Ska vi sluta resa till Kanarieöarna?Så blev det äntligen vinter. När jag ger mig iväg till mitt arbetsrum för ännu en dags slaveri på romangalären – som Sven Delblanc en gång uttryckte det – visar termometern minus 14 och kylan biter med vassa tänder i örsnibbarna medan jag väntar på bussen till centrum. Normalt promenerar jag, eller cyklar. Så länge det är så här kallt blir det buss.

När träden på husets innergård står med kvistarna gråludna av rimfrost och vinterkall luft river i bronkerna – då känns tanken på att världen kan bli varmare ganska avlägsen. Ändå var det för bara några veckor sen som jag stod på en snöfri stubbåker i Vendel i norra Uppland och hade en berglärka i kikaren – normalt borde berglärkan vid den här tiden befinna sig i sina vinterkvarter längs Nordsjökusten. Själv har jag svårt att se fjolårets sena vår, torra sommar och långa milda höst som annat än tecken på att något har skett med klimatet. Jag är naturligtvis medveten om att subjektiva iakttagelser inte har någonting med vetenskap att göra och att ett par milda höstar i följd inte är liktydiga med en klimatförändring. Men de senaste årens översvämningar, värmeböljor och rubbningar av El Niño ter sig ändå allt svårare att förklara bort som ”naturliga” fenomen.

De senaste månadernas läsning av några nya böcker om klimatfrågan stärker mig i min uppfattning. George Monbiots Heat: How to Save the Planet from Burning, (Hetta – hur vi ska rädda planeten från att brinna, ännu ej på svenska), Tim Flannerys The Weather Makers: The History and Future Impact of Climate Change (Vädermakarna, på svenska 2006) och Mark Lynas High Tide (Oväder, 2005) ger en lång rad belägg för att människans utsläpp av växthusgaser i atmosfären leder till allvarliga globala klimatförändringar om inte radikala åtgärder omedelbart vidtas. Och för ett par veckor sen offentliggjordes internationella klimatpanelen IPCC:s fjärde rapport, som förutspår en global temperaturökning på mellan 1,5 och 5,8 grader vid slutet av detta sekel om ingenting görs för att hejda utsläppen av växthusgaser.

Hösten 2006 fick klimatdebatten sitt verkliga genombrott hos oss. Media ”upptäckte” plötsligt växthuseffekten: klimatfrågan flyttade från tidningarnas vetenskapssidor till nyhetssidorna, Al Gores dokumentärfilm En obekväm sanning gick upp på biograferna,Aftonbladets klimatkampanj kopierades raskt av Hufvudstadsbladet. Dagens reaktioner påminner om det paradigmskifte som inträffade i slutet av 60-talet när sambandet mellan rökning och lungcancer fick fäste i det allmänna medvetandet.
Fast folk fortsatte ju ändå att röka. Kunskap är en sak; förändringar av livsstilen och ingrodda vanor en helt annan.
Att jordens klimat hamnat i fokus är både bra och dåligt. Det är bra att människor väcks till insikt om riskerna med global uppvärmning; mindre bra är att klimatet görs till en modefråga. Nyvaknad entusiasm blir lätt saklighetens fiende. Frestelsen att mana fram domedagen ligger nära till hands. Miljörörelsen verkar dessvärre inte ha lärt mycket av sina misstag på 70- och 80-talen, då man ständigt vevade igång larmsirenen för nya ekologiska hot. Miljölarmen var sällan ogrundade, men till sist tjöt Hesa Fredrik för mycket, för högt och för länge. Följden blev att många till sist slog dövörat till. För en tid försvann miljöfrågorna mer eller mindre från dagordningen.
Varningarna för global uppvärmning riskerar nu att väcka en liknande motreaktion. I själva verket syns den redan. De senaste veckorna har Hbl:s debattsidor så gott som dagligen publicerat inlägg som häftigt kritiserar IPCC:s rapport och forskningen som ligger till grund för dess slutsatser. Enligt dessa skeptiker är eventuella temperaturhöjningar en följd av naturliga variationer, inte mänsklig aktivitet.
Givetvis måste skeptikerna komma till tals. All vetenskap grundar sig på kritisk prövning. Men hur ska jag – som är humanist, inte naturvetare – kunna ta ställning till klimatfrågan?

En genomsnittlig finländare orsakar utsläpp motsvarande tolv ton koldioxid per år (enligt statistik på svenska naturvårdsverkets webbplats). Det placerar oss på en föga hedrande fjärdeplats i utsläppsligan efter USA, Kanada och Australien. (Som jämförelse orsakar varje kines utsläpp av cirka 2,2 ton koldioxid.) I Heat argumenterar George Monbiot för att världens totala koldioxidutsläpp, i dag 7 miljarder ton årligen, måste minskas till 2,7 miljarder ton 2030 om klimatet ska kunna stabiliseras. Eftersom det är bäst att börja skära ner så fort som möjligt borde vi sikta på att få ner utsläppen till 5,5 miljarder ton redan 2012. Om den mängden koldioxid fördelas rättvist på jordens hela befolkning betyder det att var och en av oss skulle tillåtas att belasta atmosfären med 0,8 ton – 800 kilogram – koldioxid per år.
Begrunda siffrorna! De innebär att finländarna borde minska sina koldioxidutsläpp med mer än 90 procent. Monbiot menar att sådana radikala utsläppsminskningar är möjliga med någotsånär bibehållen levnadsstandard. Men visst kommer uppoffringar att krävas. De största koldioxidutsläppen genereras av maten vi äter och våra fritidsaktiviteter. Vi får lov att avstå från kanariska tomater vintertid och semesterresan till Thailand – att flyga Helsingfors-Bangkok tur och retur genererar nästan två ton koldioxid per person.
George Monbiot representerar en ytterlighet i debatten om global uppvärmning, klimatskeptikerna en annan. För närvarande går det inte att säga vem som har rätt. Följer vi Georg Monbiots radikala recept kommer vi heller aldrig att få veta det eftersom vi då har lyckats undvika allvarliga temperaturhöjningar. Gör vi ingenting kommer våra barnbarnsbarn att veta om valet var rätt eller fel.
Ansvaret att välja vilar på oss som lever och verkar på jorden nu. Hela vår livsstil bygger på tillgången till billiga fossila bränslen. Har George Monbiot, Tim Flannery och andra rätt är det bråttom att minska koldioxidutsläppen.
Själv har jag försökt läsa på och ta ställning. Det blir nog inga fler semesterresor till Kanarieöarna för min del, tyvärr.

Lars Sund

 

Lämna en kommentar