Simon Norrthon och Basia Frydman på Dramaten. Foto: Roger StenbergDet ligger en skönhet på gränsen till vansinne över Sara Stridsbergs porträtt avValerie Solanas, den amerikanska misantropen och patriarkatets häcklare, stjärnstudenten i psykologi, horan, den hemlösa … kvinnan som sköt Andy Warholoch skrev SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men). Stridsberg skrev sin andvra roman Drömfakulteten – tillägg till sexualteorin (2006) om Solanas med (själv)utlämnandets intensitet, besinningslöshet och besatthet – ett mörker och ett ljus som flimrar för ögonen, skrev om skrivandet och kvinnligheten, kärleken och döden. Och skådespelaren Ingela Olssonbad henne skriva en Valerieroll. Stridsberg själv säger om både Solanas och Olsson att de alltid är beredda att förlora allt.
Pjäsen Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika rör sig ofta parallellt med romanen och manifestet. Den lyckas vara berättande utan att vara kronologisk. Scenerna flimrar förbi som i den dödssjuke Solanas feberheta tankar. Stundom skimrar de     en genialitetens drabbande klarhet, stundom mörknar de i en galenskapens aggressiva förvirring. Pjäsen i Klaus Hoffmeyers regi och Birgitte Mellentins scenbild skriver in sig i den amerikanska mardrömmen.

I en magisk och galen realism leker Hoffmeyer och Mellentin med högt och lågt, konventioner och klichéer. Och när första akten slutar i att Valerie kritiserar Andy Warhols (i Simon Norr-thons veka, parasiterande, genomskinliga gestalt) filmer ”för att de suger, för att de är dålig konst, för att det bara är knullkonst och fluktkonst och ingentingkonst” och han gråter och skrattar och hon tröstar med orden ”det är okej att göra dålig konst, det är inte skottpengar på det” klingar deras skratt ut i ett mörker av traditioner och tabun.
Olssons Valerie balanserar på gränsen mellan galenskap och genialitet samtidigt som hon suddar ut den gränsen och efterlämnar helt andra spår. I sin mörka gestalt på den gråa scenen flammar hennes repliker upp som facklor tillsammans med de otaliga cigaretter hon röker. Hon bränner upp alla andra bevis än den identitetsförlust som kärlekslösheten och våldtäkterna tycks efterlämna.
Ett ständigt uttalat I love you och SCUM-manifestets mantra att alla kvinnor instinktivt vet att det är fel att döda och att meningen med livet är kärleken ekar obönhörligt ut i ingenting. Och Noomi Rapaces vita änglalika älskarinna Cosmo girl är den blodiga oskulden som vittnar om samhällshelvetet. Hon uttalar sina repliker med en absolut oskuldsfullhet och icke-inställsamhet och hennes mörka blanka blick öppnar ett bråddjup i scenen.
Drömfakulteten är dialogen svindlande, lekande, dödsallvarlig … och av någon anledning fungerar den inte alltid lika bra i Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika som trots att den inte kallas det känns som en dramatisering av romanen. Men pjäsen bär det osynliga epitetet tillägg till genusdebatten och kastar in sin publik i en magisk, galen värld samtidigt som den kastar ett klart, nästan skoningslöst ljus över könsmaktordningen.

Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika. Av Sara Stridsberg. Regi: Klaus Hoffmeyer. Scenografi och kostym: Birgitte Mellentin. I rollerna: Ingela Olsson, Noomi Rapace, Basia Frydman, Anita Wall, Alexandra Rapaport, Simon Norrthon, Gunnel Fred, Douglas Johansson, Erik Magnusson, Christoffer Svensson, Calle Stjernlöf. Premiär på Dramaten, Målarsalen 19.10.

Sofia Aminoff

 

Lämna en kommentar