Iranska musiker har svårt att få tillstånd att ge ut modern musik i sitt hemland. Förbudet bygger inte på trosfrågor utan ekonomi, säger Amir Hamz.

Det har alltid funnits de som sett musiken som den mest fulländade konstgrenen – ett uttryck för något allmänmänskligt. Den estetiskt autonoma konstformen anspelar inte på något utanför sig själv och kan agera som ett eget känslospråk.

– Jag har hittat ett klassiskt bluesriff som i någon form finns med i nästan all blues. Samma riff hör till de centralaste i iransk folkmusik, säger musikern Mohsen Namjoooch sjunger några toner för att bevisa sin tes. Han är en av protagonisterna i Amir Hamzs och Mark Lazarzs dokumentär Sounds of Silence (Tystnadens toner) om marginaliserade musiker i Iran, som försöker skapa egna iranska musikstilar ur västerländsk pop, rock, rap och trance.

Sounds of Silence är en berättelse om motsättningar mellan musiker och statsmakt, kultur och byråkrati i ett land, där marschmusik länge var den enda accepterade musiken. Populärkulturen hade i allmänhet en mycket trängd situation efter den teokratiska revolutionen 1979.

På revolutionen följde ett åttaårigt krig mot Irak som skördade över en miljon människoliv – en betydande del av en hel generation. Därför har Iran en av de yngsta befolkningarna i världen. 65 procent är under 25 år.

– Revolutionens barn har vuxit upp till en helt annan värld med mobiltelefoni, internet och MTV än de som var med 1979 och har makten i dag. Det är de ungas historia jag vill berätta, säger Amir Hamz. Den unga tysk-iranska regissören besökte Kärlek & Anarki-filmfestivalen i Helsingfors för att visa sin debutfilm.

Det politiska läget i Iran är instabilt på grund av utspridd korruption samt hög inflation och arbetslöshet.

– Framtiden för de unga är ganska utsiktslös i Iran. Men just därför har musiken kommit att spela en viktig roll i deras liv. Det är fråga om verklighetsflykt.

 

Ershad

Sounds of Silence bygger nästan uteslutande på intervjuer. Hamz och Lazarz träffar representanter för olika musikstilar i Iran, som haft problem med att få tillstånd för sin alltför ”västerländska” musik.

Kulturlivet i Iran styrs av Ershad, ministeriet för islamsk vägledning, som granskar all musik, litteratur och konst utgående från ett mycket strängt regelverk. Ershad förespråkar traditionsenlig musik sjungen av män och kan låta bli att bevilja skivutgivningstillstånd av orsaker som solistens frisyr.

Speciellt besvärligt är det för grupper med kvinnliga solister då kvinnor inte får sjunga talat språk. Resultatet kan bli som hos gruppen Piccolo där den kvinnliga solisten enbart sjunger onomatopoetiskt.

– Det är talande för iranska musiker. Få bryter öppet mot reglerna, de försöker istället vara så kreativa som möjligt inom regelverket.

Då många grupper haft problem med att få utgivningstillstånd har internet blivit den viktigaste distributionskanalen. Konserter ordnas också på nätet och många iranska grupper, däribland den populära O-Hum, har hittills enbart uppträtt live utomlands.

– Det pågår ett informationskrig på internet där iranska myndigheter blockerar sidor medan unga hackers hela tiden motarbetar dem genom att sprida nya källkoder så att blockaderna kan kringgås. Distribution över internet går egentligen inte att begränsa, säger Hamz och uppmanar människor att besöka www.tehranavenue.com, ett centrum för modern iransk kultur.

Det iranska musikklimatet är såtillvida speciellt att landet saknar upphovsrätt i egentlig bemärkelse. Vem som helst har i princip rätt att kopiera ett verk och sälja det vidare. Ershad är den enda instansen som driver in royalties för publicerat material.

– Att Ershad inte vill ge ut vissa artister handlar inte om islam även om tjänstemännen alltid hänvisar till ”västerländskhet” eller anti-islamism. De tillåter inte marginell musik för att det inte finns någon ekonomisk vinnig i den.

O-Hum lånar ofta lyrik direkt av Hafez – en persisk 1300-tals poet medan rapparenSorush citerar Koranen i sina låtar. Båda har ändå nekats utgivningstillstånd för sin musik.

– Det är uppenbart att islam endast är ett svepskäl i de här fallen. Ideologin är liknande som den bakom det heliga kriget mot västvärlden. De som uppviglar till fientlighet är sällan fundamentalister utan personer som kan dra ekonomisk nytta av situationen.

Det stora iranska immigrantsamfundet på västkusten i USA producerar årligen tusentals billiga skräppoplåtar.

– Den här musiken har Ershad inget problem med.
Mera om modern iransk musik på www.soundsofsilencefilm.com och www.tehranavenue.com