Att ge ut alla The Clash singlar kan låta som en fullständigt meningslös idé, eller kanske snarare som en idé vars mål är mera pund och dollars i någon girig skivbolagsboss fickor. Kanske i madrassen hans också. The Clash har inte lyckats undgå exploatering. Det grövsta exemplet var säkert då H&M sålde t-shirts med clashtryck. Förmodligen vred sig redan en och annan punkare av olust då Levi’s marknadsförde sina prylar till tonerna av Should I stay or should I go, för övrigt den singel jag klarar mig bäst utan.
Ändå är det med förtjusning jag beskådar den senaste clashsamlingen, trots att det ju utkommit både en och annan motsvarighet under årens lopp. Vad gäller musiken så är den fullständigt lysande. The Clash var Englands bästa punkband, det står bortom allt tjafs. Det som däremot är anmärkningsvärt med The Singles är dess smakfulla form. Varje singel är en kopia av sin brittiska originalutgåva, ja själva cd-skivan är utformad som en vinylsingel – spår inkluderade. Singlarnas omslag vittnar om en intensiv epok i den brittiska musikens historia och det är välkommet att de inte möter glömskans obarmhärtiga famn. Särskilt som de är jävligt fina.


Varje singel kommenteras dessutom av någon tillräckligt betydelsefull person, och det gör singelboxen till en mångsidig och välkommen helhet. Författare som Irvine Welsh, indielegender som John Squire, och Englands tuffaste back någonsin Stuart Pearce levererar alla den personliga historien bakom deras favoritlåt med The Clash. Nackdelen med det hela är att boxen förmodligen kostar en hel del. Det brukar ju vara så då det smakar. En del hyggliga bonuslåtar från b-sidor utgivna i andra länder, promon och låtar från tolvtummare finns med, antagligen för att göra samlingen mera attraktiv. För trots allt, de här låtarna finns redan på albumen som man kan skaffa för mycket billigare summor om man inte redan äger dem. Men för den som tappat sina gamla sjutummare i någon flytt på 80 – talet så är den nostalgiska effekten antagligen nära fullkomlighet.
Ytterligare en aspekt bör dessutom lyftas fram; de låtar som valdes som singlar är inte nödvändigtvis de bästa låtarna som The Clash gjorde. Ok, Tommy Gun, Hitsville UK och (White Man) in Hammersmith Palais är knappast sämre än Train in Vain, men inte nödvändigtvis bättre heller. Ergo: om du är fattig så satsa på albumen och köp lite festvirke för skillnaden. Det brukar vara kul att sjunga med i texter som ”if Adolf Hitler flew in today they’d send a limousine anyway”. Om du har lite extra i börsen så är det här däremot en hygglig investering. Står valet mellan pensionsförsäkring och The Singles så är valet enkelt, speciellt som musikens bäst före datum inte kommer att passeras på väldigt länge.

Sebastian Bergholm

Lämna en kommentar