Så sitter jag här igen på chefredaktörsstolen, för nio månader framåt. Inte så illa – dethär är ändå ett av de roligaste jobben som finns. Bekanta har frågat varför jag kommit tillbaka, fick jag inte i tiden redan nog av slitet? Nej, det fick jag egentligen inte. Jag steg åt sidan dels för att också en tidning kan behöva en ansiktslyftning och en föryngringskur, dels för att jag själv ville ha tid för större projekt än de som kan genomföras under en semester – Asienreportagen och böckerna skulle inte ha kunnat komma till under det 24/7-jobb som chefredaktörskapet innebär. Inte skulle jag heller ha tagit mig an detta på nytt på en bestående bas. Men eftersom ett uttryckligt villkor för Patsys studier vid Harvard är att hon återgår till sitt arbete efter läsåret finns det inga risker för att kommenderingen blir längre än planerat. Därför är ett sådant här inhopp enbart roligt och utmanande. *

Under de senaste åren har tidningens utseende förändrats en hel del, i flera etapper, och läsarna har märkt det. En grafisk formgivare i Sverige sände en kommentar om paraden med den sepiabruna damen med cigaretten: ”Härligt att se något så bra!”. Han fortsatte: ”Bra tidning ni gör, nyttigt motgift mot all snuttifiering. Inget sneglande på målgrupper utan en egen hållning. Då gör det inte så mycket att vissa texter ibland är trista och ointressanta för mig. Jag måste ju inte läsa dem, men tidningen måste jag nog ha hem i lådan.”

Sådant är trevligt att läsa, men också kritiska kommentarer är välkomna, ingenting är så bra att det inte kan göras bättre (adressen är ju www.nytid.fi).

De senaste månaderna har väntetiden för långa artiklar varit längre än vanligt, bl.a. beroende på essäer som tillkom genom Hans Ruin-tävlingen. Det har varit en glädje för oss att publicera dem, förhoppningsvis också för prenumeranterna att läsa dem.
*
När man läser tidningar snappar man ofta upp något nytt, det är liksom vitsen med det. Häromveckan snappade jag upp i DN att jag lider av prosopagnosi, vilket jag faktiskt inte vetat. Jag menar, jag har inte vetat namnet på att man har svårt att känna igen ansikten – ett problem som ungefär två procent av mänskligheten lider av. För många lär ansiktsblindheten vara ett stort problem: när man inte känner igen bekanta på gatan upplever de en som snorkig.
Författaren till en nyutkommen bok om prosopagnosi ger tips om hur man kan motverka sitt lyte, bl.a. detta: ”Använd hörsel och luktsinne. Många ansiktsblinda övar upp en känslighet för röster och andra ljud, som olika fotsteg. Parfymer och rakvatten kan vara en god vägledning.” Så om du stöter på mig på gatan, hälsar och inte genast får något annat svar än en närgången snusning behöver du inte vara orolig – jag försöker bara identifiera dig genom att lukta på parfymen, som en hund.