Kulturminister Tanja Saarela trasslar in sig allt värre i sina förklaringar. När det framgick att hennes ministerium skurit ned anslagen för kultur- och opinionstidskrifter, vänskapsföreningar, fredsorganisationer och en del andra bollades ansvaret till en början inom ministeriet, ingen tycktes ha känt till nedskärningen, det verkade som om en osynlig hand en mörk natt skulle ha strukit i momenten. Och strukit rejält: för vänskapsföreningarnas del med hela 56 procent, vilket innebär nedskärningar i verksamheten och uppsägningar av personal. För kultur- och opinionstidskrifternas del är nedskärningarna mindre, bara drygt 15 procent. Men också det är så mycket att Helsingin Sanomat i en rubrik antog att ”kartan över små tidskrifter måste ritas om” ifall nedskärningarna inte återtas.

Följande steg var att Saarela antydde att det var finansminister Eero Heinäluoma som med sina krav på nedskärningar höll på att ta död på kulturen. Hon lyckades övertyga sin man, verksam i filmbranschen, så effektivt att denne skällde ut finansministern och hotade honom med stryk. Finansministeriet hade visserligen i våras krävt att alla andra ministerier skulle skära ned sina utgifter för att finansiera jordbruksstödets inhemska del (och därmed t.ex. Björn Wahlroos’ lilla hobbyverksamhet). Men ministeriet hade inga speciella krav på vad som skulle bort.

Riksdagen var dock mera skeptisk än Saarelas man. Man misstänkte att kulturministern räknat med att påtryckningar från medborgarsamhället skulle tvinga riksdagen att höja anslagen på nytt. Förra kulturministern Suvi Lindén anklagade Saarela för att gömma sig bakom andras rygg och såg nedskärningarna som ett uttryck för hennes egna värderingar. Medan de omstridda anslagen beskars hade anslagen för t.ex. filmproduktion och musikexport ökat betydligt. Hon har förklarat sig ”se kulturbranschen som en ekonomisk möjlighet, en rätt för var och en och ett egenvärde”.

I regeringen började man också undra över nedskärningarna och utrikesminister Erkki Tuomioja skrev i sin dagbok på webben om ”en överraskande bomb dold i budgetboken”, som inte baserade sig på en medveten linjedragning av regeringen. Saarela svarade ilsket att det var konstigt att det förblivit oklart för någon medlem av regeringen vad nedskärningarna innebar. Men kanske det inte var så konstigt. Det hade inte varit tal om nedskärningarna under budgetrian och ministrarna fick det slutliga budgetförslaget, med bl.a. undervisningsministeriets nedskärningar, först några dagar innan de godkände förslaget i början av september. Det hela verkar närmast ha varit en kupp.

I ett skede vacklade Saarela och ville att riksdagen skulle kompensera nedskärningarna i mån av möjlighet och hoppades att inga tidskrifter skulle behöva läggas ned.

Men till slut försvarade hon i riksdagen den 9.11 sitt förslag och påstod att det inte funnits någon annan möjlighet. Hon ansåg att vänskapsföreningarna nu i stället borde effektivera sin medelanskaffning. Detta gäller uppenbarligen också kultur- och opinionstidskrifterna. I riksdagen kommenterade man att Saarela nu för första gången medgav att nedskärningarna var en medveten och överlagd åtgärd från hennes sida.

Peter Lodenius