Rabbe Smedlund gör ett smygande finkänsligt porträtt av en till synes vanlig kvinna vars hemligheter man bara kan ana.

Följande vet vi: I Berlin levde fram till 1997 (då hon flyttade till Sverige) en kvinna som hette Charlotte och var transvestit. Hon var känd inom kultur- och gaykretsar, en engagerad person med ett stort intresse för vardagsföremål från slutet av 1800-talet. År 1960 öppnade hon Gründerzeitmuseet för att kunna visa sina skatter, men kom själv att bli museets största sevärdhet. Charlotte von Mahlsdorf verkar ha gjort ett stort intryck på de flesta som haft med henne eller hennes museum att göra. Inte minst på den amerikanske författaren Doug Wright, som skrev pjäsen Jag är min egen fru. I den beskriver han sina möten med Charlotte i Berlin och sina svårigheter med att skriva den pjäs om henne som han hade tänkt sig. Han tampas med begreppet ”en sann historia”: Vad är det egentligen som utgör en persons historia? Är det de faktiska händelserna i hennes liv? Eller är det hennes historia sådan hon själv väljer att presentera den?

I uppsättningen på Svenska Teatern skapar Rabbe Smedlund en Charlotte som utstrålar lugn och kontroll. Hon har en påtagligt stark integritet som paradoxalt nog gör mig desto mera nyfiken på henne. Trots hennes sävliga långsamhet – eller kanske just därför – fängslar hon mig. Med samma självklarhet som hon berättar om sina byråar och grammofoner, berättar hon om sitt liv. Hon är sitt museum. Och Smedlund är hon. Hennes självklarhet blir hans på scenen. Han gör ett smygande finkänsligt porträtt av en till synes alldeles vanlig kvinna vars hemligheter man bara kan ana.
Men någon hjälp av texten får inte Smedlund. Jag skall inte sticka under stol med att jag hade förväntningar på den prisbelönta pjäsen som har nått stor popularitet bl.a. på Broadway och i Stockholm. ”En fest för skådespelaren” skriver Svenska Teatern i sin marknadsföring. Knappast. Smedlund får kämpa hårt för att skapa den spänning som fattas i texten. Dialogerna ger inget utrymme för det sceniska uttrycket, och flera av de många bikaraktärerna verkar inte tillföra berättelsen något.
Men det finns undantag. Charlotte berättar om sin moster som en gång gav den då unga pojken en bok om transvestism. Och Smedlunds moster blir en rejäl kvinna, orubblig både i sin fysiska uppenbarelse och i sin övertygelse om rättvisa. Och det spelar ingen roll hurdan mostern var i verkligheten. För i Charlottes berättelse blir hon, med all sin underbara maskulinitet och sitt ridspö, en god fe och ett hopp om en mer tolerant värld.

Jag är min egen fru. Text: Doug Wright. Översättning: Magnus Lindman. Regi: Vesa-Tapio Valo. Scenografi: Erik Salvesen. I rollerna: Rabbe Smedlund. Svenska Teatern, Mini scenen, Premiär: 28.11.

Sanna Huldén

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.