Pengar, hur gör man bäst av med pengar? – det är det stora diskussionsämnet i Hongkong i dessa tider.

Ämnet aktualiserades av en process där bankiren Mimi Monica Wong, 61, krävde att få tillbaka hälften av den summa på 120 miljoner HK-dollar (över 10 miljoner euro) hon betalt för lektioner i latinsk tävlingsdans under tio år. Hon var inte missnöjd med resultaten – hon hade vunnit flera internationella tävlingar med dansläraren som partner och antagligen uppnått sitt mål, att bli stjärna på ett nytt område innan hon blev gammal. Men hon accepterade inte att den 31-årige dansläraren offentligt kallade henne ‘’lata ko’’, tillspetsat med obsceniteter, vid en danssoaré där ett annat par fick mer applåder. Läraren medgav orden, men kallade dem normalt språkbruk för att sporra partnern till en bättre insats. Wong fick rätt, vilket innebar att hon fick bryta kontraktet och fick tillbaka 62 miljoner HK-dollar.

Episoden är pikant, men den sporrade också South China Morning Post att ta reda på vad en summa på 120 lokala miljoner annars kunde ha använts till. Den skulle till exempel räcka till lön för Hongkongs Chief Executive (premiärministerns titel är typiskt nog lånad från affärslivet) täcka studiekostnaderna för 95 studenter för hela studietiden, eller betala stadens kulturbudget för 14 månader.

Tidningen kommenterade i en ledare att det ‘’är den främsta regeln för vårt laissez-faire-kapitalistiska system att det vi gör med våra pengar, inom lagens gränser, är vår egen sak’’.

‘’Denna stad är ändå känd världen runt för sin rikedom. Besökare kan inte undgå att se lyxbilarna, diamanterna i juvelerarnas fönster och uppleva lyxen (opulence) i våra hotell av världsklass, lika mycket som, de beundrar skyskraporna (skyline) och besöker Disneyland.’’ Här bor ju faktiskt 74 000 miljonärer, räknat i US-dollar.

Ändå vågar tidningen, stadens främsta, i sin ledare påminna om alla de fattiga som också bor i staden och inte har någon del av dess välstånd. I själva verket är det ju den billiga arbetskraften som möjliggjort hela Hongkongfenomenet och därmed dessa miljonärers välstånd, men så långt går tidningen inte i sitt resonemang.

Arbetsgivarna har med framgång bekämpat alla försök att införa minimilön eller femdagars arbetsvecka, eftersom Hongkong ‘’inte har råd’’ med sådant. Nu när de flyttat större delen av sina industrier till Kina klagar de också högljutt över förslag till höjd minimilön i området kring Pärlfloden, på andra sidan gränsen.

Sådant diskuterar tidningen inte, men den påminner ändå om de sämre lottades ställning och om fastighetsmiljardären Li Kai-Shings tal några dagar tidigare där han uppmanade andra rika i Asien att satsa på välgörenhet. Han konstaterade att det traditionella asiatiska tänkesättet varit att man ska värna om familjen och också låta pengarna stanna inom familjen, men efterlyste ett större samhällsansvar och förklarade att ett bättre samhälle ger också barnen i familjen en bättre värld. Han varnade för följderna av växande inkomstklyftor och ville i stället kombinera individuella och kollektiva strävanden till ett ‘’rättvist och jämlikt samhälle som erbjuder alla hopp’’.

Li har lovat ge minst en tredjedel av sin förmögenhet på 18,8 miljarder US-dollar till välgörenhet. Barnen behöver alltså inte vara oroliga, det blir kvar en hel del för dem. Speciellt som inkomster och förmögenheter beskattas lågt här.

Man kan ju undra hur detta går ihop med att Hongkong sedan 1997 är en del av Kina. Men definitionen är ‘’ett land, två system’’. Här har man fortfarande vänstertrafik och drottningens bild pryder ännu en del av mynten. Det finns visserligen kinavänliga fackföreningar, men de är mer nöjda än andra med systemet. Man får nästan misstanken att när det inte längre är två system som gäller så är det Hongkongs system som tagit över, inte Beijings.

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar