Det här sista ordet ska handla om sista ord. Många sista ord, oftast högst självmedvetna sådana, har gått till historien. Till de mest dramatiska (och ångestfyllda) hör garanteratJulius Caesars ”Även du min Brutus?”, Jesus ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” och den romerska kejsaren Vitellius ord till sin bödel ”Likväl var jag en gång er kejsare”. Men också författare har utmärkt sig: Peter Pans skapare James Barrie sa ”Jag kan inte sova”, Lewis Carroll konstaterade ”Ta bort de här kuddarna. Jag behöver dem inte mer” och O’Henry, mästare i amerikansk novellistik, bad ”Skruva upp lamporna! Jag vill inte fara hem i mörkret.”

Vetenskapsmän har haft en förkärlek för att sammanfatta, som den schweitziska anatomen Albrecht von Haller som tog sig själv på pulsen och konstaterade ”Nu är jag döende. Pulsen har slutat slå.” och filosofen Thomas Hobbes som sa ”Jag är just på väg på min sista resa, ett språng in i mörkret”. Fast som förlagsredaktör har jag störst sympati med boktryckaren Andrew Bradford som utbrast: ”O Herre, förlåt tryckfelen.”

Varför minns vi de sista orden, efter ett helt liv av prat? För att vi vill veta hur det är där i gränsmarkerna, helst att döden inte är så farlig, inte farlig alls. För att allt som görs för sista gången får en oerhörd tyngd. Alla berättelser får sin betydelse från slutet – först när vi har slutet vet vi vad början betydde. Så vi hungrar efter rätt ord. Inte Var är mina strumpor? Eller Vem är det där? Eller Gå bort! Inte den dementas råddighet, inte smärtans avgrundsvrål, inte knall-och-fall-dödens plötsliga tystnad. Framför allt inte tystnaden.

Suget mot den goda berättelsen kan vara perverst starkt. Lämpliga ord kan få en att nästan längta: hoppas de blir de sista. Så här vill jag minnas. Så här skulle jag få ihop en båge, ett mönster, en linje i sanden. Är det här en yrkessjukdom – sett för många filmer, läst för många böcker? En monstruös estetisering av något som är allt annat, tid och kraft och ork som rinner ut ur en människokropp? Eller ett djupt mänskligt behov av mening, av att skapa ett sammanhang? Som inte hjälper mot saknad men kan förlösa den torra, själviska sorgen hos dem som blir kvar.

En nära människa till mig dog nyss. Hon var granitberg och vindpinade tallar, utmejslad och hård och sann: detta är jag. Modig som en lejoninna. Oförglömlig och helt medveten om det. Den vildaste kvinna jag har känt. Hon gjorde bara vad hon själv ville, hon längtade aldrig bort, när hon var på sin ö var hon precis där hon ville vara. Hon arbetade och festade med samma varma själ, såg en rakt i ögonen med sin gulbruna utmanande blick: vad är du för en? I hennes trädgård som var odlad i tång var ingenting omöjligt: magnolian blommade i yttersta havsbandet. Den sista sommaren satt hon mest och tittade ut över havet, den obrutna horisont hon hade rakt utanför sitt sovrumsfönster. Havets skiftningar reflekterades i hennes ögon.

Hon kunde inte brytas och hon kunde inte inte finnas. Trodde jag. Men under de sista veckorna blev hon liten som ett barn, brunbränt och smalt och skalligt och så oändligt trött. Hon måste bäras och matas och skötas. Hon uthärdade allt som den stoiker hon var, men hon ville bort. Det sista hon sade till mig var Hej då älskling. Just då visste jag det förstås inte, men tre dagar senare somnade hon bort, utan att ha sagt något mer till mig.

Nu är jag så löjligt tacksam. För orden: vatten för en torkad planta. Och för allt.

Så hej då älskling.

Det var en ära att ha känt dig.

Nu kommer världen aldrig mer att vara den samma.

Vila i frid.