Det innebär att nedläggningen av Perlos i Finland kommer att följas av kännbara nedskärningar i andra bolag. Det kan t.o.m. tänkas gå så att Finlands ekonomi på nytt börjar krympa i konkurrensen med de allt starkare asiatiska ekonomierna. Detta trots att det inte är oändligt länge sedan Finland var ett låglöneland för den svenska textilindustrin, som flyttade en del av sin produktion över Bottniska viken till Österbotten på 60- och 70-talet. Symaskiner är lätta att flytta, så när lönenivån stigit i Finland flyttades fabrikerna efter ”Fem goda år” – titeln på Anna-Lisa Sahlströms bok från 1977 – vidare, först till Portugal, sedan vidare till Östeuropa eller Asien.
Asien kommer tillbaka
som ekonomisk stormakt. Asien har under nästan hela vår kända historia varit den ekonomiskt tyngsta världsdelen. Ännu kring 1840 stod Asien för hälften av världens samlade BNP och först efter 1870 gick Västeuropa om Asien när det gällde BNP. Hundra år senare gick Asien på nytt om Västeuropa. Ännu är det visserligen långt kvar till den situation som rådde år 1000, då Asiens andel av den samlade BNP var över 70 procent (och då också Afrika var en större ekonomisk aktör än Europa med Ryssland). Men det 21:a århundradet är Asiens, det är klart.
Däremot är det inte så klart i vilken mån arbetsplatser direkt försvinner från Finland till Kina. Officiella beräkningar talar om några få tusen arbetsplatser, men alla siffror blir gissningar där man försöker bedöma vad som skulle ha hänt om ett företag inte hade etablerat sig i Kina – hade fler arbetsplatser bevarats i Finland eller hade företaget tvärtom fått slå igen?
Detta gäller också Perlos. Ny Tids utsände träffade i september i Peking Kari Häyrynen, chef för Perlos’ operationer i Asien, alltså inte bara Kina utan också Indien (och därmed för en allt större del av hela Perlos). Han medgav att många i Finland, speciellt efter Perlos’ föregående nedläggning, ifrågasatt satsningarna i Kina, men han ansåg att utan dem skulle man inte ha klarat verksamheten i Finland. Men det var i september, mycket hann förändra sig under höstens gång.
En lejd mördare
undrade vi förra veckan – ofint, det ska medges – om Perlos’ VD Matti Virtanen var, eftersom han började i bolaget den 4 december. Vi misstänkte att han inte på 40 dagar skulle ha hunnit sätta sig in tillräckligt grundligt i såhär komplicerade problem, utan att beslutet de facto fattats av styrelsen i processen som ledde fram till att föregående VD avskedades.
Men enligt Virtanen fattades det slutliga avgörandet först under de sista veckorna eller kanske de sista dagarna innan beslutet att lägga ner verksamheten i Finland (frånsett huvudkontor och utvecklingsenhet) tillkännagavs. Söndagens HS innehöll också en telefonintervju med Virtanen gjord just före och just efter en flygning mellan Joensuu och Helsingfors, den intervjun var helt innehållslös. Men i lördagens Taloussanomat ingick en annan telefonintervju med honom, gjord när han befann sig i taxi mellan Münchens flygfält och hemmet någonstans i Bayern. Den var högintressant, gjord av Merja Saarinen. Virtanen konstaterar att han inte när han anställdes var riktigt medveten om hur illa det stod till.
– Jag visste när jag började att min viktigaste uppgift var att förbättra bolagets lönsamhet. Hur omfattande saneringen måste bli stod dock klart för mig bara så småningom, egentligen först just före julen. Slutligen framstod problemens vidd klart först under de allra senaste dagarna och t.o.m. timmarna innan vi meddelade om samarbetsförhandlingar.
Under nattens timmar
blev det kritiskt. På eftermiddagen och kvällen fredagen den 12.1 gjorde Virtanen och den övriga ledningen ett sammandrag av de utredningar som gjorts, drog sina slutsatser av detta och sammanställde under veckoslutet materialet i en sådan form att det kunde läggas fram för styrelsen. Resultatet från det sista kvartalet förra året och utsikterna för detta år blev klara under måndagsnattens första timmar.
Så fattade styrelsen sina beslut som kungjordes samma dag. Denna redogörelse för tidtabellen öppnar oroande perspektiv. Tänk om man under de stressiga timmarna natten till måndagen inte hann fundera på alla aspekter ordentligt? Tänk om något simpelt räknefel hade smugit sig in i resultatkalkylen? Tänk om beslutet därför var förhastat? Det skulle man av prestigeskäl knappast kunna medge.
Virtanen medger att nedläggningen kan slå hårt mot dem som arbetat länge i fabrikerna i Finland.
– Förändringarna är ändå inte beroende av mänskorna i Nordkarelen. Man måste komma ihåg att det är fråga om så stora saker, hela globaliseringsprocessen, att varken Perlos eller jag kan något åt det.
Nattsömnen störs inte
av operationer som denna, säger Virtanen.
– Inte har jag ändå haft några sömnlösa nätter för denhär sakens skull. När man gått igenom olika alternativ och fakta om hur vi kommit fram till dagens läge är det ord och inga visor. Alternativen är få och lösningarna relativt enkla. När man gått igenom allt detta har man inte längre någon orsak att förlora nattsömnen.
Perlos är intressant för Virtanen för den skull att ”det är ett mycket konkurrenskraftigt bolag med strålande kunder och strålande personal, fast det inte är lönsamt”. Han tror att han med sina erfarenheter kan hjälpa Perlos att komma på torr mark. Han har bakom sig en karriär i Nokia, Compaq, HP och Solectronic i Finland, Tyskland och USA och har varit med om ett antal större operationer som medfört uppsägningar i stor skala.
Yrkessanerare
började anställas i Finland för att göra det smutsiga jobbet och avskeda anställda i stor skala under 80-talet, framgår det av en översikt i HS i anslutning till intervjun. Den första som blev känd för det var Pekka Laine, som anlitades av företag i svårigheter och hann säga upp tusentals arbetare på olika håll. När det meddelades att han skulle fortsätta från något företag i Salotrakten mot Dalsbrukshållet väckte det stor oro bland arbetarna där, och med all orsak. Han fick öknamnet Musta Pekka, Svarte Petter.
När han skulle sanera landets varvsindustri gick det dock illa. Wärtsiläs och Valmets varv slogs ihop till Wärtsilä Meriteollisuus, som under Laines ledning ganska snabbt gick i konkurs. Martin Saarikangas, som varit chef för Wärtsiläs varvsgrupp men ”deporterats” till USA, hann rädda de gamla Wärtsilävarven i Helsingfors och Åbo som nu lever vidare i norsk regi. Flera tusen arbetsplatser räddades, mot alla odds. Laines insats var ett skolexempel på en sanering som slog fel.
En som också hann lägga ner många arbetsplatser på olika håll var Tapio Hintikka, som under 90-talet och under detta årtiondes första år verkade i Tampella, Rauma-Repola, Nokia och Sonera så att över 4 000 mänskor gjordes onödiga.
Också Kari Häyrinen
ställs nu inför sanerarens problem. Han har samma bakgrund som Virtanen, han är en knappt 50-årig diplomingenjör som verkat huvudsakligen utomlands och till stor del inom IT-industrin. Fabrikerna i Kina är nya och hittills har ordet personalnedskärning säkert låtit mycket främmande. Men saneringsprogrammet säger att 4 000 arbetsplatser (av 13 000) ska bort, och då faller en del på Kina.
Något sådant var knappast aktuellt i september och också om det varit skulle en journalist på besök naturligtvis inte ha fått veta det. Börsens regler är mycket strikta. Ny Tids utsände undrade hur stor del av produktionen som går till Nokia, högst ungefärligt. Nej, då måste man samtidigt meddela om det på börsen. Ändå så ungefärligt att man säger att över hälften säljs till Nokia? Nej, inte ens det. Fast i föregående kvartalsrapport hittar man antagligen en siffra. När meddelandet kom om de radikala nedskärningarna sades det att 90 procent av produktionen (uppenbarligen från fabrikerna i Finland) går till Nokia.
Arbetskulturen i Kina
får man däremot diskutera utan att det behövs ett börsmeddelande om saken. Kari Häyrinen beskriver kineserna som ett företagsamt folk. Ett problem är det hierarkiska tänkandet som innebär att underlydande inte vågar göra något på eget initiativ, utan väntar på direktiv uppifrån.
– De är otroligt effektiva mänskor om man leder dem på rätt sätt, men självstyrande team fungerar inte. Om det är något som inte funkar kommer man inte och rapporterar det.
Språkproblem förekommer naturligtvis. I ledningsgruppen talar alla engelska, men på lägre nivåer gör man det inte nödvändigtvis. Kari Häyrinen har aningen dåligt samvete för att han inte hunnit försöka lära sig kinesiska.
Han ser Kina som en långt utvecklad verksamhetsmiljö. Byråkratin är inte så farlig, anser han.
– En utmaning är att hålla kvar goda anställda. Folk hoppar från jobb till jobb för att få högre lön och också minimilönen höjdes nyligen. Perlos strävar efter att ge karriärmöjligheter genom utbildning. Tillväxten har ju varit så snabb här i Asien att det varit möjligt att ge nya uppgifter med större ansvar. Men ofta är anställda lojala mot en speciell förman, inte mot företaget.
Ett etiskt ansvar
har företagen enligt Häyrinen också.
– Vi har ett visst ansvar för att vi verkar enligt allmänna företagsekonomiska principer. Som finländare har vi en viss inbyggd etisk kod. Det uppskattas att man spelar rent spel utan tricks.
Häyrinen betonar att åtminstone Perlos aldrig kommit till Kina för att suga ut folket. Snarare bidrar man till att öka välfärden. Hur den välfärden ska fördelas är en politisk fråga. Skillnaderna mellan den rika östra delen och den fattiga västra delen är dock så stora att det inte särskilt länge kan fortsätta som nu. Investeringar i västra Kina kan befrämjas genom infrastruktur och högskolor, men direkta subventioner förbjuds av WTO.
Han anser det anmärkningsvärt att såhär stora förändringar som skett i Kina skötts så väl. Välfärden har stigit och mänskors frihet har utvidgats på ett kontrollerat sätt.
– Det är värt att undvika plötsliga rörelser så att det inte skvalpar för mycket i en såhär stor kopp.
Vad fackföreningar beträffar har man nog sådana vid några fabriker, men enligt Häyrinen har de fungerat närmast som personalklubbar, de har ägnat sig åt hygien, bespisning, transporter och liknande och de har mest bestått av avdelningschefer. Men Perlos har inget emot fackföreningar som i högre grad påminner om våra.
Kostnadsnivån i Kina kommer att stiga, men den andra stora fördelen, de stora marknaderna, blir bara större när köpkraften växer.
– Kina kommer inte att förlora sin konkurrenskraft under min tid, tror Häyrinen. Däremot kommer naturen inte att tåla en fortsatt expansion.
PL
Peter Lodenius
