Om palestinierna får en egen stat innebär det ett stort steg framåt för dem, men alla problem kommer inte att vara ur världen och en del kommer t.o.m. att tillspetsas, tror den palestinske forskaren Abdel-Qader Yassine.
Och sorgligt nog kan det hända att många av de troende kan komma att drabbas av samma öde innan någonting som liknar fred uppnås i Palestina.
Under och efter en sådan konferens kommer israelerna till sist att definiera sin uppfattning av ”säkra (eller försvarbara) gränser”. Palestinierna kommer att söka etablera en palestinsk stat på Västbanken och i Gazaremsan.
Frågan är: Hur kommer denna stat att se ut?
Ett Företagsamt land
Palestina var på 1920-talet, när ”kampen om Palestina” började, ett land dominerat av jordbruk med högt utvecklade stadscentra som Haifa, Jaffa, Jerusalem och Nablus. Landet var känt i arabvärlden for sin intellektuella och kommersiella företagsamhet.
Genom andra världskrigets utbrott och fragmenteringen av den arabiska nationalismen (i syrisk, libanesisk, egyptisk o.s.v.) blev palestiniern akut medveten om sin känsla av att vara palestinsk. Den revolt för oberoende som palestinierna iscensatte mot britterna 1936-39 stärkte ytterligare denna känsla av nationstillhörighet.
Vid tidpunkten för 1948 års massutvandring av palestinier, hade landet för den vanliga palestiniern blivit källan till dennes nödvändiga upplevelse av mening. Det hade blivit stödet för deras vardagliga liv som bonde, yrkesman, intellektuell, handelsman eller konstnär.
Palestiniern som sökte skydd i de omgivande arabländerna rörde sig inte från en del av arabvärlden till en annan med en pendlares imponerande lätthet. I djupet, på de nivåer där deras politiska och existentiella verklighet skapades, hade de redan kommit att betrakta landet där de föddes som landet de fått sina myter, sina liknelser och sin moral från.
I palestiniern trädde från 1948 och framåt återvändandet in i medvetandet, och fattade där eld. Från den första generationen, som förde med sig visuella intryck av Palestina, till den andra, som växte upp i ghourbeh (ett tillstånd av alienerad exil), överfördes denna bild.
Från arabvärlden, men inte som en del av den; utan stat eller regering eller myndigheter att vädja till i en tid av kris; sittande nära en dörr på vars andra sida utplåning eller fångenskap väntade vid minsta tecken till bråk, kom palestinierna att återgå till sin ursprungliga palestinskhet för att överleva.
Hela världen med alla dess resurser har vänt sig mot oss, kom de att resonera. De blev tvungna att förlita sig på alla de knep och den list de lärde sig i sin ghourbeh. Redan innan de kunde börja skaffa ett eget förflutet hade allting rasat samman bakom dem; deras hemland, de sociala systemen och institutionerna, och den aktiva vardagsmytologins mosaik.
Ledarlösa, splittrade och hjälplösa hade palestinierna efter 1948 ingen möjlighet att sammanfoga sitt förflutna eller påverka förändringar i sin situation. De levde bakom de svartnade murarna i exilens skuggvärld; flyktingen, den ockuperade, tredjeklassens medborgare, den förskrämda främlingen med de statslösas resedokument. Och de väntade på Godot.
En skrämmande värld
Men ghourbehs främmande länder är en skräckinjagande värld att leva i, att växa upp i. Mellan palestiniern och världen han bebodde fanns alltid ett steg kvar att ta, ett steg skiljde honom från huvudströmmen i händelsernas flöd. Ett tomrum blev kvar mellan honom och de lagar som styrde hans verklighet, fanns mellan honom och den dansande folkmassan på golvet, mellan honom och en apelsinlund i Jaffa eller en vingård i Galiléen.
I Israel, där han utnämndes till ”israelisk arab”; i Jordanien där han blev ”jordansk medborgare”; eller i Libanon och Syrien där han helt enkelt blev ”flyktingen” – i alla dessa länder fanns ingenting annat kvar för palestinierna än en uppsättning outplånliga bilder av Palestina och minnen av molnlösa somrar som sträckte sig bakåt till 1948.
För de äldre palestinierna återstod ingenting utom kapitulationens narkotika och resignationen som vaggade dem till sömns. För den nya generationen återstod ingenting utom frågor som förblev obesvarade.
I flyktinglägren blev psykiskt och fysiskt våld regel. Resignationens våld. Hungerns och kylans våld. Främlingskapets våld. Ensamhetens våld. Våld i alla dess förödande former, våld som andra utsatte palestinierna för, och våld som palestinierna utsatte andra för, blev en förlängning av att vara palestinsk. Detta blev den dialektiska spänningen mellan palestiniern och den värld som omgav honom.
I de palestinska flyktinglägren lever folk ovanpå varandra. De bekämpar varandra. De håller varandra i grundlig tukt. De dödar varandra. De har gjort allt detta, inte så mycket mot den omgivande världen, som mot varandra.
Så när en ny generation palestinier hade växt upp hade de blivit mer än bara härdade av sin verklighet. De hade blivit avhumaniserade av den. Som hjälplösa invånare i en hjälplös exilnation började palestinierna hata. De började hata arabvärlden, västvärlden och de onda krafter på andra sidan gränsen som bar ansvaret för deras situation.
Fyra sorters palestinier har utkristalliserats under de gångna 57 åren: Västbanks- och Gaza-palestinierna, vars reaktioner på jordanskt och egyptiskt styre – senare israelisk ockupation – pendlat mellan trots och motvillig underkastelse. Flyktinglägrens palestinier, som stöptes i gatuliv, våld och uppror. Palestinierna som blev kvar och växte upp i Israel, vars isolering bara tjänade att fördjupa känslorna av främlingskap och som gjorde det möjligt för dem att skapa den rikaste palestinska kulturella och litterära produktionen. Och slutligen ghourbehs palestinier, som utgjorde det palestinska folkets och arabvärldens intellektuella och revolutionära elit.
Alla palestinier delar en påfallande stark nationalkänsla och psyke: En palestinier möter en libanes, en syrier eller vilken annan arab som helst. Han delar med honom språk, historia, självständighetskamp. Låt oss också anta att de delar, säg, ideologi, vision och socioekonomisk bakgrund. Men vad de inte har gemensamt är den psykiska spänning som har sina rötter i de samlade erfarenheter som började 1948; önskan att fly ut ur tiden in i palestinskhetens gränsöverskridande och kulturöverskridande antivärld, den eviga besattheten med det privata, det existentiella och det dunkla.
En egen stat?
I 2006 års argumentation finns det nu någonting som är värre än en stat på Västbanken och i Gazaremsan, och det är att inte ha någon stat alls. Åtminstone behöver palestinierna i så fall inte få sina näsor gnuggade i den israeliska militärockupationens spyor, i flyktinglägrens och hemlöshetens armod.
I den händelse att denna stat etableras kommer dess effekter på det palestinska samhället inte att bli mindre omstörtande än den serie händelser som 1948 ledde till kullkastandet och den veritabla förintelsen av den palestinska klasstrukturen och av värdesystemen. Men händelserna då betydde också att en ny medvetenhet växte fram.
Den palestinska staten reser emellertid alltför många frågor med alltför många ovägbara faktorer. Att försöka föreställa sig den på nuvarande tidspunkt är som att lägga handen på en spegelbild i vattnet.
Kommer den till sin ideologiska och socio-politiska struktur ge en riktig bild av de palestinska massornas känslor? Kommer vi att skapa förutsättningar för en stat som kan bli politiskt och ekonomiskt oberoende? Kommer vi att ge förutsättningar för ett folk att återsamla sin nation och sina landsförvisade?
Människorna kommer dansande av upphetsning att invadera gatorna. En spontan känsloexplosion kommer att utlösa en vilja hos massorna att delta i processen för att bygga en nation. ”De högljudda skriken blir glädjens och skrattens. Vi är inte längre ensamma, inte längre utblottade. Vi har återvänt hem, till VÅRT LAND. Vi har lämnat värdstatens ingenmansland bakom oss. Nu ska vi tända en eld och se den första gnistan flyga!”
Men visionerna är inte de samma när vi föreställer oss dem som när de förverkligas. Som det gick i Israel kommer det att gå i Palestina. Effekterna och resultaten av statstillblivelsen kommer att gäcka många förhoppningar.
Från 1948 och framåt har palestinierna behärskats av inre krafter att överträffa sig själva. Snart efter etablerandet av den nya staten kommer de att drivas av arrogans, överlägsenhetskänslor och ”det utvalda folket”-syndromet, som israelerna före dem. Kommer de inte från förtryckets förflutna? Har de inte överlevt den uppslitande exilens tillvaro?
Palestinsk kultur kommer med åren oundvikligen att genomgå dramatiska förändringar. Den kommer att avspegla självbelåtenhet. Bara en skugga av ghourbehs rasande passioner i poesi, musik, teori och vision kommer att överleva. Oavsett vilket socio-politiskt tryck som kommer att råda, kommer palestiniern förmodligen utifrån detta att skapa en ny uppsättning familjevärden och en ny grundläggande moral.
Utan ägodelar, berövade allt i ghourbeh, fann palestinierna i ordens passion ett redskap. Orden uttryckte revolutionen och skänkte en känsla av mening. Upprorets röster blev ett modersmål. I Palestina kommer blickarna att kretsa kring gränserna. Efter hand som de stabiliseras kommer ett socialt och politiskt liv att växa fram.
Återvändandet
För tillfället finns det 10 miljoner palestinier. En tredjedel av dem lever redan på Västbanken eller i Gaza, där den nya staten kommer att bildas. De som är villiga att återvända bland de övriga, kommer att göra det med varierande grad av entusiasm.
Även om en palestinsk stat i inledningsskedet får en stor känslomässig betydelse för alla palestinier, oavsett klassbakgrund, så är självklart flyktingarna de första som är intresserade av att flyktinglägren monteras ned så att det blir möjligt att återgå till ett normalt och stabilt liv.
Inte heller palestinska arbetare eller den lägre medelklassen, som nu lever i värdländer men utanför flyktinglägren har något att förlora på att lämna sina ghetton och kasta sina arbetstillstånd, för att i stället leva i sitt eget land.
Välbärgade palestinier, köpmän. yrkesutbildade, intellektuella och andra, kommer att undra huruvida denna palestinska stat kommer att tjäna deras ideologiska och ekonomiska intressen eller inte. De kommer att fråga sig om återvändandet är en resa framåt eller bakåt, innan de fattar sitt oundvikliga beslut.
Det är träffande frågor som palestinierna ställer. De riktar främst in sig på vems behov den nya staten kommer att tillfredsställa, och vems politiska intressen den kommer att inbegripa.
Utgående från självklarheten att varje palestinier kommer att få del och röst i det nya Palestina, kan man med kuslig säkerhet ändå förutsäga att en kamp om ledarskap och samhällssystem, kommer att följa på självständigheten.
Västbankens jordägare och bourgeoisie kommer att vilja skydda sina privilegier från inskränkningar från, säg, palestinska socialister. Också inom själva PLO kommer fraktionerna att tävla om ledarskap och om stöd från massorna för sina respektive visioner av den nationella frigörelsen och samhällssystemet.
Resultatet kommer att avgöra hur den nya staten kommer att samverka med Israel och med resten av världen.
De palestinska barn som nu föds och växer upp i ghourbeh lär med barsk känsla vad det betyder att vara palestinier. Den diffusa anknytningen till Palestina är en bister lärdom. När en ny stat är etablerad försvinner detta.
Mycket kommer att gå förlorat i det palestinska samhällets stridslystnad, dess auktoritetsstruktur, dess avståndstagande från traditionellt ledarskap, dess förlitande på spontanitet och företagsamhet, och alla de andra drag som en hel generation vuxit upp med under 58 år i exil.
De nuvarande förhållandena på Västbanken och i Gaza är inte tillräckligt bra för att göra området ekonomiskt livsdugligt. Men som separat stat, med ett legitimt moraliskt krav på del i oljerikedomen i arabvärlden, skulle så gott som säkert take-off kunna nås efter en jämförelsevis kort tid. En palestinsk stat kommer dessutom att ha kapacitet och know-how nog för att göra den till det mest teknologiskt framstående landet i arabvärlden.
Palestinierna har den högsta läskunnighetsprocenten i Mellanöstern och åren 1948–2005 utbildades enligt UNESCO-siffror fler akademiker än i något annat land i regionen.
Det palestinska folkets mänskliga resurser har under de senaste 58 åren svarat för de mest nyskapande idéer som någonsin introducerats i arabvärlden inom områden som bank- och affärsverksamhet, vetenskap, utbildning och de sköna konsterna.
Denna stora reservoar av expertis och initiativ kan garantera en ekonomiskt take-off som kommer att överglänsa allt som hittills skådats i regionen.
Ett eget land
Det blir med nödvändighet ett impressionistiskt porträtt, vilken bild vi än vill måla av en framtida palestinsk stat. Men en aspekt av porträttet blir inte impressionistisk. För den vanlige palestiniern blir den snarare påtaglig och verklig. Det är vetskapen om att befinna sig i ett eget land. Den vetskapen kommer att ha en fascinerande inverkan på medvetandet.
Jeeparna som kör längs Jerusalems och Nablus gator kommer inte att vara fyllda med ockupationssoldater. Ingen främmande polisman kommer att knacka på dörren mitt i natten för att lämna en ”preventiv häktningsorder”. ID-handlingen palestiniern bär kommer inte att vara den statslöses resedokument utan ett oskyldigt körkort.
Männen på trottoaren bär murarredskap för att bygga ett hus. De kommer inte att vara israeliska soldater som bär sprängämnen för att spränga huset i luften. När de söker arbete kommer de inte att behöva arbetstillstånd. När de fyller i en blankett behöver de inte våndas över tomrummet som ska fyllas i med nationalitet. Och slutligen, var än i världen en palestinier väljer att leva, så kommer denne att veta att i en krissituation, om han känner sig hjälplös, så har han någonstans att ta vägen. Han kan återvända.
Men till den dagen, tills en palestinier kan vinna tillbaka det som nästan alla i världen ser som sin födslorätt, kommer de att leva i ett dystert vakuum. De har ingenting att förlora. Absolut ingenting.
Skribenten är en palestinsk forskare och författare bosatt i Borås. Han är mångårig forskningschef vid PLO:s planeringscentrum i Beirut och Tunis och har publicerat 14 böcker om Palestinafrågan bl.a. The Political Encyclopedia of the Palestinian-Israeli Conflict.
Abdel-Qader Yassine
