Efter rätt många år i Bryssel som EU-parlamentariker har Jonas Sjöstedt flyttat till New York, där han nu nöjer sig med att följa med amerikansk politik som korrespondent för nordiska vänstertidningar. Orsaken var ändå inte politisk, utan privat. Jonas hade inte fått nog av arbetet i Bryssel, utan av svårigheterna med att få det att gå ihop med familjelivet. Hans fru är diplomat och nu stationerad vid den svenska FN-representationen. Innan dess arbetade hon två och ett halvt år i Jerusalem. Så det har blivit att flyga till varandra under veckosluten, och i längden blir det lite trist.Så i våras beslöt Jonas sig för att sluta i EU-parlamentet och i september skedde flyttningen. Men Jonas menar också att det är viktigt att förstå USA, viktigt också för vänstern.
– Jag har som socialist en hatkärlek till USA. Det finns en kulturell rikedom i USA och mycket som är fantastiskt där.
Hur känns det nu i november, efter ett par månaders vistelse?

– Det känns spännande att bo i USA. Det som slår mig är hur polariserat samhället är och hur många som verkligen avskyr den egna regeringen. Det känns också som om de kommande åren kommer att bli en tid av förändring och att motståndet mot kriget i Irak bara kommer att växa.
När jag träffade honom i Bryssel i maj hade han redan knutit kontakter till det amerikanska socialistpartiet, som enligt honom står för en radikal, demokratisk socialism, med gröna och feministiska värden. Partiet är fackligt aktivt och arbetar mot kriget i Irak.

Meningsfullt i Bryssel

Jonas förklarar sin flyttning med att man ibland måste byta perspektiv i livet, men understryker att det inte var fel på jobbet i Bryssel. Trots att vänsterpartiet fortfarande är radikalt EU-kritiskt (på ett sätt man inte kan säga om vänsterförbundet) anser Jonas att han kunnat göra en djupt meningsfull insats på miljöområdet, som varit hans huvudsakliga arbetsfält. Där har han haft ett gott samarbete med Finlands grönas Satu Hassi.
– EU:s tillväxtmodell är inte särdeles ekologisk, men i Sverige är det nästan bara vänsterpartiet och miljöpartiet som jobbat med att förändra den, säger Jonas.
Han var rapportör om EU:s nya lagstiftning om gruvor, om genmanipulerade organismer och om Cartagenaprotokollet om biodiversitet. Tunga frågor alltså, och rapportören, alltså den som förbereder utskottets betänkande om saken, är med om att utforma EU:s politik på den punkten. Jonas var dessutom samordnare för hela vänstern i miljöfrågor i 25 förlikningsgrupper med ministerrådet – sådana grupper tillsätts när parlamentet och ministerrådet har olika åsikt i någon fråga.
För att ha framgång i miljöarbetet ska man enligt Jonas vara pragmatisk och öppen och kunna samarbeta med många. Som ett allmänt krav på arbetet i EU ställer Jonas att man ofta är hemma och träffar gräsrötterna – ”många tappar fotfästet och blir EU:s representanter i hemlandet”.
Kemikaliedirektivet har varit en stor fråga, som uppenbarligen får sin slutliga lösning under Finlands ordförandeskap. Men i klimatfrågan är Jonas pessimistisk. Konservativa vindar blåser i EU och kommissionsordföranden José Manuel Barroso har en mycket lägre ambitionsnivå när det gäller sociala och miljöfrågor. Mest intresserar sig kommissionen numera för frågor kring konkurrenskraft.
– Det är den mest konservativa kommission vi haft. Visst har storföretagens direkta inflytande varit stort också tidigare, men nu är det ännu större. Det har kommit till uttryck i konstitutionsfrågan, arbetstidsdirektivet, tjänstedirektivet och hamndirektivet. Vänstern i EU har tagit strid i flera frågor. Den konsensuspolitik som huvudsakligen rått bryts nu upp, och det är bra för debatten.

Avsmalning inom vänsterpartiet

Mera bekymrad verkar Jonas ändå vara över utvecklingen inom vänsterpartiet i Sverige.
– Det har skett en avsmalning inom partiet och bristen på intern tolerans blir allt tydligare. I början av 90-talet hade vi ju en breddning och ett okonventionellt språkbruk. Den utvecklingen har vänt och nu har vi stagnation. Visst finns det mycket bra inom partiet, men det är ändå en lite trist period. Det är förödande om ett vänsterparti inte kan hantera olika åsikter.
När man läser partiets medlemstidning Vänsterpress kan man som finländare inte låta bli att associera till striden inom vår folkdemokratiska rörelse och jämföra en del tongångar inom den nya majoriteten med sådana som våra taistoiter använde.
Efter riksdagsvalet i september underströk Jonas Sjöstedt i en debattartikel i DN att vänsterpartiet måste inse att valet var en katastrof: partiet har förlorat runt 30 procent av sina väljare sedan valet 2002 och över hälften av väljarna sedan valet 1998.
Förlusten beror enligt honom på partiets återgång till en traditionell politik.
”Under den tid då partiet breddades politiskt, tydligare tog avstånd från sitt kommunistiska förflutna, utvecklade sin feministiska syn och var mer realistiskt i sin ekonomiska polik så ökade stödet. Nu när partiets utveckling har uppfattats som den motsatta har väljarbasen snabbt krympt igen. Makten i partiet innehas nu av personer som motsatte sig vikiga delar av den förnyelse som präglade partiet under det framgångsrika 1990-talet. Det har också skett ett generationsskifte där många av de unga som tagit över gärna markerar sin distans till förnyelsen under 1990-talet.”
Därför efterlyser Jonas Sjöstedt en djupgående debatt där också förnyarna hörs. ”Det är dags för partiledningen att sträcka ut en hand till dessa förnyare och ge dem en roll så att partiet äntligen kan komma vidare i den interna debatten. Om inte detta sker ser det dystert ut. Fortsätter utträngningen av kritiska röster finns risken att vi har två vänsterpartier som ställer upp i valet 2010.”
Speciellt efterlyser han i debattartikeln en tydligare politik beträffande den offentliga sektorn, EU, miljöfrågor och feministiska aspekter.
Något svar verkar han fortfarande inte ha fått i DN. Han säger att han ”fått många positiva reaktioner av dem som tycker mer som jag i partiet, men bara surmulen tystnad ifrån de andra delarna av vänsterpartiet inklusive partiledningen”.