Linda Ferreyra Sandoval skriver om Modigliani och hans porträtt utgående från en utställning på Royal Academy of Arts i London.

Amedeo Modigliani målade människor. På sätt och vis sammanfattar detta påstående Modiglianis korta karriär i Paris under 1900-talets två första decennier. Ingen annan samtida konstnär med intresse för modern konst fokuserade nämligen lika helhjärtat på att avbilda personer.

Modiglianis arbete kan i mångt och mycket ses som en strävan att återskapa och bevara en klassisk uppskattning för fasta former i en tid då avantgarderörelsen snarare experimenterade med en upplösning dem. Hans tillsynes triviala val av motiv var tvärtom starkt nyskapande och innovativt. Han lät sig inspireras av ett antal olika epoker och en mängd konstnärer; i hans teknik och val av motiv ser vi spår av renässanskonsten, rokokostilen, den grekisk antika konsten samt afrikansk och kinesisk formgivning.

I hela hans produktion fram till hans förtida död år 1920 då han avled som 35 år gammal, kan man därtill läsa in en dialog med andra konstnärer så som Toulouse-Lautrec, Cézanne och Brancusi bland andra. Modigliani lät sig inspireras och påverkas av dessa på ett hämningslöst sätt och skapade en egen, individuell stil som kom att känneteckna honom som en modern konstnär. 

Vanligt folk

Med sin italiensk-judiska bakgrund var Modigliani något av en ”outsider” var han än befann sig. Till att börja med levde och studerade han i Livorno i Toscana men flyttade år 1906 till Paris.
Han brydde sig inte om att avbilda en utvald elit utan intresserade sig i stället för den s.k. vanliga människan. För Modigliani var det grannen, vännen, barnflickan eller handlaren i butiken som uttryckte något av det samtida, och han upphörde aldrig att fascineras av dem han var omgiven av och dem han kom i kontakt med. Han målade både personer han tyckte om, likt hans mecenat konsthandlaren
Léopold Zborowski och dennes fru Anna Zborowska, och människor han hade ett komplext förhållande till, som till exempel älskarinnan, författaren och poeten Beatrice Hastings vars hetsiga temperament och svartsjuka lynne ledde honom i knipa fler än en eller två gånger.
Modiglianis porträtt av nakenmodeller utgör en helt speciell helhet bland alla andra porträtt. Vem kan låta bli att hänföras av personerna i dessa porträtt? Distanserade, svala och lysande står nakenporträtten för en av de bäst kända och mest omtyckta helheterna i Modiglianis produktion.
I motsats till många andra konstnärer och en allmän uppfattning var dessa kvinnor han avbildade mot det röda sängöverkastet och ett par vita kuddar inte Modiglianis älskare. I stället var det Modiglianis konsthandlare Zborowski som försåg konstnären med dem.
Enligt rykten lär Modigliani ha sagt ”att måla en kvinna är att äga henne”. Men om Modigliani hade eller inte hade intima förhållanden med sina nakenmodeller efter att Zborowski introducerade dem för honom är osäkert. Och kanske även irrelevant. Vi vet att han hade en förmåga att fånga en persons personlighet och utstrålning vare sig han kände eller inte kände honom. Nakenmodellerna verkar trots allt sakna något av detta djup och representerar således snarare Modiglianis karriär än hans liv.

Inte bara i london

För att beundra Modigliani behöver vi inte resa till London för att besöka just den utställning som just nu byggts upp kring reflexioner av Modiglianis modeller. Flera nationalmuseer har Modiglianis tavlor hängande i sina salar, som en del av sin bestående samling. På Ateneum i Helsingfors hänger Porträtt av konstnären Leopold Survage.
Tanken med denna lilla artikel är helst att fresta er att nästa gång ni kommer över ett tillfälle att se verk av Modigliani, fästa uppmärksamhet och reflektera över varför han inte just alls målade annat än personporträtt och att dessa med undantag av en grupp samtida och sedermera mycket kända moderna konstnärer i Paris, är porträtt av vanliga människor. Leta efter de i hög grad individuella dragen i dessa porträtt. Men glöm inte att studera ögonen, för de är inte blanka utan avslöjar Modiglianis förhållande till sin modell. Ögonen är kanske det mest intressanta i hans porträtt. Detaljerna i ansiktsdragen och uttrycket är rika och det går med ens att se att porträtten inte är fiktiva utan att modellerna måste ha varit personer som en gång faktiskt existerat.
Vanligtvis går det att läsa in något av konstnärernas personlighet eller liv i de verk han skapar men i Modiglianis fall är sanningen i viss mån den motsatta. Han var nämligen känd för ett stormigt temperament och våldsamhet, och han njöt av alkohol, droger och en på det hela taget ansvarslös livsstil. Men inget av det här syns egentligen i hans svala, rena stil eller vackert formade skulpturer. Inte heller syns det några spår av hans rastlöshet i de omsorgsfullt och tålmodigt fulländade skulpturer som han arbetade med i perioder. Den enda vettiga konklusionen må vara att endast ett så hett temperament kan dölja ett sådant lugn som dessa verk ger uttryck för.


Amedeo Modigliani and his models t.o.m. 31 oktober på Royal Academy of Arts, London.

Linda Ferreyra Sandoval

Lämna en kommentar