Länge fanns makten i Moskva, men när landet blev självständigt för 15 år sedan förändrades situationen inte påtagligt. Ännu under den föregående presidenten, Leonid Kutjma, ansåg 90 procent av ukrainarna att de inte på något sätt kunde påverka de centrala eller lokala myndigheterna.

Först den orange revolutionen i slutet av år 2004 förändrade saken. Det var den största medborgaraktionen sedan sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien 1989. Var femte ukrainare deltog i demonstrationer lokalt eller i Kiev – i huvudstaden var 48 procent av stadens 2,5 miljoner invånare på benen. I en sociologisk undersökning i september 2005 svarade 51 procent att de var beredda att försvara sina medborgerliga rättigheter, medan 22 procent inte var det. I västra och centrala Ukraina var andelen så hög som 65 procent.

I västra Ukraina är medborgaraktivismen alltså starkare än i den övriga delen av landet.

– I öst är man mer isolationistisk och tänker oftare: Vi kan inte förändra något, säger historikern Ostap Sereda i Lviv. Men också i västra Ukraina har man mindre tilltro till sin förmåga att påverka än i t.ex. Polen eller Tyskland.

Detta innebär att man protesterar aktivare i västra Ukraina än i resten av landet. Det kom fram tydligt under demonstrationerna i Kiev efter presidentvalet hösten 2004, då oppositionskandidaten Viktor Jusjtjenkos anhängare, till stor del från västra Ukraina, slog läger på den centrala platsen i Kiev för att protestera mot valfusket. Efter en tid organiserade också regeringskandidaten Viktor Janukovytj busstransporter av sina anhängare från östra Ukraina till Kiev.

– Inte ville de ha Jusjtjenko, de kom för att se på Kiev och åkte sedan hem efter två dagar. För västukrainarna var det en mycket viktigare sak.

Negativ identitet

Sereda nämner den ryske sociologen Lev Gudkov som skrivit en bok om negativ identitet. Han ser en växande rädsla för att associeras positivt med någon politisk slogan – man ska vara lite naiv för att tro på sådant, tycker folk. Denhär inställningen är vanligare i östra än i västra Ukraina.

Det var i västra Ukraina som självständighetstanken först slog rot och det var här som den nationella folkfronten Ruch bildades, med de baltiska folkfronterna som modell. Men ganska snart förlorade dessa aktivister sin betydelse, konstaterar Sereda.

– Det var mänskor som var i medelåldern när Sovjetunionen upplöstes, intellektuella, konstnärer, författare o.s.v. Många säger om dem att de inte har kontakt med verkligheten. De talar om nationell identitet, kultur m.m., men de vet inte hur ekonomin fungerar, de förstår inte vad korruptionen innebär. Ruch är inte attraktivt för rysktalande urbana mänskor. Jusjtjenko omger sig hellre med affärsmän.

Ruch liknar enligt Sereda Sajudis i Litauen eller Solidarnosc i Polen: det är organisationer som varit viktiga i ett dramatiskt brytningsskede, men som inte funnit en roll i den nya vardagen.

I östra och södra Ukraina ledde den ekonomiska moderniseringen till en stor rysk inflyttning. Detta är en av orsakerna till skillnaderna mellan västra och östra Ukraina. En annan är att de länge hört till olika kulturella sfärer.

– Jag säger inte att gränsen har avgörande konsekvenser. Men kontakterna till Polen och till den katolska kyrkan har bidragit till att mänskorna i västra Ukraina har en annan identitet än i andra delar av landet, säger Sereda, som jämför skillnaderna med dem mellan zapadnikar och slavofiler i Ryssland.

Demokrati och nationalism

Men man ska inte förenkla saken. Hittills har den starkare nationalismen i väst förenats med en västlig inriktning som också betonat demokratisering. Men ju mer Ukraina integreras med EU, desto mer utjämnas de ideologiska och politiska skillnaderna i landet och desto mer kommer också den liberala och västliga linjen att splittras och det kommer att uppstå en konservativ rörelse, som i dagens Polen, tror Sereda.

Han spår att Ukraina troligen följer den polska vägen.

– Kyrkan är stark, den har fungerat som en nationell symbol, som i Polen. Det skulle bli en utmaning för det nationaldemokratiska lägret att hålla fast vid sin demokratiska och europeiska profil. Man kan inte heller se det ryska inflytandet som enbart antivästligt.

– Ryssland är en del av Europa och etablerade i tiden västliga värden i Ukraina genom att avskaffa kosackdömet, och vid hovet dominerade zapadnikarna. Ukrainska intellektuella har i sin tur argumenterat för en egen europeisk tradition som kunde hjälpa Ryssland att bli mer europeiskt och en federal stat. Men Ryssland har också sett sig som en motvikt mot europeiskt inflytande och gått in för att modernisera sig på sitt eget sätt.

Det västliga inflytandet har vuxit påtagligt efter år 1991. Det har märkts speciellt tydligt inom populärkulturen, men också på det akademiska området och inom elitkulturen.

– Sovjetunionen var ett experiment att bygga en separat väg, vilket innebar att allt producerades här. Det experimentet slutade i ingenting.

Inom eliten är de flesta för en integration med väst, men enligt Sereda är det inte klart att en folkomröstning om medlemskap i Nato eller EU skulle ge ett ja. Polen och Ungern är mycket mera västligt inriktade än Ukraina.

– Regeringen gör vad den kan för att ansluta Ukraina till Nato, men Ukraina är en del av ett postsovjetiskt medialandskap och det finns ett klart motstånd. Ett medlemskap ska godkännas av parlamentet, som kan utlysa en folkomröstning om saken.

Ingen delning

Sereda tror inte att skillnaderna mellan östra och västra Ukraina kommer att leda till en delning av landet.

– Risken har funnits hela tiden, så länge Ukraina varit en självständig stat. Det som hände vid presidentvalet 2004 ökade klyftan, men parlamentsvalet 2006 utjämnade skillnaderna. Den östra delen av landet röstade fortfarande på Janukovytjs parti, den mellersta på Timosjenkos och den västra på Jusjtjenkos. Janukovytjs gäng kontrollerar östra och södra Ukraina, men de betonar att landet är en helhet. Efter valnederlaget 2004 hörde man talas om en utbrytning, men bara för en kort tid. Materiella intressen talar för en anpassning. På det kulturella planet råder fortfarande stora skillnader mellan rysk- och ukrainsktalande och det gäller också inställningen till det som skedde under andra världskriget, Stepan Bandera o.s.v. Men folks åsikter närmar sig varandra.

Det finns nationalistiska högergrupper, men deras stöd i senaste val uppgick till bara någon procent.

– Jusjtjenko försöker kombinera liberala och nationalistiska strömningar. Han är den första ukrainska ledaren som använder proeuropeiska paroller och som stötts av nationalisterna.

Sereda konstaterar att det nu inte förekommit någon större politisk aktivitet inom den akademiska världen i Lviv. Man har diskuterat andra världskriget, den ukrainska och den sovjetiska armén och man har diskuterat språkpolitiken. Men det förekommer inte längre tal om autonomi eller liknande.

– När Jusjtjenko varit vid makten har det inte funnits någon reell grund för västukrainsk separatism – det var annat under Kutjma. Jusjtjenkogruppen försöker motverka alltför stark kulturell separatism. Nu vill man också i mellersta Ukraina bygga upp en ukrainsk nation.

Korrumperande gas

Sereda konstaterar att det nog uppstått en viss besvikelse över Jusjtjenko, han har varit alltför orealistisk i sin retorik.

– Nu ser man att han inte är någon ängel. Kring honom samlas folk med egna ekonomiska intressen och hans son beter sig som en typisk son till en oligark. Frustrationen är störst i mellersta Ukraina. För dem är det viktigare att Jusjtjenko behöver stöd t.ex. mot Putin.

Ostap Sereda är inte förvånad över att det tar tid innan Ukraina börjar fungera mera normalt. En av orsakerna är att affärerna med rysk gas korrumperat både ekonomin och politiken.

– Folk säger att de flesta miljonärerna fått sina pengar genom att stjäla gas från de ryska ledningarna och sälja den till väst. De ryska bolagen har nog känt till det.

Viktor Tjernomyrdin, tidigare mäktig chef för Gazprom, är nu rysk ambassadör i Ukraina, så han kan använda sin kännedom om vem som gjort vad inom gashandeln.

Under krisen kring gasleveranserna till Ukraina vid årsskiftet 2005-2006, då priset plötsligt höjdes, slog förra premiärministern Julia Timosjenko larm om sättet på vilket krisen löstes – ett bolag registrerat i Schweiz med okända ägare dök plötsligt upp som mellanhand för gasimporten. Hennes indignation var i princip berättigad, men effekten förtogs av att hon själv på 90-talet blev miljonär på ett liknande sätt. Då handlade hon själv med Itera, ett skumt bolag som plötsligt dök upp ur tomma intet och ägnade sig åt olje- och gasaffärer i stor skala. Det visade sig med tiden vara ett bolag som dåvarande Gazpromchefen bildat för att sköta vissa affärer på egen hand.

Korruption förekommer inte bara på toppen, utan genomsyrar hela samhället, och tillsammans med en allmänt ineffektiv byråkrati  håller den levnadsstandarden nere.

– Det räcker inte med att förändra regeringen, utan man måste förändra samhällskulturen, folks sätt att tänka, betonar Sereda.