trots allt är en 64-årig gubbe vi har framför oss. Men han försäkrar oss att han klarar av det – och att han menar allvar. CCTV har redan meddelat att de vill göra en tv-serie om hans vandring, och han har räknat med att om han promenerar åtta timmar om dagen så går han jorden runt på tre år.”Nu gäller det bara att hitta sponsorer”. Toyota skulle vara en bra sponsor tycker han för han skulle behöva minst ett par bilar som följer honom under hans vandring.
Jag smittas av hans entusiasm och föreslår att han skall be t.ex. Nokia vara hans sponsor: “De kunde sedan följa dig via satellit och man skulle kunna kolla på nätet i realtid var exakt i världen du befinner dig.” Han föreslår att jag skall bli hans manager. “Vi kunde tjäna en massa pengar”. Jag tycker att jag nog inte är rätt person, men ekonomen från Sydafrika erbjuder sig att vara hans representant i Afrika.
Foto: Benh LIEU SONG
