Ida Fellman recenserar Sanna Tahvanainens Jag vill behålla precis allting.

Tänk att få en suggestiv, sugande berättelse och samtidigt en intensiv och stark lyriksamling. Det kan man med Sanna Tahvanainens nya diktsamling Jag vill behålla precis allting.
Personerna i diktsamlingen är jag (kvinnan) – du (mannen) och barnet (en gång flickan!). Platserna är många, men främst Källskär, den idylliska skärgårdsön, dit turisterna kommer i drömmen eller verkligheten. De andra platserna existerar också i drömmen och verkligheten: Cadiz, Sinai, Visby, Stockholm. Och överallt finns kärleken och övergivenheten. Det är alltid någon som blir lämnad, och det är ofta barnet:

jag drömmer
att du ritar falska skattkartor
att någon vi älskar över allting annat
går vilse
att vi avfyrar alla nödraketer
som finns kvar
att byborna kommer roende
och går skallgång
medan vi ligger i badkaret
som får allt fler fläckar
/…/
och så skrattar vi åt barnet
som aldrig hittar skatten
/…/
skrattet ekar så elakt mot den
röda graniten
det är svårt att tro
att det är vårt

det finns ingen skatt
i hela världen
lilla skatt
bara vårt skratt
lilla skatt
skatt

Men jaget är också ett övergivet barn. Jaget nämner inte sin egen mor ofta, det finns ingen mor mera: ”när barnet en dag/frågar efter min mor/ säger jag att jag lämnades i en korg/ på en trappa//…// städer och mödrar/ bör alltid finnas till hands// men mor finns inte/ till hands/finns inte/ till havs/till lands/till hands”. ”Mor” här kan väl lika väl vara jagets mor, som jaget självt. Annars får vi bara veta att mor hade torra händer: ”allt jag minns om min mor/ är hennes spruckna händer/ jag minns dem så väl/ när hon lyfte korgen och släppte den”. Har modern släppt korgen med barnet – jaget ? Släppt taget om barnet?
På skärgårdsön där trion bor, Källskär, finns viktiga, nästan mytologiska ting, vatten i hinkar och vattenkannor, vattnet i dem fryser och förvandlas. Den lilla kyrkan som alltid stjälper, det rostiga badkaret som vi såg i diktcitatet ovan. Resesängen med barnet som jaget och duet bär omkring med, barnet skall bort från dem och bärs ut. Jaget bär sängen med rädsla och/ eller förhoppning att sängen och barnet ska falla. Och så finns där brunnen, full med vatten, med stenen, som skall skydda jaget och barnet:

när vi kommer till trädgården
ser vi genast att brunnslocket har flyttats
stentyngden är borta
/…/
när jag ska ta henne i min famn
är det som att öppna en gammal bok
vars sidor aldrig skurits upp
men min famn öppnas
den öppnar sig till slut
medan jag i mörkret famlar efter kniven
och så sluter jag mina armar
kring barnets blåa kropp

Här finns de motsatser som gör dikterna och hela samlingen så mångtydig och kuslig, kniven, som öppnar jagets famn och armarna, och barnets blåa kropp. Brunnen lockar jaget, särskilt om natten: ”först rullar jag undan stenen/ som jag till vardags låtsas/ att jag inte orkar lyfta/ drar upp locket och smeker ytan”.

I diktromanen, som man nästan kan kalla den, finns otroligt mycket kärlek, men framför allt finns där sorg, jaget som älskar duet så att barnet inte får plats. Tre är alltid en för mycket. ”Tvillingnöt” heter en avdelning i samlingen, men Marabous klassiska pralin är ju trillingnöt. Men jaget är alltid också ensam, jaget reser ofta ensam, reser bort och då blir de andra två kvar, duet och barnet, men jaget längtar. Det finns också ”realistiska” sätt att läsa partier, helikoptern, järnfågeln, som tar mamma berättar barnet om, och posttanten svarar: ”så det är din mamma/ och jag som trodde/ det var den allergiska pojken/ att det var fråga om liv och död”. Förhållandet mellan jaget och barnet är svårt. Antingen alldagligt och ”realistiskt” eller mera drömlikt:

fontanellen ser ut som en liten sjö
efter en första frostnatt
/…/
jag gömmer henne
under en av trädgårdens blommor
men glömmer att märka den
med ett snöre eller pinne

jag går runt och söker
och hon är alldeles tyst
precis som hon blivit tillsagd /…/
För jaget blir barnet ett hinder mellan henne och duet och kärleken ”att barnet envisas med att sova mellan oss/ ligger där och tar plats/ medan resesängen står tom”. Ett barn skall ju ta plats, men är i jagets värld en inkränktare som också förhindrar eller förändrar jagets och duets förhållande:

det är länge sedan
barnet föddes
och du rodde oss ut
med blödande fingrar
solen låg på
fram mot eftermiddagen
ändå var hon blå av köld
när vi kom fram
och vi visste inte längre
vad vi skulle göra med barnet
och med varandra

Jaget vill visa fram sin kärlek till duet, vill behålla sin kärlek till duet, men i en enorm kärlek finns alltid sorgen och hotet närvarande. Och mot slutet kryper hotet starkare in: sorgen, depressionen, döden, förfallet; hår som lossnar, duet som inte mera tar med sin kikare och sin fågelbok, som inte vill äta. Sanna Tahvanainen använder sig av ett konkret språk, med detaljer som upprepas, meningar utan konstlade krokar, men ibland med små ironiska svängar.
Man kan läsa Jag vill behålla precis allting som en beskrivning av en familj, men jag läser den som en mytisk berättelse över varje familj, och begreppet familj skall ses som en större enhet, om var och en som har en mor och/eller är en mor och det sammanhang han/hon ingår i. Det är ingen vits att moralisera över jaget, kanske vi alla någon gång har befunnit oss i en likadan värld som jaget, vi vet inte vad vi skall göra med barnet eller med varandra. Åtminstone i drömmar, fantasier och tankar. I en familj eller en grupp finns sorgen och övergivenheten alltid närvarande bakom kärleken. Även om jaget framstår som extrem i sin kamp för duet mot barnet är det också en berättelse om jagets egen vånda, brunnen som alltid lockar, vattnet som finns där, som fryser eller strömmar. Men trots sorgen och utestängandet finns också hoppet, samlingen slutar med bilden av tältet i stormen, vacker men hemsk och  skönheten: ”havet under oss/ är som en blyertsteckning/ det har aldrig varit så vackert”. Men en blyertsteckning är en svartvit bild av verkligheten det också.


Sanna Tahvanainen: Jag vill behålla precis allting. Schildts 2006.

Ida Fellman

 

Lämna en kommentar