Resultatet i riksdagsvalet bekräftade tyvärr misstanken i vår ledare förra veckan om att det är den gula pressen som i allt högre grad bestämmer agendan i vårt land. Den stora valsegraren Sauli Niinistö har väl också andra förtjänster, men mest känd är han från löpsedlarna om de olika skedena i hans förlovning med Tanja Karpela, tidigare miss Finland. Ilta-Sanomats huvudrubrik – placerad på en bild av Niinistö som blir kramad av en kvinna – löd ”Denna blick förförde”. Tyvärr måste man anta att det faktiskt var denna kvällspressbild av Niinistö som förförde väljarna, inte hans insatser som finansminister.
På samma sätt kan man starkt misstänka att Matti Vanhanens stora popularitet bland folket inte så mycket beror på hur han skött statsministerposten, utan snarare på hans kvinnoaffärer, som likaså garanterat honom en ständig plats på löpsedlarna. Väljarna fördelade för all del sina gracer och förde också hans förra fru in i riksdagen. Man kan vidare utgå från att Niinistös förra förlovade, numera Tanja Saarela, förlorade röster inte för sitt fula spel med kulturtidskriftsstödet, utan för att hennes nuvarande man flera gånger hamnat på löpsedlarna i mindre smickrande sammanhang. Centerns stora valkomet Juha Mieto klarade sig för sin del på sina skidinsatser på 70-talet snarare än på sina statsmannagärningar.
Vad hade vänstern att svara mot denna samling av borgerliga löpsedelsstorheter? Inte mycket annat än den avgående talmannens fru, Päivi Lipponen, som verkligen har egna politiska meriter men ändå knappast blivit invald enbart tack vare dem. Och kanske kärleksdiktaren Tommy Tabermann.
Dethär är förstås inte helt nytt. Idrottshjältar har alltid haft fritt tillträde till Finlands riksdag. Men löpsedelsjournalistiken har blivit alltmer brutal och den påverkar inte bara småbarns psyke, som t.ex. barnskyddsombudsmannen misstänker, utan också väljarna.
Vad kan vi göra? Borde vi trots allt fundera på den rikssvenska modellen med långa listor? Den är mindre demokratisk, den ger partibyråerna större makt, den bidrar till den förstelning i samhället som man sett i Sverige. Men inte är det mer tilltalande om makten i stället förskjuts till kvällstidningarnas redaktioner.
Peter Lodenius
