När jag läser nyheten om att den kinesiska regeringen nu ska låta uppföra den hittills mest gigantiska statyn av Mao Tse Tung, mindes jag en drömlik scen från min första resa till Ryssland efter nedmonteringen av Sovjetunionen. Scenen ägde rum i slutet av maj 1996, för drygt tio år sedan, i de vidsträckta trädgårdar som omger Nya Tretiakov, en ful och eklektisk konstruktion som inte har något som helst gemensamt med gamla Tretiakov som ju är fullt av konstnärliga pärlor på varje kvadratmeter.
Trädgårdarna stod i full blom. Det förvånande var emellertid att mitt bland den rikliga blomningen som uttryckte den ryska vårens kromatiska våldsamhet, fanns ett oändligt antal statyer utspridda. Jag frågade min tolk, som svarade att de föreställde historiska personer som på senare tid hade förlorat sina piedestaler i Ryssland. Eller med andra ord: de som utifrån sin vertikala position hade vakat över en nyss svunnen forntid hade intagit nutidens horisontella läge.


Den mest kolossala av dessa var den hemliga polisens grundare Dzherzhinsky, vars staty sträckte sig längs trettio eller fyrtio rosenbuskar med underbara gula och röda blommor. Dzherzhinskys näsa och ben hade gått sönder men i övrigt tycktes han inte ha misshandlats, till ära över hans minne, och han vilade med ett allvarligt och lugnt ansiktsuttryck med blicken riktad mot himlen. Självklart fanns en hel del Stalin, fler än vad man skulle ha förväntat sig efter så många år av officiell avstalinisering.
Stalin, i helfigur, liknade en faderlig förman av andra rangen, medan den utarbetade bysten gav honom en omisskännlig air av slipad kortspelare. Det fanns färre Lenin, med skalligt huvud och spetsskägg som – om vi ska lita på annonsmakarna – i dag skulle ha kallats för en nittonhundratalsikon (Lenin fortsätter ändå att ännu i dag befinna sig i vertikal position i många ryska städer och provinser, särskilt om man ger sig bort från Moskva). Där fanns Chrusjtjevar och Brezjnevar, de förstnämnda grovkorniga och pikareska, de senare med ett ansikte som en morrande hund, dold bakom närmast otänkbart täta ögonbryn. Slutligen fanns där Tjernenkor och Andropovar, namn som inte längre säger flertalet läsare något, men som på sin tid, även om de var de sista representanterna för det sovjetiska åldermannastyrets skymningstid, ännu hade makten att hålla världen i sin hand.
Så länge de hade åtnjutit sin vertikala position hade de alla haft en oändlig makt, men i sitt horisontella läge var de så obetydliga, så bräckliga i jämförelse med rosenbuskarnas makt. Jag tänkte att i denna park fanns åttio år av rysk historia i ett nötskal, och även av Europas historia, och att det ändå var hoppingivande att vilket visset blomblad som helst glänste mer under solen än denna lugubra samling av huvuden.

Mao i Tibet

Vid den tiden fick Theo Angelopulus, filmregissören, den goda idén att i Odyssevs blick, transportera en enorm bild av Lenin, i vertikalt skick, över floden Donau, som en symbol för slutet på en epok. Det tycks mig som om statyers byte av position är det bästa uttrycket för epokers slut. Skulptörernas uppgift är sålunda avhängig av Historiens pendelsvängningar. När allt kommer omkring hade Lenin och Stalin storligen njutit av att störta statyerna av tsar Nikolaj II, och inte nöjt sig med att förstöra hans liv. De följde en lång tradition i vilken deras beundrade Marat och Robespierre hade varit ojämförliga mästare. Också för dem kom turen för en horisontell position. Förr eller senare måste stenkolosserna falla, just för att rosorna ska ta över. Friheten kräver att endast små fragment av tyrannernas illusioner blir kvar som vittnen, såsom dessa gigantiska fötter och händer som kan beskådas i museer över romarriket, fragment av någon staty över Konstantin den store, kejsaren som ville göra sig odödlig genom att föreviga sig i sten i egyptisk skala.
Diktatorernas statyer måste störtas, men det måste göras på rätt sätt. Tevebilderna som kablades ut över hela världen när de nordamerikanska ockupationsstyrkorna drog ned statyn av Saddam Hussein kunde inte båda något gott. Det var inte irakierna själva, vars rituella uppgift det var, som gjorde det. Och piedestalen höll bättre än väntat; man täckte den med den amerikanska flaggan som en symbol för erövring. Den gesten var inte ett tecken på seger, utan på katastrof.
Vi har inte några bilder på störtandet av statyer av Mao. Och världen håller tyst när Kinas regering meddelar att den ska låta bygga den största av alla i Tibet, detta ockuperade och utarmade land. Nyheten har sammanfallit med att den största biografin om Mao har publicerats i Spanien, författad av Jung Chang och Jon Halliday. De två historikerna talar om ”sextio miljoner döda kineser under fredstid”. Den högst ansvarige: Mao. Låt oss dra ifrån tjugo procent – man måste alltid dra ifrån de siffror man får av historikerna – och vi har fortfarande kvar femtio miljoner. 1900-talets största katastrof.
Emellertid har knappt en enda västerländsk regering ifrågasatt Maos självutnämnda arvingar som fortsätter sitt maktmonopol inom ramen för ett enpartisystem. Det finns vägande skäl. I en nyligen publicerad undersökning i tolv större länder svarade nittio procent av kineserna ja på frågan om kapitalismen leder till lycka, och Kina skulle alltså vara det lyckligaste av alla länder, följt av Japan och USA. Under kommunistpartiets övervakning. Ekonomisk liberalism och politisk totalitarism: en kombination som drar till sig världens investerare. Vem skulle komma sig för att protestera därför att det byggs en ny staty av tyrannen, den störste av dem, i det ockuperade Tibet.
Ändå är vår frihet beroende av att även statyerna av denne diktator fälls. Mao själv föreslog det: ”Låt hundra blommor blomma”. I parken med de liggande statyerna som borde inkludera hans egen.

Rafael Argullol

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.