Nu naggas den dock i kanterna, inte av grävmaskinerna, som på andra håll i Shanghai, utan genom sitt eget förfall. Det sker i den västra kanten, på den östra sidan står det bättre till (liksom överhuvudtaget i Kina), antagligen har man här haft råd med bättre byggnadsmaterial. Här är butikerna också större och urvalet mer lockande.

Ovanför denna Chinatown tornar sig höghusen och skyskraporna.

I norra delen av stadsdelen ligger Stadsgudarnas tempel och den gamla Yu-trädgården med sina många paviljonger, dammar och stenformationer och gamla träd. Kring dessa två sevärdheter har man byggt ett stort shoppingtempel i pseudoklassisk stil med drakar och uppåtriktade spetsiga takhörn i mörkt trä.

När jag första gången kommer hit är både templet och trädgården stängda. Det hindrar inte att trängseln på de omgivande köpgatorna är stor. Shoppandet har blivit den nya religionen som ställer den gamla i skuggan.

När jag kommer hit på nytt ser jag nog att det finns också de som kommer hit för att be. De är mest ungdomar, kring 20, som ovant utför en ritual, med rykande stickor bugar de sig utanför templet åt de olika väderstrecken innan de fortsätter in, knäböjer sig och bugar djupt inför olika “gudar”, bemärkta personer som levat för länge sedan. Viktigast av dem är en general.

Men också om de tillber andra gudar än vi eventuellt gör verkar ungdomarna i Shanghai inte skilja sig väldigt mycket från våra. Dethär gäller förstås den urbana medelklassen. Men utvecklingen går med snabba steg i den riktning de representerar. Den angavs redan av Deng Xiaoping i slutet av 70-talet när han deklarerade att det var fint att bli rik.

Engelskspråkiga China Dailys ungdomsbilaga puffar på sin parad med en stor bild av Mao(!) Kankan, 23, en rapport inne i tidningen om hur man tjänar hundra miljoner innan man fyllt 25. Kankan har gjort sin förmögenhet genom att ordna rollspel med leksaksvapen och tre andra miljonärer presenteras också som föredömen för ungdomen.

Att kapitalismen slagit igenom så grundligt i detta fordom så asketiskt kommunistiska land beror till stor del på kulturrevolutionen, som hade helt motsatt mål, att utrota borgerligt tänkande. Egendomligt nog hade De fyras gäng, som med Maos hustru i spetsen ledde kulturrevolutionen, i det ärkeborgerliga Peace-hotellet i Shanghai, uppbyggt med pengar från opiumhandeln, som bas för sina operationer.

Kulturrevolutionens utrensningar av intellektuella hade dock så katastrofala följder att den faktiskt diskrediterade kommunismen som system. Därför mötte övergången från den ena extremen till den andra, till fullskalig konsumism, inget motstånd.

Utlänningen kan bli lite förvirrad. På Shanghais gator rycker hundratals mänskor honom i ärmen och erbjuder billiga Lolex eller (mer sofistikerat) Rolex, men Han stöter också på en Rolex-butik för den riktiga varan (inte tillverkad i Kina, får man anta), liksom de flesta andra av de dyraste internationella märkena på modets område har sina egna butiker här.

Men den växande klyftan mellan rika och fattiga upplevs allt starkare som ett hot mot harmonin i samhället. Och harmoni är lyckligtvis ett centralt värde i det kinesiska samhället, fast man inte alltid skulle tro det i de dynamiska förändringarna. Så långt som till en skandinavisk välfärdsstat vill man inte gå, men man vill ändå förbättra de fattigastes ställning.