Jag ville också ”bo i huset”! Men precis som Byggmästars diktjag har jag ett problem med väggar (och inte bara väggar utan i stort sett allt; golv och diskbänkar, toalettstolar, mattor och tvättmaskiner). Efter skilsmässan har mitt intresse för hushållet minskat radikalt och ensam med fyra små är det faktiskt inte mycket man hinner städa. Ett genuint paradigmskifte eftersom ett Riktigt Hem har stått på min agenda ungefär så länge jag kan minnas.
Varje skilsmässa innebär väl i någon bemärkelse en utrensning och i mitt fall var det inredningstidningarna som rök först.
Genom många långa år, och gud vet hur många lägenhetsbyten och turer till Ikea har jag släpat på bilden av familjeidyllen,  men nu vill jag inte läsa om olika sorters kökshyllor, eller se den rosenkindade medelklassen förevisa sina äckliga nyrenoverade sommarhus.
Jag har fått göra upp med bilden av mig själv och accepterat att mina barn sannolikt aldrig kommer att komma ihåg mig för mina flitiga händer eller mina biodynamiskt odlade grönsaker.
Vad kommer de att minnas mig för? Fan vet. Kanske för att jag stod i strumpbyxor och ylade ”me abrazaría al diablo sin dudaaar…”? Eller för att jag förklarade att mamma är som Shakira och pappa som Alejandro Sanz?
Hustrun i mig har abdikerat. Vik hädan fornlämning, här finns numera bara en ensamförsörjare! Och det är – åtminstone på det abstrakta plan vi befinner oss – en alldeles annan sak.
I praktiken är naturligtvis skillnaden marginell eftersom mitt gode ex figurerar här så gott som varenda dag (tacka gud för det – hur skulle jag annars klara av att jobba med fyra små?!) men som ensamförsörjare är det inte längre angeläget att sysselsätta sig med idyller.
Jag ritar inte längre bottenplaner.
Jag tänker inte längre i termer av gardiner och släktfester och receptsamlingar (det är de facto ganska länge sen jag tog fram en kokbok och lagade ”något medelhavsinspirerat”).
Jag har bytt ut hustrulooken (lagom nedtonad, au naturel) mot lähiömammalooken (bling bling, jeans med låg midja) och jag har köpt en vibrator och förlängt mina barns dagisdagar.
”Yo ya no soy yo, ni mi casa es ya mi casa”.
Hur ser då mitt drömhem ut nuförtiden?
Det enda jag kommer att tänka på  är några ord av författaren Rakel Liehu som jag har antecknat i ett häfte. Hon sa (helt enkelt): Den som inte har något annat att hålla i, den får hålla i vinden.
Också Eva-Stina Byggmästar talar om ett annat rum, en annan tillhörighet, för dem som har lite svårt för det där med väggar:
Och då när jag övat / lungorna att andas drömluft / och lärt mig skogarnas och sjöarnas språk, / då skulle de hämta mig. / Visa mig stället / för de vilsna, / de som världen sparkat ut / och gett en enda gren att hålla,  / drömmens.