Sorsa – stiftelsens skrift om grundinkomst (se NT 2.3 s.7) kommenteras här av Jotto Andersson.

Riksdagsvalet har åtminstone inneburit två goda ting. Det första är att de gröna lagt fram ett välgenomtänkt förslag till en grundinkomstmodell. Det andra är att den socialdemokratiska tankesmedjan Kalevi Sorsa-fonden publicerat ett sakkunnigt bemötande av idén. För första gången har vi nu möjligheten att ta ställning till å ena sidan ett politiskt och ekonomiskt genomförbart grundinkomstförslag, å andra sidan en grundlig argumentation för att vi visserligen borde förbättra det rådande socialförsäkringssystemet, men att det inte får ske genom något så radikalt och oprövat som de grönas grundinkomstmodell.
Skriften Perustulo. Kova vai pehmeä paketti? (Grundinkomst. Ett hårt eller ett mjukt paket) skiljer sig från tidigare kritiska inlägg i grundinkomstdebatten genom att författaren – Ville Kopra – vet vad han skriver om. Han presenterar olika grundinkomstmodeller, visar hur de avviker från den socialdemokratiska arbetslinjen och vill bygga vidare på det beprövade socialförsäkringssystem vi redan har.

Jag är en varm anhängare av en allmän grundinkomst – helst vill jag kalla den medborgarinkomst – men jag har också en stor förståelse för den socialdemokratiska välfärdstatliga modellen så som den har kommit till uttryck i de nordiska länderna. Hur mycket måste jag uppge av den ena för att förverkliga den andra? Har Kopra rätt när han hävdar att en grundinkomst innebär ett avsteg inte bara från arbetslinjen, utan också från ”omsorgens och ansvarsbärandets linje”? Är de grönas modell oförenlig med den nordiska välfärdsstatens grundprinciper?

Jag skall i mitt resonemang utgå från de fem punkter som i de grönas förslag anförs som motiv för en grundinkomst och de fem punkter i vilka Kopra sammanfattar sin kritik mot förslaget.
Så här säger de gröna: 1. En grundinkomst stärker å ena sidan människornas grundtrygghet, å andra sidan ger den dem nya arbetsmöjligheter. 2. En grundinkomst lämpar sig för kunskapsproduktion, risktagande och eget företagande. Det är en satsning på en skapande ekonomi, kultur och tjänster. 3. En grundinkomst ger en materiell grundtrygghet utan byråkrati och förnedrande behovsprövning. 4. Det rådande systemet gör det nästan omöjligt att förena socialbidrag och arbete, vilket leder till en växande klyfta mellan dem som lyckas få ett välbetalt heltidsjobb och dem som måste ty sig till osäkra snuttjobb och allehanda bidrag. 5. Grundinkomsten är ett rättvist sätt att fördela den gemensamt skapade välfärden. I lönerna ingår avkastningen av ett tekniskt och socialt kapital, som vi alla är delaktiga av. Grundinkomsten är redig och klar; den inbjuder inte till fusk.

Och så här sammanfattar Kopra sin kritik: 1. Grundinkomstförslag medför en sådan uppspjälkning av arbetsmarknaden att kollektivavtalens minimivillkor undergrävs. Detta leder till allt större löneskillnader och växande fattigdomsproblem. 2. Om inte arbetsmarknaderna frigörs för marknadskrafterna faller grundtanken bakom grundinkomsten bort.  3. Socialförsäkringens grundprincip om att bidrag skall ges endast om det finns en orsak eller om mottagaren gör en motprestation elimineras genom en grundinkomst. Då skatteinkomsterna används ineffektivt undergrävs dessutom beredskapen att betala skatt. 4. En grundinkomst innebär en kraftig tilläggssatsning på inkomstöverföringar, vilket minskar möjligheterna att finansiera andra samhälleliga behov. 5. Grundinkomsten är kopplad till en ideologi enligt vilken var och en svarar för sitt. Bandet mellan individ och samhälle försvagas.
Som framgår av dessa fem kritiska punkter tar Kopra grundinkomsten på allvar och undviker de slappa argument som hittills dominerat: ”En grundinkomst är alldeles för dyr”, ”Vi har ju redan en grundinkomst”, ”Varför skall också de redan rika få ett socialt bidrag?”

I de grönas förslag finns det inte ett krav på en avreglering av arbetsmarknaden. Man säger uttryckligen att modellen utgår från att det finns bindande kollektivavtal, starka fackföreningar och ett fortsatt trepartssamarbete. Man vill också bevara de inkomstrelaterade stöden, dock så att de anpassas till grundinkomsten.
Men Kopra kan hävda att grundinkomsten uppmuntrar till alltför mycket egetföretagande och snuttjobbande, vilket tenderar att undergräva standardiserat lönearbete som norm. I så fall är det sannolikt att skillnaderna i förvärvsinkomster skulle växa ytterligare, mellan dem som är företagare och inom den växande gruppen av arbetare med specialkunskaper: konstnärer, artister, konsulter, experter, forskare, idrottare, modeller och ”bara” kändisar. Om vi accepterar trenden är en grundinkomst det hart när enda sättet att minska inkomstklyftorna.
Det finns nog alltid en orsak att garantera en inkomst på minst 440 euro per vuxen. Det gör vi de facto redan även om det sker på ett svåröverskådligt och ibland förnedrande sätt.
Om grundinkomsten uppfattas som ett enkelt och rättvist system att fördela inkomsterna är det väl inte troligt att beredskapen att betala skatt sjunker. Däremot kan förstärkningen av den informella ekonomin leda till att allt mer arbete så att säga görs skattefritt. Om betydelsen av de inkomstrelaterade stöden minskar i förhållande till de ovillkorliga, finns det också en risk att villigheten att redovisa alla förvärvsinkomster minskar. Inte heller ett grundinkomstsystem är immunt mot fusk!

Kopra har rätt i att grundinkomsten är kopplad till en ideologi som är individualistisk. Den ges till den enskilda individen, inte till familjen. Men betyder den att kopplingen mellan individ och samhälle försvagas?
Det civila samhället och den ”tredje sektorn” skulle säkerligen förstärkas, men identifieringen med löntagarrollen och ”lönarbetarsamhället” skulle försvagas. Däremot är det oklart hur kopplingen mellan individ och stat skulle förändras. Å ena sidan är en garanterad grundinkomst för varje i landet boende person en klart förstärkande faktor, å andra sidan minskar statens möjligheter att med patriarkala käppar styra individernas val. I värsta fall kan vi bli tvungna att införa någon form av obligatorisk samhällstjänst.
Jag är därför beredd att, i likhet med filosofen Tere Vadén och pedagogen Juho Suoranta, satsa på en grundinkomst som ”porten till följande nordiska välfärdstatliga succéberättelse.” (HS 1.3.2007)


Ville Kopra: Perustulo. Kova vai pehmeä paketti? Kalevi Sorsan säätiö 2007.
De gröna: Vihreä perustulomalli – Perusturvaa ja työnteon kannattavuutta parantava sosiaaliturvan ja verotuksen uudistus. 2007.

Jan Otto Andersson

Lämna en kommentar