Jan-Otto Andersson tar upp frågan om kapitalistens nya anda (Ny Tid 45/2006) och finner denna i nätverkskapitalismen och det ständiga projektartade arbetandet. Och han frågar sig vart solidariteten mellan olika arbetstagare försvunnit. Svaret tycks vara att dagens nätverksmänniskor tycks vara så fixerade vid sig själva, i att de tycks äga sig själva (sin arbetskraft, sitt arbete??) och liksom bli produkter av allt arbete och skolning de har lagt ner på sig själva. Då fungerar de ur kapitalismens synvinkel perfekt och ”just in time”.
Jag vill påstå att det är värre än så. Det är inte bara på arbetsplatserna som solidariteten anställda emellan gått upp i rök. Samma sak sker nog i vidare bemärkelse i hela samhället idag. Det är någonting som är ordentligt på tok: Människor tycks numera helt sakna förmågan till sådant självkritiskt och -reflekterande tänkande som det ändå fanns av på 1970-talet. Dagens kapitalism accepteras i det närmaste okritiskt – kapitalismens ”nya anda” handlar nog om just detta: man växer totalt ihop med kapitalismen, man finns till förfogande överallt. Man blir som sin hemdator, som ofta då man håller på att stänga den frågar om man vill stänga nu, någon annan är just nu inne i den och jobbar på via nätet.
Om du till detta adderar teknologins nya landvinningar, där vi inte längre är långt ifrån att få trådlöst fungerande chips inplacerade i våra kroppar, så får du kanske en blek aning om vad som är på gång. Nätverksmänniskan sista chans till kritik och verkligt motstånd är här och nu. Snart är du så inbäddad i kapitalismen via alla trådlöst fungerande kontrollmekanismer att du inte ens kommer att våga drömma om motstånd. Om och huruvida kapitalismens nya anda redan är här är en akademisk fråga jämfört med frågan om varför det inte existerar ett större motstånd mot detta. ”Inte kan vi ju hindra den nya tekniken”, säger alla mina vänner, då vi vandrar förbi de kamouflerade basstationerna, som sänder trådlöst internet på 4-5 gigahertz frekvens.
Nej, och inte heller vågar vi vara ”ouppkopplad” till nätet mer än högst en timme. De här sakerna hör ihop – enligt Manuel Castelle – men de riktiga sambanden ser du först när din kropp inte mera tillåter dig att öppna en mobiltelefon.
Christian Blom
