Ingen är profet i sin hemstad – det tycks också gälla den nordiska samhällsmodellen. Den bygger på en relativt hög skattenivå som finansierar omfattande sociala tjänster och den har tidigare varit internationellt omstridd, man har på konservativt håll förfasat sig över skattetrycket, som man tänker sig begränsa företagsamheten och därmed också tillväxten. Under de senaste åren har ändå en rad internationella jämförelser konsekvent placerat de nordiska länderna i topp också utgående från rent ekonomiska kriterier. De nordiska länderna är inte bara mer jämlika och socialt rättvisa än andra utan de har också större konkurrenskraft. Så har den liberala ekonomiska elitens World Economic Forum flera år i rad utropat Finland till landet med den högsta konkurrenskraften i världen.
När årets forum hölls i Davis förra veckan uppmanade Angel Gurria, generalsekreterare för OECD, som ju inte heller precis är någon vänsterorganisation, med stort eftertryck andra europeiska länder att ta lärdom av de nordiska välfärdsmodellerna och speciellt Finlands och Islands satsningar på utbildning, forskning och utveckling.
– Det är inget under att dessa länders ekonomier stigit uppåt som raketer i jämförelse med andra europeiska länder, sade Gurria i en paneldebatt och beskyllde t.ex. Tyskland och Frankrike för en inkonsekvent politik.
– Å ena sidan vill de följa den nordiska välfärdsmodellen, å andra sidan sänker de skatterna. Jag har just kommit från Köpenhamn, där danskarna betalar över hälften av sina inkomster i skatt och bilskatter som t.o.m. uppgår till ett parhundra procent. Och se på dem: danskarna är världens lyckligaste mänskor!
Men lika inkonsekvent är man hos oss. De stora partierna går inför riksdagsvalet enigt in för att fortsätta att sänka skatterna. Man avger sin muntliga bekännelse till välfärdstaten, men undergräver förutsättningarna för att upprätthålla den. Ett känt exempel var kulturministerns försök att skära i anslagen för bl.a. kulturtidskrifter. Men ännu allvarligare är finansministeriets krav på nedskärningar inom högskoleväsendet, som hotar också den ekonomiska tillväxt som ministeriet har som mål, frånsett de kulturella aspekter som ministeriet inte bryr sig om.
Profeten, i detta fall vår nordiska välfärdsmodell, skulle nog vara värd större respekt också hemmavid.
Peter Lodenius
