Jag skrev om honom i början av mars, Bhavik, den indiska killen jag träffade på ön vid världens ände, och som påstod att han skulle ro ensam över Atlanten.

I mars visste jag inte ens om han hade kommit sig iväg – jag hade kollat hans hemsida (bhavik.com), men där fanns inga uppdateringar. Och egentligen var jag mest irriterad på att en person som verkade trevlig och smart kunde hitta på att göra nånting så ofattbart vansinnigt. Men å andra sidan, varför skulle jag ens bry mig? Det var en mänska jag knappt kände, och jag kunde definitivt inte förstå varför i fridens namn han skulle ro från Kanarieöarna till Karibien.
Ändå var jag nyfiken. Och när nästan två veckor hade gått, och det inte hade kommit in en enda uppdatering på hans hemsida, började jag till och med bli lite orolig, för jag hade fått höra av dom som var kvar på ön att han till slut hade gett sig iväg ut på havet.
På den 13:e dagen började han uppdatera sin hemsida – och sen mitten av mars har jag varit inne och kollat den så gott som varje dag, och nästan motvilligt har jag blivit mer och mer indragen i Bhaviks värld.
Jag vet inte om det är bilderna av solnedgångar, havsdjur, väldiga vågor och interiörer från båten som håller mig fången, eller berättelserna om delfiner, hajar och flygfisk, varvade med dramatiska beskrivningar av nästan-krockar med stora fartyg, och plågsamt detaljerade redogörelser över misslyckade försök att reparera rodret eller sötvattensberedaren. Kanske jag bara drivs av en lust att försöka förstå …
På 42:a dagen till havs märkte Bhavik att båten läckte, och det såg illa ut för honom ett tag, men han lyckades reparera läckan. Jag drog en lättnadens suck. Jag kunde fortfarande inte fatta vad det var han höll på med, men jag ville definitivt inte att hans båt skulle läcka.
En del av mina vänner följer också med Bhaviks roddtur via internet, och numera, när nån av oss har en dålig dag kan vi konstatera att ”Vi sitter åtminstone inte i en läckande roddbåt med trasigt roder mitt ute på Atlanten medan hajarna simmar runt omkring …” Och då känns det genast bättre.
I april när jag var i Stockholm, och som vanligt besökte Akademibokhandeln, märkte jag till min förvåning att jag bara måste köpa Per Wirténs bok The Crazy Swede – en alldeles ny bok som handlar om svensken Anders Svedlund som rodde över ett par oceaner på 1970-talet. Efter att ha läst den boken fick jag på något sätt bättre förståelse för det Bhavik försöker göra – trots att Bhaviks roddtur måste anses vara en lyxresa jämfört med Svedlunds äventyr för några decennier sen. Jag menar, han kunde inte som Bhavik sitta i sin båt och skriva långa e-mail till folk och ladda upp bilder av sig själv till sin hemsida.
På den 98:e dagen kapsejsade Bhaviks båt, när han bara hade ett par hundra kilometer kvar att ro. Man kan inte längre skicka e-post till honom, och han kan inte ladda upp bilder. Hans hemsida uppdateras med hjälp av SMS från satellittelefonen.
När jag skriver det här har Bhavik varit 101 dagar ensam ute på Atlanten. Han borde redan ha varit framme i Antigua. Han skulle ha kunnat bli räddad, men han försöker envist klara sig utan hjälp den sista biten. Har man rott nästan 6000 km vill man inte ge upp på slutrakan.
Jag förstår – och förstår inte.