Fältskärns berättelser på Wasa Teater är en föreställning för både öga och öra, skriver Catharina Östman.

Visuellt tilltalande – det är Wasa Teaters uppsättning av Fältskärns berättelser, som nyligen hade premiär. Vi befinner oss på 1630-talet, dels i Tyskland, dels i Finland, och kulisserna i bakgrunden är ett pikant inslag i miljöskildringen. Dessutom får man som åskådare njuta av de stiliga dräkterna, inte minst Gustaf II Adolfs olika kreationer. Det är Markus R. Packalénsom står för scenografin och dräkterna, och hans arbete är imponerande.

Till detta kommer sedan musikinslagen, där det rent instrumentella många gånger också blir en motor för handlingen. De tre musikerna sitter på vardera sidan av scenen och blir på det sättet närmare införlivade med handlingen.

Fältskärns berättelser är en föreställning för både öga och öra.

Det är Joakim Groth som regisserat sin egen dramatisering av Topelius klassiker, och föreställningen innehåller, som så ofta hos Groth, en rask blandning av allvar och lek, av tragikomiska inslag. Stridskamraterna Gustav Bertila (Johan Fagerudd) och bonden Larsson (Håkan Omars) blir ett slags Don Quijote-Sancho Panza-par, där den ena har höga ambitioner och den andra klagar över äventyrens alla strapatser och håller sig till det jordnära. I deras relation möts det högstämda och det platta, vilket skapar ett tonfall som Groth tycks gilla.

En annan centralgestalt – den kanske mest berörande – är Regina von Emmeritz (Cecilia Paul), en katolsk furstedotter som får ett svårt uppdrag men kommer i händerna på protestanterna. Hon representerar det allvarstyngda stråket i pjäsen.

Ändå är det här nog inte en pjäs i första hand om enskilda människor, utan om en historisk tid av krig och oro, en tid då religion och politik var ett och då klasskillnaderna var påtagliga. Topelius ansåg att konflikterna mellan adel och borgare och bönder var historiens framåtdrivande kraft, och hans sympatier låg hos folket. Bilden av Gustaf II Adolf blir ändå närmast idealiserad.

Dramatiskt sett är det ändå en komplikation att låta tidsskildringen stå i förgrunden och personerna i bakgrunden. Panoramat blir brett, nästan översiktligt, och det skapar en distans till de enskilda människoödena. Här finns också så många episoder att den röda tråden stundvis nästan går förlorad. Pjäsen förmådde därför inte heller fånga hela publikens uppmärksamhet i alla lägen.

Trots det ger många enskilda situationer god utdelning. Dramat är gjort med gott humör och har festliga inslag av talande gestik och dråpliga möten. Skådespelargardet gör också ett inspirerat arbete.
Och på något sätt är det ganska kul att höra en del repliker på latin!

Fältskärns berättelser.
Zacharias Topelius, dramatisering av Joakim Groth. Regi: Joakim Groth. Scenografi och dräkter: Markus R. Packalén. Musikarrangemang: Ralf Nyqvist. I rollerna bl.a.: Johan Fagerudd, Håkan Omars, Mats Holmqvist, Ylva Ekblad, Paul Olin, Cecilia Paul, Markus Groth, Max Bremer, Åsa Nybo. Premiär på Wasa Teater: 11.11.2006.

Catharina Östman

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.