En och annan har undrat över varför Frank Johansson, verksamhetsledare för Amnesty i Finland, kastar sig in i riksdagsvalet som kandidat för de gröna. – Folk säger att som chef för Amnesty har jag mera makt än som ledamot i ett litet parti och det kan stämma, medger han. Men han dras ändå till arbetet i politikens centrum.
Han berättar om bakgrunden:
– Våren 2006 förde jag diskussioner med Amnestys styrelse om mina planer. Jag var intresserad av att hålla en paus. Jag hade märkt att jag efter 16 år på samma kontor började känna mig lite cynisk, jag hade inte längre samma kämpaglöd, jag började låta som en trumpen gammal grubbe. När folk entusiastiskt kom med förslag till aktioner sade jag att detdär försökte vi med för tretton år sedan…

– Vi kom överens om att jag skulle ta tjänstledigt år 2007. Närmast tänkte jag att jag skulle skriva en bok. Men inte långt efter det ringde först Janina Andersson och sedan Tuija Brax och Heidi Hautala och bad att jag skulle ställa upp i riksdagsvalet. Jag skulle ljuga om jag sade att det inte var en tanke som jag själv tänkt tidigare. Jag hade genom åren kommit att inse att om jag har ett politiskt hem är det hos de gröna och jag hade väl lite hoppats att de skulle ha förstånd att fråga mig. Nu föll klossarna på plats. Min livsfas var i ett sådant skede att detta passade in. Situationen i Helsingfors är dessutom sådan att jag har en chans att bli invald, vilket förstås sporrar.
Några gånger har Frank nog undrat om beslutet var klokt. Han skulle ju skriva en bok, och det blir kanske inte av.
– Men jag ser det som ett sociologiskt experiment. Det finns många drag i kampanjarbetet som jag upplever som mindre trevliga. Ett är att det diskuteras så lite viktiga politiska och ideologiska val och i stället pratas en massa trams. Ett annat är att man antingen ska ha fyrk eller de rätta kanalerna. Ett tredje är att de värsta konkurrenterna finns på samma lista – det förekommer ett olustigt juntande och spelande.

Om Frank blir invald innebär det att han byter från medborgarorganisation till parti. Han tycker inte det skulle vara konstigt. Båda formerna behövs och han vidgar gärna sin horisont.
– Amnesty är ju en organisation som arbetar med vissa specifika frågor, som i sig blivit bredare. Det är vissa frågor som jag starkt upplever att jag vill arbeta med också på ett allmännare plan. Jag ser försvaret av välfärdsstaten som en mänskorättsfråga. Jag har diskuterat det på internationell nivå inom Amnesty och det är här fråga om politiska ställningstaganden som Amnesty inte kan göra, klimatfrågor är ett annat exempel. Själv vill jag inte se någon klar gäns. Jag är tvungen att inse att jag är en political animal, jag vill vara med och påverka också i sådana frågor.
Frank säger att han just varit på  De utvecklingsstördas väls valdebatt och klart ser de utvecklingsstördas ställning som en mänskorättsfråga, men det gör man sällan i Finland.
– Jag ser mänskliga rättigheter som något som utvecklas exponentiellt åt olika håll. Det skulle vara intressant att jobba med det på riksdagsnivå. Då kunde jag föra vidare de frågor jag hittills jobbat med. Jag har aldrig tyckt om verksamhet på pappret. Vill man nå emancipatoriska effekter är det bara resultaten som räknas.

Vad innebär då inriktningen på mänskorättsfrågor? Frank ser tre klara beståndsdelar:
• försvar av välfärdsstaten med t.ex. bra skolor, en fungerande hälsovård, böcker i biblioteken
• traditionellt mänskorättsarbete med human behandling av flyktingar, etisk utrikespolitik, krishantering, bistånds- och handelspolitik som beaktar mänskorättsaspekter
• en klimatpolitik som innebär att skräckscenarierna inte blir verklighet – Frank hänvisar till två kolumnister i husorganet The Guardian: Madeleine Bunting som skrivit om sitt skräckscenario när barnbarnen kommer och frågar Varför gjorde ni ingenting när det ännu fanns tid? och George Monbiot som påpekat att om glaciärerna på Himalaya smälter hotas risodlingarna i halva Asien – de är beroende av flödvattnet som täcker åkrarna.
– Hur kan man föra den agendan vidare? Det finns inte många politiker i Finland som på riktigt är insatta i krishanteringsfrågor i t.ex. Kosovo eller Aceh. EU behöver för att sköta gränsövervakningen i Rafah mellan Gaza och Egypten 25 personer som är insatta i situationen, talar arabiska och delvis är kvinnor. Har vi personer som kan skickas ut för sådana uppgifter? Eller som kan ta hand om traumatiserade våldtäktsoffer i Kongo-Kinshasa? Det är bra att EU tar sig an sådana uppdrag, men det förutsätter en utbildningsreform på europeisk nivå som kan ta 25 – 30 år. Det finns inte en enda politiker i riksdagen som har engagemang och kunskaper att driva på i dessa frågor. Ja, de grönas Ulla Anttila har varit en sådan, men hon lämnar nu riksdagen.
Här tycker Frank att han kunde ha något att ge.
– Jag skulle inte ställa upp om jag inte hade något att ge.

Han medger att det är mycket han inte vet, men tror att hans journalistiska bakgrund kan hjälpa honom att hitta poängen i tjocka luntor. Han sommarjobbade i tiden på DN:s utrikesredaktion och hade Sven Öste som sin idol och drömde om att bli DN-korrespondent eller chef för Hbl:s utrikesavdelning. Men så blev han informatör på Amnesty och på den vägen är han, åtminstone tills nu.
Nu får han se den andra sidan av myntet.
– Jag har aldrig varit en person som förstått att hålla käft. Eva Biaudet sade: Nu får du vänja dig vid en annan offentlighet. Jag tycker om att prata och uppträda i offentligheten. Hittills när jag gjort det har det liksom varit under ett plakat med texten ”Den absoluta sanningen”. Det jag sagt har inte ifrågasatts. Nu kan jag ha en diskussion på en timme med en journalist och det enda som citeras är en slutsläng som får mig att låta som en 18-årig rabulist. Jag är inte van vid att journalister vill ifrågasätta allt jag säger i stället för att återge den absoluta sanningen.
Har inställningen till Amnesty faktiskt varit så odelat positiv?
– Det har den, speciellt sedan det verkliga hindret för tal om mänskliga rättigheter – Sovjetunionen – upphörde att existera. Tarja Halonen var som utrikesminister personligen intresserad av att verka för dehär frågorna. Jag har hela tiden jobbat i medvind. Mina utländska kolleger förvånar sig över hur lätt vi kan kontakta ledande personer i utrikesministeriet.
Fast välviljan är begränsad till UM. När det handlar om mänskorättsfrågor i Finland är föret tyngre.
– Det jobb som Amnesty gjort de senaste åren gentemot inrikesminister Kari Rajamäki i frågor om asyl och terrorbekämpning och arbetet mot våld mot kvinnor har varit mycket nyttigt för organisationen. Nu har vi bättre kunnat sätta oss in i den situation som de som jobbar för mänskliga rättigheter upplever i andra länder.

Franks bild av politiker har förändrats i en positiv riktning under kampanjen:
– Jag är positivt överraskad av  hur mycket politiker egentligen vet. Det finns en stor grupp politiker som är mycket insatta i många samhällsfrågor. Det är ett jätteviktigt samhälleligt arbete som aldrig syns. Jag gillar alltid när jag ser att folk är engagerade och har åsikter och kan uttrycka dem på ett vettigt sätt. Jag har alltid tyckt att det finns politiker som vet mycket och gör mycket, men ser nu att det också bland ”vanliga” kandidater finns många sådana mänskor. Jag hoppas att det skulle sprida sig, då skulle samhället må bättre.
Vad ska boken handla om, om inte riksdagen kommer emellan? Det handlar, inte överraskande, om mänskliga rättigheter.
– Det skulle inte vara en lärobok, inte berätta om vad mänskliga rättigheter är, utan ett essäistiskt längre reportage om vad det är att jobba för mänskliga rättigheter, vad slags mänskor som söker sig till det, vad det är som de gör. Slavenka Drakuli´c kunde vara en förebild. Det skulle vara platsreportage och personberättelser.
– Vi har matats med mantrat ”aldrig mer!”, men de facto sker nya folkmord nästan hela tiden: Kambodja, Rwanda, Sudan, Tjetjenien… Om man skulle erkänna det skulle det internationella samhället vara tvunget att intervenera. Den starka koncentrationen på Shoah gör att vi inte heller ser de folkmord som ägt rum tidigare, vi ser inte linjen från Leopold II i Kongo till Rwanda och Sudan. Vi ser inte heller det som sker i Palestina i dag eftersom allt överskuggas av judarnas lidande i Tredje riket.

Men det visar sig att Frank har en hel del andra bokidéer. Det har tydligen dämts upp under tiden som byråkrat.
– När jag var journalist upplevde jag mig som en folkbildare, jag ville vara med om att forma den finlandssvenska världsbilden. När jag kom till Amnesty som informatör fortsatte jag att processa berättelser, också om det ofta varit någon annan som skrivit dem. Sedan byttes min identitet till att vara mänskorättsadvokat, lobbyist, byråkrat. Jag längtar tillbaka till att själv på nytt processa berättelserna.
– Nu står jag inför frågan: Vad ska jag göra när jag blir stor? Jag vill inte vara en trumpen gammal man och jag är för gammal att vara en arg ung man.
Snart får vi se om alternativet blir riksdagsman eller författare.