Elisabeth Tang är generalsekreterare för den oberoende fackliga centralorganisationen CTU i Hongkong, som representerar 170 000 medlemmar i 84 fackföreningar. Det är bara 8 procent av Hongkongs 3,5 miljoner arbetare (hela befolkningen uppgår till 7 miljoner). Men så är organiseringsgraden bara 20 procent. Den av Kinas regering stödda fackcentralen FTU är dubbelt så stor medan Taiwan-stödda TUC är liten och blir allt mindre.
Strukturen på arbetsmarknaden i Hongkong har förändrats radikalt sedan de speciella ekonomiska zonerna öppnades i Kina, den största just på andra sidan gränsen. En stor del av Hongkongs industrier har flyttat dit. När Elisabeth Tang anslöt sig till facket 1982 var över en halv miljon industriarbetare anslutna till det, huvudsakligen kvinnor. Nu är det bara 90 000 industriarbetare kvar. De flesta av kvinnorna som tidigare arbetade i industrin är nu städare, portvakter eller arbetar i restauranger och på snabbmatställen som diskare o.s.v. Eller så kan de arbeta som hembiträden, men den marknaden domineras av indonesiska och filippinska flickor som har ännu lägre anspråk.

Redo att kämpa
I fastlands-kina har facket samma roll av hjälporgan för regimen som det haft i andra socialistiska länder. Också i Hongkong är de ”riktiga” fackföreningarna unga.
– Vi hade fackföreningar också tidigare, men de var närmast redskap för olika partier. Det var först på 90-talet som vi började bilda riktiga fackföreningar för att driva arbetarnas intressen. Arbetsgivarna var mycket negativa till det och risken var stor att de aktiva skulle få sparken, så de måste hela tiden arbeta underjordiskt och inte avslöja medlemmarnas namn innan vi hade tillräcklig styrka.
– Vi har ingen lag om kollektivavtalsförhandlingar och bara 5 procent har kollektivavtal – därför ser arbetarna inte nyttan av att höra till facket. Om arbetskonflikter uppstår hinner många få sparken.
Medlemsantalet ökar dock hela tiden, sakta men säkert.
– Fortfarande är det stora risker förknippade med medlemskapet, men arbetarna vill ta dem. Arbetarna som anslutit sig är redo att kämpa, de som tror på andra möjligheter väljer andra vägar. FTU kämpar aldrig, de är en del av regeringen. I vissa företag föredrar ledningen ett samarbete med FTU. Också under den brittiska tiden fram till 1997 föredrog de flesta arbetsgivarna FTU. Den koloniala regeringen var negativ till fackföreningar, men FTU var för den det minst onda.
– Inte hade FTU tidigare haft något med kolonialregeringen att göra, men när Deng Xiaoping i slutet av 70-talet proklamerade att Kina måste bli en marknadsekonomi och närma sig omvärlden genomfördes den nya linjen också i fackförbunden.
TUC på sistone har man inte just hört något av, utöver när förbundet genomfört någon aktion som varit förknippad med någon politisk utveckling i Taiwan.

Flexibelt nedåt
Tang säger att hon hör till den andra generationen av fackaktivister, hon anslöt sig 1982.
– Vi beslöt att inleda ett nytt kapitel, med verkliga fackföreningar som ser till medlemmarnas intressen och inte följer utländska regeringars linjedragningar.
Strejker innebär hög risk för avsked, så det är något man tar till först i sista hand.
– I stället använder vi olika taktiker som stör arbetsgivarna så mycket att de inte har något annat val än att tala med facket.
Sedan 1997 har man bedrivit en kampanj för minimilön.
– Den var inte så viktig så länge ekonomin expanderade, men 1998 inträffade en ekonomisk kris. Arbetsvillkoren har blivit mer och mer flexibla. Det betyder att våra medlemmars löner, speciellt de lägstavlönades, sjunker och sjunker. Därför behövs en minimilönelag för att skydda de mest utsatta. Först fokuserade vi på städare och portvakter som arbetade i statliga byggnader. Vi fick dem att komma ut i demonstrationer kring statliga byggnader som universiteten, och samarbetade då med studentorganisationer.
Två städarstrejker organiserades, den första år 2002 mot det danska städjätten ISS. Världen är liten, också i Finland var ISS målet för en städarstrejk ungefär 1970, där studenter var med på ett litet hörn.
– Förra året gick regeringen med på minimilön för den offentliga sektorn. Regeringen sade då att detta skulle vara ett exempel för den privata sektorn, men det har inte fungerat så.
Hongkong har fortfarande ingen lag om löner och arbetstider.
– Om en företagare skulle införa en arbetstid på 24 timmar skulle det fortfarande vara lagligt. Det finns inga bestämmelser om matpauser för t.ex. transportarbetare eller butikspersonal. Många förare måste äta under arbetets gång. Det var t.ex. en spårvagnsförare som kolliderade medan han åt. Hongkongs ekonomi är mycket framgångsrik, men arbetarna betalar ett högt pris för det.
Så nu funderar man på hur man ska gå vidare – kanske med en strejk riktad mot något stort företag. Städarnas villkor är usla, de får ingen ledighet och ingen lön för sjukdagar. Portvakterna måste arbeta 12 timmar om dagen sex dagar i veckan, och om de har t.ex. en timme arbetsresor om dagen ser de inte just sina barn.
– Nu är det mycket bättre för portvakterna i den offentliga sektorn, deras arbetstid är bara åtta timmar per dag, med samma lön.

”Förlorar jobb till Kina”
Regeringen säger att den inte vill blanda sig i den fria marknaden men också att ”om vi börjar med minimilön i den privata sektorn förlorar vi jobb till Kina”.
Målet för CTU är att se till att Kina på arbetsmarknaden anpassar sig till Hongkongstandard, inte tvärtom
– I Kina är situationen värre på arbetsplatserna än i Hongkong. Vi måste förbättra situationen hos oss. Vi måste ha ett starkt fack i Hongkong, vi måste ha lagstiftning om minimilöner o.s.v. På det sättet kan vi genomdriva en standard och lyfta situationen för arbetarna i Kina till vår nivå. Vi måste hjälpa dem till det. Det är en kapplöpning med tiden.
Elisabeth Tang säger att de hade tur när de grundade CTU före anslutningen till Kina 1997. Det kunde ha varit svårare nu.
– Många arbetare i södra Kina känner till CTU, de hör om oss i radio och TV, och läser kanske i någon Hongkongtidning. Fast det är ingen tidning i Hongkong har stött våra kampanjer, de ägs alla av storbolag. När vi för två år sedan hade en stor demonstration för minimilön den 1 oktober, som är Kinas nationaldag, intervjuades en demonstrant i TV. Han var från Shanghai och hade läst om demonstrationen i en tidning. Han var överraskad över att man i Hongkong inte ännu hade en minimilönelag, fast det var så avancerat, .
CTU strävar till att hjälpa kinesiska arbetare.
– Vi agerar i en del individuella fall, speciellt om det rör sig om arbetsgivare från Hongkong. Om de kränkt arbetslagen i Kina organiserar vi protestdemonstrationer i Hongkong. Vi försöker också stöda medborgarorganisationer som är mer neutrala och som verkar på arbetsmarknaden i Kina, sådana som inte organiserar, utan ger råd, lär folk läsa och skriva och erbjuder andra tjänster. Dessutom samlar vi in information om situationen i Kina för världen, och speciellt de internationella fackorganisationerna.
– Fackföreningarna i Kina blir inte verkliga fackföreningar om inte regimen förändras. Små tecken på förändringar kanske kan skönjas. Men den kinesiska fackcentralens främsta mål är att bidra till landets ekonomiska utveckling, inte att bråka.
– Kinesiska industriägare är mycket speciella mänskor med nära relationer till regeringen. Många arbetsgivare från Hongkong verkar ju i Kina. Allt emellanåt hör vi om kränkningar av arbetsgivarnas rättigheter i deras fabriker. När vi försöker reda ut saken samarbetar de lokala myndigheterna ibland med oss, ibland inte, speciellt om de har goda relationer med företaget. Kineser bryr sig mer om goda relationer än om lagar och förordningar. Det gäller kanske inte så mycket i Hongkong längre, men fortfarande gäller det i Kina och Taiwan. Det är allmänt känt att när en företagare från Hongkong flyttar till Kina är hans framgång beroende av goda relationer till de lokala myndigheterna, annars får han lätt problem med skattemyndigheterna o.s.v.