Bildkonsten är till sin natur gränsöverskridande, därför lever många bildkonstnärer ett internationellt liv. En som själv aktivt verkat för kontakter över gränserna är Ulrika Ferm, som visat att man kan göra det utan någon stor organisation.

Konstnären Ulrika Ferm bor och arbetar huvudsakligen i Berlin, men verkar fortfarande också i Vasa. Hon är en av de drivande krafterna inom konstgruppen Platform som aktivt knutit kontakter mellan bildkonsten i svenska Österbotten och i andra delar av Europa.
Ulrika studerade vid konstskolan i Nykarleby och fortsatte sedan på magisterprogrammet Pallas vid Konstindustriella högskolan (TaiK) i Helsingfors. Sedan for hon till Berlin som utbytesstudent för ett år.

– Jag har nog bara blivit hängande i Berlin. Kanske det är så att man behöver förebilder. Jag minns att jag blev fascinerad när jag som konststuderande i Nykarleby läste en artikel i Husis om Robert Lucanders liv i Berlin. Av möjligheten att leva utomlands som konstnär. Berlin verkade nog inte heller helt fel för en landsortsflicka på lite på tjugo, som då ännu inte satt sin fot på kontinenten. Senare råkade det bara bli Erasmus-utbyte för tio år sedan just till Berlin. Sen dess har jag haft åtminstone en kappsäck och några lådor i någons källare i Berlin. Nu börjar det nog snarare likna ett ordentligt flyttlass.
– Orsakerna till att jag stannat i Berlin har varierat genom åren, det har handlat om arbetsrum, arbetsmöjligheter och familjeskäl. Mina flesta jobb och utställningar har jag i Finland och jag har ett arbetsrum där. Jag är också fortfarande involverad i Platform.
– Men det är lättare att överleva här i Berlin, levnadskostnaderna är lägre. Här händer också mera och här möter man flere konstnärer. Här samlas mänskor med en alternativ livssyn. Det underlättar om man omkring sig har många män-skor med samma sociala och politiska syn. Fast kanske det också är bra om omgivningen väcker motstånd …

Övervakning och makt
Numera är Berlin också viktigt för Ulrika genom de motiv staden ger.
– Många av mina senaste arbeten handlar om sådant som har med Berlin att göra.  Ett projekt nyligen handlar om platser som amerikanska militärer som varit stationerade i Berlin vill se när de kommer tillbaka på besök.
Det är platser som gränsbron där spioner utväxlades och en signalspaningsstation uppe på den konstgjorda kullen Teufelsberg i det annars så platta Berlin. En bild i serien visar en grupp motorcykelpoliser, som tydligen bereder sig för att eskortera någon viktig person. Medan signalspaningsstationen påminner om övervakningssamhället utstrålar polisbilden makt, och det är också så som Ulrika vill se den.
– Det är just sådana aspekter i fotot om intresserar mig, säger Ulrika och hänvisar till den amerikanske fotografen och fototeoretikern Alan Sekula:
– Han kallade sin första stora retrospektiva utställningen ”Fyra lektioner i foto för småborgare” och rubrikerna för lektionerna var Glädje, Avundsjuka, Medlidande och Skräck. Det är träffande rubriker, fast kanske inte helt uttömmande. Jag tycker väldigt mycket om hans arbeten. Han involverar sig själv och hans foto har relationer till målning. Han jobbar mycket essäistiskt. Kanske det är hans sjömansbakgrund som fått honom att skildra havet som ett bortglömt territorium under globaliseringen. I ganska omständliga, långa diaserier har han dokumenterat sjömäns och flyktingars öden. Han skriver också.
I Nykarleby ägnade sig Ulrika åt målning, men sedan hon blev klar från skolan har hon jobbat mest med fotografi. Hon har också verkat som kurator för utställningar. Förra våren gick hon för en utställning på Elverket i Ekenäs praktiskt taget igenom hela det katalogiserade materialet i fotoarkivet i Ekenäs museum. Bland det som visades i utställningen fanns även fynd ur det oändliga okatalogiserade materialet: misslyckade passfotografier  av värnpliktiga och en bild av briggen Ekenäs som förliste utanför Galway på Irland (se s. 4). Tillsammans med Mika Hannula var hon kurator för iD, en internationell utställning av nutidskonst som Platform arrangerade i Vasa 2003.

Gränsöverskridande
Hennes viktigaste insats är nog Platform, konstföreningen som hon och några likasinnade grundade i Vasa år 2000. Gruppen har trots sina begränsade resurser haft en omfattande, gränsöverskridande verksamhet.
Ulrika Ferm berättar att idén till Platform uppkom när hon jobbade med ett EU-projekt riktat till konstnärer, där en del av projektet var att skapa utbyte, konstnärer utifrån bjöds in för att berätta om sitt arbete för gruppen.
– Vi, eller åtminstone jag, tyckte att det var givande bara att se en konstnär berätta vad han eller hon gör. Nu tror jag till och med att vi fattat hur fint verkligt utbyte kan vara. De inbjudna residenskonstnärerna gör konst på orten, som ofta involverar andra än bara oss. Det är konst som när den är som bäst, verklig kanske.
– I Österbotten saknar eller saknade konstnärer impulser utifrån och när EU-programmet var på upphällningen ville åtminstone jag fortsätta att ordna utställningar och be in sådana konstnärer som intresserar oss. Då föddes tanken om ett galleri eller projektrum.
– Vi märkte att  det fungerar bättre om konstnären kan och vill stanna lite längre. De ska helst göra något som är platsrelaterat eller arbeta så att lokalbefolkningen blir involverade. Så att konsten faktiskt görs på plats – gärna också för och med någon, kanske. Vi hoppas sen att konstnären till slut presenterar resultatet av sitt arbete i vårt galleri på nåt sätt. Vi ger honom ett rum eller en ram i staden.
För verksamheten får Platform understöd från Svenska kulturfonden, Centralkommissionen för konst, Österbottens konstkommission och Vasa stad.
Platform har byggt upp ett samarbete med liknande grupper runtom i Europa, och speciellt i olika perifera områden. Nästa gästkonstnärer Hüseyin Alptekin och Camila Rocha kommer från Istanbul. De kommer att göra ett projekt där de skapar ett vardagsrum av bilder som de samlar på plats ur lokala vardagsrum. Samarbete finns också bl.a. med Dublin, Iasi i Rumänien, Ljubljana, Rotterdam och Bratislava. I somras ordnade Platform ett seminarium om konst i periferier där en av grundtankarna var att det ibland kan vara en fördel att arbeta utanför mittfåran. Det är lättare att hitta något eget.
I början var vistelsetiderna i Vasa kortare, vilket gav fler utställningar, som mest tio under ett år, vilket enligt Ulrika var vansinnigt. Sedan förlängdes vistelsetiden, så att den nu är minst två månader.
För konstnärerna i Platform öppnar sig liknande möjligheter till att arbeta utomlands. Om ett kortvarigt projekt i Warszawa de senaste veckorna rapporterar Ulrika här intill.
Ulrika berättar om  en workshop i Como norr om Milano som blivit en viktig del av bildkonstlivet i Italien. Veckorna där var mycket intensiva. Ulrika berättar att hon inriktade sig på livet i en fabrik som blivit tillhåll för illegala immigranter. En del av resultatet, både foton och intervjuer, visade hon på en grupputställning som hölls i Milano i höstas.

Rikt liv, och fattigt
Dehär olika sammanhangen ger ett rikt liv, dock inte strikt ekonomiskt sett.
– Man håller sig just och just över fattigdomsgränsen, åtminstone jag, konstaterar Ulrika.
– Jag har haft jättetur hittills, även om de två senaste åren har varit lite ”tunga” för att det varit knapert utan finskt arbetsstipendium i ryggen eller stödet av en engagerad gallerist … Jag får se an hur det går ihop. Jag frilansar med layout och sådant. Från Berlin känns Finland ibland långt borta och litet, jag har en känsla av att det är en begränsad marknad.
– Jag tycker om att göra konst. Ibland brukar jag skämta om att det är det enda jag kan. Jag skulle gärna undervisa mera. Visserligen tar det upp mycket energi, men undervisning kan också vara givande. Jag hade nyligen ett uppdrag att föreläsa om fotohistoria här i Berlin och var med som gästkonstnär på en workshop i Irland. Båda uppdragen visade sig vara otroligt utmanande, givande och lärorika. Men heltidsjobb har jag inte sökt. Jag är väl rädd för att det skulle ta för mycket tid och energi från det egna konstnärliga arbetet. Fast ibland ser man ju bevis på att det går att kombinera …
Något som också tar energi är att bo på två ställen, men det tänker Ulrika inte sluta med. Som konstnär har hon det lättare i Berlin, men identiteten som finlandssvensk och Vasabo är starkare, och hon är skriven i Vasa.

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar