Vänstervågens Latinamerika – i spetsen för oppositionen mot nyliberal globalisering eller åter en hopplös utopi?

Lördagen den 10 februari arrangerade Ariel-föreningen en paneldiskussion i Helsingfors med temat ”syd-norddialogen under Hugo Chávez era”. Arrangörerna ville skapa ett forum för en kritisk diskussion om de politiska händelserna i dagens Latinamerika, med emfas på förändringarna i Venezuela. Både de regionala och globala inverkningarna skulle synas.
Ämnet är aktuellt dels på grund av kontinentens roll i det geopolitiska drama som utspelas i vår USA-centrerade värld, dels på grund av de motstridiga tolkningarna av själva fenomenet Chávez. Latinamerika i sin helhet har under de senaste åren tagit ett par steg mot vänster med invalda presidenter som representerar olika valörer av socialism, från den radikale Hugo Chávez till de mera moderata Luiz Inácio Lula da Silva och Néstor Kirchner.
I Bolivia, Peru, Ecuador, Nicaragua och Uruguay ser vi en liknande utveckling. Är detta ett sammanträffande, eller går det att skönja gemensamma faktorer inom samtliga länder som kunde förklara denna politiska synkronism?

En samstämmig panel
Jussi Pakkasvirta, professor i världspolitik vid Helsingfors universitet och ordförande för panelen, öppnade diskussionen genom att konstatera att de äldre ”vänsterrörelserna” finns kvar i Latinamerika – till exempel APRA och peronism – medan det som nu sker bör tolkas som en ny våg, speciellt i Venezuela och Bolivia.
Öppningstalet följdes av Gustavo Garcias presentation i vilken han underströk de progressiva sociala reformerna som Chávez regering har åstadkommit. Garcia, som är koordinator för Círculo Bolivariano de Finlandia, riktade skarp kritik mot västerländska massmedier, vilka enligt honom får sin information enbart från privata källor i Venezuela. Också Helsingin Sanomat fick ris på grund av sitt sarkastiska och illvilliga sätt att porträttera händelserna i landet.
Garcias tal följdes av kommentarer från resten av panelen. Det rådde ett samförstånd om att det som sker i Latinamerika är föga överraskande med tanke på områdets historia. Ekonomen Kent Wilska såg fenomenet som en naturlig pendelrörelse efter 15–20 år av nyliberal politik medan journalisten Hanna Nikkanen påminde om att Chávez var av ringa betydelse tills kuppförsöket år 2002 placerade honom på världskartan. Hon tillade att USA:s fientliga retorik mot Venezuela bör tolkas som ett ytfenomen – i verkligheten samknyter den blomstrande handeln ländernas intressen.
Markku Ruotsila inflikade att det inte på statlig nivå kan finnas en dialog då de ideologiska skillnaderna är så stora. Däremot menade denna forskare att Chávez får stöd från flera folkrörelser i USA. Historieprofessorn Michael Parrish från San Diego underströk hur kampen för ett mera fristående Latinamerika är en återkommande företeelse; frågan är hur man bygger en självständig stat med någon grad av socialism då man samtidigt omringas av kapitalistiska länder.

Historiska trender

1980-talet betraktas av flera latin-amerikaner som ”det förlorade årtiondet”. Begreppet syftar på skuldkrisen som började med Mexikos betalningsproblem 1982 och som därefter spred sig till andra högt skuldsatta länder i Latinamerika. De drastiska nedskärningsprogrammen och den påföljande sociala misären kom att brännmärka en hel generation.
Jag bodde själv åren 1983–1986 i en medelklassig småstad i Sydkalifornien och gjorde flera utflykter till Tijuana, storstaden på andra sidan gränsen. Kontrasten mellan dessa närliggande städer, dessa två världar, var obeskrivlig.
Det följande årtiondet, 1990-talet, markerades av marknadsliberalistiska omstruktureringsprogram. Idén var att kontrollera inflationen genom en fortsatt åtstramning av den offentliga sektorn. Ekonomerna som jobbade för Internationella valutafonden och Världsbanken såg formateringen av kontinentens ekonomier enligt västerländska recept som ett effektivt sätt att locka investeringar. Vågen av privatiseringar motiverades av högre effektivitet, medan detta också öppnade dörren för utländska företag att köpa sig in på marknaden.
Kritikerna och en stor del av befolkningen i Latinamerika såg detta som ett uttryck för främmande makters interventionism. Idag medger flesta experter, även ekonomen John Williamson som hittade på begreppet ”The Washington Consensus”, att reformerna i flera avseenden misslyckades. Kontinentens grundproblematik står alltjämt oförändrad – vitt utspridd fattigdom, segregation och världens mest ojämlika inkomstfördelning.

Monroebumerangen?

I de flesta av Latinamerikas länder har det koloniala arvet skapat en säregen samhällsstruktur: en liten härskande elit på toppen, en relativt tunn medelklass och en stor ”underklass” av arbetare, arbetslösa och etniska minoriteter. Då detta arrangemang liknar mera ett feodalsamhälle än en fungerande demokrati är det föga häpnadsväckande att de politiska svängningarna ofta blir häftiga omvälvningar: från Batista till Castro, Allende till Pinochet, García till Fujimori.
De inre strukturerna reflekteras också i Latinamerikas externa relationer. Man påminns om 1960-talets dependencia-rörelse som blev känd för sin kritik av både moderniseringsteorier och kontinentens vasallförhållande till yttre makter – först Spanien och Portugal, sedan England och USA. Idag finner vi en fortsättning på denna kritik via Världens socialforum.
Det är på grund av ovannämnda omständigheter som dagens demokratidiskussion förknippas med både social rättvisa inom de enskilda staterna och kravet på autonomi gentemot externa makter. Här utgör Chávez ett intressant fall, där sympatisörerna ser honom som galjonsfiguren för kampen för självständighet, rättvisa och opposition mot västerländsk imperialism.
Motståndarna ser honom som en enväldig härskare som trampar på mänskliga rättigheter och som driver ut alla de som inte passar in i den nya samhällsordningen. I USA betraktas han inom den nuvarande administrationen som ett direkt hot mot landets intressen, åtminstone på retorisk nivå.
Det är givetvis Venezuelas roll som oljeproducent som influerar områdets geopolitiska spel. Energipolitiken är också en av de trumfkort Chávez använder för att påskynda regionens integrationsprocess; tanken är att göra kontinenten så gott som självförsörjande gällande energi och att fördjupa samarbetet mellan länderna.
Den geopolitiska bilden kompliceras ytterligare då vi tar i beaktande Irakfiaskot, världens energipriser och det växande samarbetet mellan Kina och Latinamerika. I USA diskuterar man öppet om hur grannarna i södern förlorades till ”Kina”, till “Chávez” eller till ”socialismen”. Man har även ställt frågan om detta hade kunnat ske utan kriget i Irak.
Historien får avgöra vem som gynnas mest av de processer som är i gång, men oberoende av om man tillhör sympatisörerna eller kritikerna kan man inte förneka att den bolivarianska revolutionen mår bra och att kontinenten har tagit ett par steg mot större integritet. Detta speglas i den växande oron inom USA:s ledning – håller Latinamerika på att omformulera Monroedoktrinen?

Mikael Kanerva

Lämna en kommentar